Holmlund passerar en gräns

Med analysen nedstampad så det klafsar i en dy av fördomar och nidbilder ger sig Umeås kommunalråd Lennart Holmlund in i tiggeridebatten.

”Tiggarna transporteras”, skriver han bland annat på sin blogg och anger + så praktiskt + anonymt klädda vakter som källa, ”ut med fina Mercedes och BMW. Personer som setts sitta med käpp och skaka och ser ut att må riktigt dåligt kan sedan ha setts springande och snattat oxfile på Strömpilen.”

Välkomna till debattens grumliga lågvatten.

Om Lennart Holmlund vill ge sig in i och problematisera diskussionen om tiggeri, fattigdom, social nöd, diskriminering, utsugning, ekonomiska klyftor och samvetslösa länder i Europa kan han göra det på tusen olika sätt.

Med genomarbetade källor på vetenskaplig grund.

Med rapporter och vittnesmål byggda på beprövade fakta och människors egna erfarenheter.

Och med slutsatser, eller frågor, som bottnar i försök att förstå djupare, en humanistisk människosyn och en problemanalys byggd på substans.

Istället kom ryktesspridning om finbilar och snattade oxfiler som blogginläggets enda riktigt konkreta kärna.

Lennart Holmlund är en politiker med bättre och snabbare väderkorn än de flesta för stämningar i ögonblicket och vad som är möjligt att vräka ur sig utan större konsekvenser. Det är ett vanligt missförstånd att han inte skulle ha riktigt koll på innebörden och effekten av sin utspel. Han är vanligtvis väldigt medveten om vilka gränser han tänjer och vilken jargong han ansluter sig till.

Det gör blogginlägget om tiggarna så mycket mer bekymmersamt. Han kanske vinner några ryggdunkar extra på sin svepande bild av det nya fenomenet i Umeås stadsbild – omöjligt är det inte – men skam över Umeå och stämningarna här i så fall.

Det har i alla tider varit frestande, när samhällsproblem känns krångliga och svårlösta, att söka sprida misstro mot dem som stör den önskade idyllen. Att blända ut dem vars situationer och öden tvingar på oss – fysiskt – moraliska, politiska frågor om större sammanhang och samband som inte lämnar någon ro, genom att diskvalificera de utsatta som falska i förebyggande syfte, för att slippa medansvar.

Holmlunds inlägg, vare sig han avsåg det eller ej, förstärker ett sånt misstänkliggörande, kittlar fel stämningar.

Tiggeriet väcker frågor som inte är lätta, vare sig att besvara eller hantera. De rymmer många dimensioner, alla väl värda att diskutera, utreda och försöka förstå bättre.

Men en grundregel alla borde kunna sluta upp bakom är att ingenting ursäktar när ett samhälle söker svära sig fritt från ansvar för humanitet och solidaritet genom att misstänkliggöra dem som redan förlorat allt.

Holmlund är kommunstyrelsens ordförande. Det pålägger honom ett ansvar att tänka efter inför och tänka över sina offentliga inlägg i debatten.

Att han havererar då och då, slirar iväg, får vredesutbrott till höger och vänster är en sak. Det går an betydligt mer om föremålen för angreppen är på någorlunda jämnhöjd i makt, ställning och uppbackning med honom själv.

Men när han sätter in sin ställning, och det förtroendekapital han faktiskt har hos många umebor + vad hans kritiker än tycker om den saken + på att sprida fördomar om svaga, redan extremt utsatta, förtalade grupper i samhället, så passerar han en gräns.

Han borde backa, offentligt, tillbaka över den gränsen igen.