Jag vill ha ostron för alla, sa röde Danny från Paris

När Daniel Cohn-Bendit – Dany le Rouge, röde Danny, studentrevoltens ledare i Paris 1968 – skickades ut ur Frankrike till tyska Frankfurt, tyckte han att radikalerna i grannlandet ”alla var så sammanbitna, jag fann dem alla så överideologiserade.”

”Eftersom jag kom från Frankrike”, har Cohn-Bendit – mångårig Europaparlamentariker för de gröna – berättat i en tv-intervju, ”tyckte jag om att äta ostron. Det är ju i Frankrike inte något borgerligt, utan alla samhällsskikt äter ostron, det är inte heller särskilt dyrt. Och jag sa: jag vill äta ostron!”. Men de socialistiska studenterna i Frankfurt, mindes han, såg ostron som något högborgerligt som borde avskaffas. ”Och jag svarade nej, jag vill ha ostron för alla!”

Den slitningen inom radikalernas led mellan livsnjutande och asketism, mellan det utopiska ”ostron till alla” och det försakande ”inga ostron till någon”, tog sig sedan under decennier synliga uttryck i kroppshyddan hos en av Cohn-Bendits vänner, Joschka Fischer.

Den lika briljante som odrägligt dryge machopolitikern Fischer var gaturevolutionären och taxichauffören som på 80-talet blev de grönas första delstatsminister, sedan steg för steg ledare för realistfalangen i partiet – ett växande hatobjekt för yttre vänstern – och 1998-2005 tysk utrikesminister i den första rödgröna regeringen på nationell nivå.

Genom åren i det politiska rampljuset växlade Joschka Fischer uppenbarelse fram och tillbaka mellan matglädjens tungvikt (mitt under mandatperioderna) och maratonlöparens senighet (lagom till valrörelserna).

Mötet mellan den utsvävande ostronupprorsmakaren från Paris och det frankfurtska stränga gravallvaret i 70-talets fransktyska,

efterrevolutionära studentkretsar återspeglar i det lilla också något av det som varit den europeiska gemenskapens recept ända sedan grundandet + ett givande och tagande mellan medlemsländerna utifrån skiftande traditioner och erfarenheter.

Länge var den stora kontrastmotorn i EU-samarbetet den som uppstod när Frankrike och Tyskland förhandlade fram kompromisser. Senare tillkom Storbritannien som ytterligare en tyngdpunkt. Efter den historiska utvidgningen österut har en öst-väst-dimension berikat unionen, men också skapat utmaningar vid toppmötena. Under finanskris ens år har många analyser handlat om spänningarna i politisk hållning och samhällstraditioner mellan de, vårdslöst uttryckt, nordligare medlemsländerna och de sydligare. Med Frankrike som nyckellandet alla väntar på.

Inför årets Europaparlamentsval, det med marginal intressantaste som hållits sedan Sverige blev medlem i unionen 1994, har ytterligare en nygammal dimension fått stor betydelse + den mellan Brysselinsiders och outsiders. Det handlar inte bara om klichébilden om klyftan mellan politiker och väljare, utan om klyftan mellan politiker som framför allt ger intryck av att identifiera sig med EU:s institutioner i ett utåtriktat försvar mot kritiker och de kandidater som ser EU-institutionerna som redskap bland andra för att bedriva sakpolitik.

På torsdagskvällen möttes i en duell för österrikisk och tysk tv toppkandidaterna för den konservativa respektive socialdemokratiska partigruppen i Europaparlamentet, Luxemburgs tidigare premiärminister Jean-Claude Juncker och Europaparlamentets nuvarande talman Martin Schulz. Båda hoppas genom valframgångar för sina partigrupper kunna bli EU-kommissionens nästa ordförande, något som är långt ifrån säkert även vid ett tydligt valutslag åt endera hållet. Skillnaderna även inom partigrupperna i synen på vad EU är, bör vara och bör ägna sig åt, är så stora att valresultatet kommer att bli svårtolkat i dragkampen om kommissionsmakten, i synnerhet som regeringscheferna fortfarande föreslår kommissionsordförande. Inga dueller mellan Juncker och Schulz lär ändra på det.

”Oinspirerande” kallade Europan Voice debatten och hade svårt att hitta skiljelinjer. De två, som uppskattar varandra på ett personligt plan, ”fick anstränga sig”, skriver Der Spiegel, för att hitta konfliktfrågor. Utöver skillnader i synen på skatteharmonisering mellan medlemsländerna – Juncker skeptisk, Schulz mer för – var det svårt att hitta stora kontraster mellan kandidaterna.

Nästan smålustigt blev det när Schulz, en Europaparlaments-insider som få, angrep Juncker, en EU-toppmötesveteran, för att vilja ha ett EU där besluten fattas i slutna rum, och Juncker svarade att första gången har träffade Schulz var i ett sån slutet rum.

Trots de hedervärda försöken att skapa en gemensam Europaparlamentsvalrörelse, dominerar de nationella forumen.

Ett problem i dueller mellan två som Schulz och Juncker är att båda i så hög grad representerar ett inifrånperspektiv på Bryssel. Mellan dem är svårt att hitta de där som skaver, de skilda åskådningarna som kan bli utgångspunkter för uppgörelser som förändrar något på djupet, innebär ett avgörande skifte i ärenden där EU-systemet kört fast. Och det gör att de är dåligt ägnade att ta de för Europas framtid livsviktiga debatterna mot intoleranta, främlingsfientliga och nationalistiska krafter som nu mobiliserar.

I en intervju med Der Spiegel säger 69-årige Daniel Cohn-Bendit, som lämnar parlamentet efter 20 år, att hela försöket med europeiska toppkandidater är förljuget. Men det europeiska perspektivet, konstaterar han, har aldrig varit så nödvändigt som i dag.