Månskensböndernas Västerbotten

Månskensbönder är ett av språkets vackraste ord. Det har haft en vemodig klang några decennier. En poetisk omskrivning av ett utdraget avsked från en döende livsstil. Ekonomiskt hopplös, socialt ringaktad, praktiskt omständlig, tömd på kulturellt kapital och på sin höjd tolererad som en exotisk kuliss i snorkiga stadseliters semesteranekdoter.

Månskensbönder: De sista entusiasterna som tidiga mornar, sena kvällar, helger och ledig tid utanför ordinarie jobb håller gård och marker vid liv, reparerar redskapen, övar hantverken, sköter om djuren genom årstiderna. Frivilliga deltidsförvaltare av ett sätt att leva som var tvång och nödvändighet för de flesta bara ett antal generationer tillbaka, men som i dag – ett par sekel av industrialisering, urbanisering, och strukturomvandlingar senare – är ett ologiskt, ”onödigt” val.

Det är i det sista, det skenbart ologiska och onödiga, flykten från varje form av snabbt poänggivande, rationell identitet, som hemligheten ligger. För det som tedde sig som ett utdraget avsked till något gammalt, börjar likna en livsmodell för framtiden.

Månskensbonde är här förstås ett långt vidare begrepp, än det traditionella som är knutet till jordbruksnäringarna. Månskensbonden i dag, och i den här texten, är en bild för alla möjliga olika livshållningar som bygger på samma prioritering av en identitet och ett innehåll vid sidan om yttre status, resurser, makt, yrke eller kotteritillhörighet för maximalt kulturellt kapital.

Månskensbonden kan vara kulturbäraren och kulturutövaren i en mindre krets. Frivilligarbetaren i idrottsklubben eller lokalföreningen. Hantverksentusiasten för hus-, eller kvartersbehov i fåtöljen, garaget eller snickarboden. Hackaren koncentrerad framför skärmen till tre på natten.

Det intressanta med månskensbonden är att arbete och försörjning sker inom den ramen för det moderna senindustriella tjänstesamhället, medan de mer djupgående, identitetsskapande processerna frigörs helt eller delvis från den ekonomiska, sociala eller kulturella konkurrenskraften.

Månskensbonden är ingen hobbybonde + för hobbybegreppet accepterar identitetshierarkin yrke-fritid, professionalism-amatörism, huvudsak-bisak.

Månskensaktiviteten bryter sig bekymmerslöst fri från de skalorna, och etablerar nya, egna.

Månskensaktiviteten kan inte bära försörjningsbördan. Den skapar ingen ny verklighet eller flyktmöjlighet undan realiteter. Men den är på största allvar, och accepterar inte, vare sig som en sanning eller något att vända upp och ned på i revolt, en underordnad position i utgångsläget.

För att undvika missförstånd: Fortfarande kommer arbete, ekonomiska resurser och makt – skapandet av dem, den hårda dragkampen om dem och fördelningen av dem – att vara de avgörande faktorerna för hur ett samhälle fungerar. Hur stor frihet och trygghet som möjliggörs. Hur förtroende, jämlikhet, konflikter och klyftor mellan människor och intressen ser ut – och konsekvenserna om sammanhållningen brister, utvecklingen avstannar eller friheten till självförverkligande blir för liten. Allt det bottnar fortfarande i de klassiska frågeställningar kring vilka de ideologiska riktningarna ägnar sina diskussioner.

Men övergången från ett modernistiskt samhälle till något slags postmodernistiskt, handlar delvis om uppbrottet från fasta, väldefinierade, slutna och livet igenom bestående iden

titeter, till ett flöde av växlande, lösare, ibland parallella, ibland korsvisa, motstridiga identiteter, utan given logik eller evighet.

Månskensbondens siluett om kvällen får alla stela antingen eller-stämplar att fräsa i kortslutning. Det är en frigörelse som kan hjälpa till att lösa upp krampaktiga, konstlade motsättningar mellan individuellt självförverkligande och gemensamt ansvar, lokal identitet och global öppenhet. Hypotesen är inte orimlig, att när en människas identitetsskapande processer inte längre är lika bundna till mätbara resurser och makt, utan bottnar i något friare, växer nyfikenheten på, toleransen inför och tilliten till andra.

Inom sociologin talar man om skillnaden mellan en överbryggande, utåtriktad tillit + den stora världen, människor man inte känner – och en bindande, inåtriktad tillit – den lilla världen, familj, vänner, kollegor. (Se ex. Susanne Lundåsens och Thorleif Petterssons ”Tillit, medborgaranda och kommunpolitik” i boken ”Tillit i det moderna Sverige”, 2009). Det mesta talar för att de två skilda formerna av tillit – utåt och inåt – förstärker varandra över tid. Och båda är viktiga för hur ett lokalsamhälle utvecklas.

Västerbotten är gynnsam jordmån för moderna månskensbönder. Här finns lokala erfarenheter tätt intill varandra i en mångfald få regioner har: De geografiska kontrasterna från kust till fjäll. Städer, stadsnära landsbygd, utpräglad landsbygd + hela paletten.

Spännvidden, och det ömsesidiga beroendet, mellan campusmiljöer, industrikluster, småbondestråk, rennärings- och turisttrakter. Folkrörelse- och föreningsarvet ute i minsta by.

Den frisinnade, liberala traditionen – viktig även för länets socialdemokrati – av social solidaritet, praktiska reformer, krav på rättfärdighet och eget ansvarstagande, skepsis mot överhet och önskan om utvecklingsstarka lokalsamhällen.

Hela den erfarenhets- och värderingsgrunden måste, för att snegla in i dagspolitiken ett valår, värnas och fortsatt få genomslag i bland annat Västerbottens trygga lust att välkomna, hjälpa och låta sig influeras av nyinflyttade från alla håll i världen.

Månskensböndernas Västerbotten; levande rötter, nyfiken blick.