Den ytliga journalistiken, som får kattungar att dö

Någon skrev skämtsamt, jag har glömt bort vem, att varje gång medier slår upp en Twitterstorm eller Facebookstorm som viktiga för samhällsdebatten, eller låter sin nyhetsvärdering styras av dem, dör en kattunge.

Jag är benägen att hålla med. På rak arm kan jag knappt komma på en enda person jag känner till som inte förminskat, fördummat och banaliserat sig själv på exempelvis Twitter. Skulle man inte veta att de inblandade (och man själv) har fler sidor än de rätt odrägliga som kommer till uttryck i såna sammanhang, vore det lätt att tappa tron på människor (allra mest på sig själv).

Formen, tempot och umgänget tenderar att locka fram de närvarandes sämre egenskaper. Flockbeteende. Feg cynism. Ett maniskt behov av att inför redan helt likasinnade markera tillhörighet och moraliskt tolkningsföreträde på rätt sida av varje debatt. Aggressivitet. Dryghet. Hånfullhet. Kort uppmärksamhetsspann. Fåfänga. Förnämhet. Kotterism. Snobbism pudrad med ironi. Hermelinrynkade näsor åt avvikande personer med fel smak, fel sätt att vara, tala eller uppträda. Ett militant försvar av de egna forumen mot kritik. Liknelserna mellan Twitterstormar och talkörerna i Life of Brian saknar inte grund.

Prova att ta en paus några månader från politik-, lobbyist-, kultur- och medieeliternas moderna, digitala vuxenskolgårdar, och sedan titta in igen, och upplevelsen riskerar att bli deprimerande. Hur kunde möjligheterna missbrukas i den här omfattningen?

Storögda medier med dassigt självförtroende – darriga i knäna av skräck att inte hänga med i sin tid – har börjat lägga sig platt i en övervärdering av iscensatta stormar och kampanjer. Sätt rätt rubrik på skiten bara, provocera fram något, härja, vandalisera, och det räknas. Det slås upp. Det får dominera. Likgiltigt bakgrund.

Det forsar förtroendekapital ur redaktionerna varje gång en sensations- eller indignationsrubrik bygger på sociala medier-fenomen, men saknar substans och hållbarhet i mer än en timme.

Jag har själv hållit pinsamma, rödkindade anföranden och skrivit hurtiga, okritiska texter på temat, hur positiva de nya sociala medierna är. De har fortfarande många goda sidor. Genomusla är de förstås inte. Och frestelsen för en medierepresentant att bejaka nya trender snabbt och fullt ut är stor när branschen kämpar.

Men jag har en växande, obehaglig känsla av att vi var lite godtrogna. Att vi slängde en del gammal, försiktig tröghet överbord i panik som vi borde ha varit mer rädda om. Och att vi missbedömde hur de nya forumen uppfattas utanför de trånga, inre etablissemangskretsarna. Medier som sökte folklighet riskerar att hamna på ännu längre avstånd från medborgarna än tidigare.

Men Twitterstormjournalistik är en symbol för ett allvarligare missförhållande än bara att medier förlorar i anseende.

En av veckans nyheter var att komikern Soran Ismail – politisk känd för sitt engagemang mot Sverigedemokraterna – tvingas lämna ett programledaruppdrag i Sveriges radios P3 med motiveringen att SR tycker att han är för uttalat politisk.

Debatten är inte ointressant, men bakvänd. Och motiveringarna till beslutet från SR:s ledning har varit principiellt svajiga, delvis klumpiga uttryck för en förljugen självbild. Som om åsikter vore oförenliga med eller aldrig förekommande i public service.

Ibland kan det vara värt att vända på perspektivet, när det kommer till konsekvensneutral journalistik. Öppenhet med och ärlighet om åsikter är sällan ett problem. Då kan man förhålla sig till det, värdera den intellektuella och journalistiska hederligheten, välja och välja bort. Villkoren är klara. Man kan bli förbannad, men vet vad som gäller.

Dolda agendor däremot, ensidighet under falsk flagg, anspråk på att uppfattas som objektiv och höjd över ställningstaganden – objektivitet som journalistisk livslögn – är problematiska. När vissa perspektiv, dogmer, ideologiska förklaringsmodeller och språkbruk tas för givna, eftersom de delats av en stor majoritet inom politiskt homogena utbildningar, redaktioner eller kotterier, kan det kantra helt. De som ser sig själva som representanter för den goda sidan, tror ofta att de själva är objektiva, granskande och alla andra suspekta, tyckande. Såna fenomen är värda fler diskussioner än enskilda aktörer som är vidöppna med var de står.

Det är svårt att se Soran Ismails glasklara hållning som ett problem i sammanhanget, givet det program han leder och den sakfråga och de värderingar det gäller. Men programledarroller i just Public service ställer unika krav, svåra att jämföra med något annat. Det är också en viktig skillnad mellan allmänt engagemang för sakfrågor å ena sidan och konkreta partipolitiska syften och valresultat å andra sidan.

För opinionsbildningen mot rasism är det kanske bättre att en debattör som Ismail kan driva den i en fri roll fram till ett val, än en krampaktig, nedtonad, lätt hycklande kompromiss. I stort är den lösning som valts därför praktiskt mer tilltalande än alternativen, även om public service-ledningen presenterat den illa, och andra aktuella fall – som att Daniel Nordström på Arbetarbladet i Gävle inte skulle få sitta med i en panel i P4 – är obegripliga.

Men oroväckande däremot, när det gäller arbetet mot främlingsfientlighet och nationalism i Sverige, och i Europa, detta år, är att medier ägnar så mycket ryggmärgsenergi och uppmärksamhet åt banala, hysteriska bråk på Twitterstormsnivån. Det är inte en nivå där viktiga debatter kan vinnas, sakfrågor förklaras och samhällsproblem granskas på allvar.