När vägen till hjälp är kantad av tabun och fördomar

”Den självmordsnära människan upplever helt och hållet sin smärta. Vi måste ta henne på orden och respektera henne med hennes upplevelse. Det hindrar inte att det fullständiga svaret på varför en människa tar sitt liv aldrig går att få.”

Så skriver professorn, läkaren och specialisten på allmän psykiatri och socialmedicin, Jan Beskow i boken ”Självmord och självmordsprevention. Om livsavgörande ögonblick”. (2000)

Och för en människa som vaknar upp på en intensivvårdsavdelning, efter ett självmordsförsök, efter beslutet att ”nu och för evigt skära av alla sina band till andra människor”, är det första hon vill, trots att hon kan se helt avvisande ut, skriver Beskow, ”att någon aktivt skall ta kontakt med henne, bry sig om henne. (…) Ja, hela hennes handling är en vädjan till andra om just detta: att åter få möta en medmänniska, att bli en del i mänsklig gemenskap, men också att bli förstådd.”

För den som fått hela sin självbild ”utsuddad”, är det särskilt viktigt att få bli en social varelse igen, genom andras närvaro och förståelse, trots att de yttre signalerna till omgivningen kan uppfattas som bortmotande eller avdramatiserande. Det avslöjar också vad som alltid måste vara en central del i samhällets förebyggande arbete mot självmord.

Statistiken kan aldrig bli exakt, med de mörkertal och gråzoner som finns, men även lågt räknat tar fler än 1000 människor livet av sig varje år i Sverige.

Antidepressiva läkemedel och högre kompetens inom psykiatrin har inneburit en minskad andel självmord bland vuxna de senaste decennierna. Men bland unga har utvecklingen snarast gått åt fel håll. Och självmord är fortsatt en dödsorsak vanligare än många andra vi ägnar betydligt mer debatt och uppmärksamhet.

Självmordsbeteende kan ha många olika underliggande orsaker, både akuta och långvariga. Ofta handlar det om en komplex uppsättningen faktorer som interagerar med varande, framhöll Socialstyrelsen och Statens folkhälsoinstitut i utredningen ”Förslag till nationellt program för suicidprevention + befolkningsinriktade och individinriktade strategier och åtgärdsförslag” (2006).

Till de, ibland samverkande, faktorer som WHO European Ministerial Conference on Mental Health (2005) räknat upp hör:

+ psykiatriska faktorer som allvarlig depression, schizofreni, användning av alkohol och andra droger, samt ångesttillstånd.

+ biologiska faktorer.

+ ogynnsamma livshändelser som förlust av någon älskad person, förlust av arbete.

+ psykologiska faktorer som interpersonella konflikter, våld, erfarenheter av fysisk misshandel, känslor av hopplöshet.

+ sociala faktorer och miljöfaktorer inklusive tillgänglighet till självmordsmetoder (skjutvapen, gifter o.s.v), social isolering, ekonomiska svårigheter.

***

Självmord är alltid en personlig tragedi och katastrof för de närmast drabbade. Men det är också ett samhällsproblem med en folkhälsopolitisk dimension, som borde diskuteras oftare och öppnare.

Insikten om vilka behov som finns krävs för att resurser ska ges till, eller åtminstone inte dras in från, psykiatrin, socialtjänsten, skolhälsovården och forskningen.

Men en mer regelbunden diskussion skulle också kunna hjälpa mycket för att bryta ner tabun och fördomar som finns, och som står i vägen för hjälpen + hur effektiv den än är + att överhuvudtaget nå fram i tid.

Och en diskussion bör börja redan tidigare, i den ofta otåliga, oförstående synen på själsliga åkommor överhuvudtaget, på människor som trots att det inte finns några yttre, enkla skäl – ingen ond nacke, inget brutet – mår bottenlöst dåligt mitt ibland oss, utan att det går att känna på, linda om eller massera bort.

Där ryggskott kan ge uppmuntran och status, kan depression ge stämplar och besvärade blickar. Det är ett tabu som skördar offer.

Självmordsproblematiken är förstås långt djupare och mer medicinskt komplex än den som rör det större fältet av depressioner. Man ska inte slarvigt klumpa ihop dem som en given enhet; det vore att underskatta hur speciellt och svårt det förebyggande arbetet mot just självmord är.

Men det finns viktiga beröringspunkter mellan möjligheten att nå fram i tid med insatser vid en suicidrisk och samhällets allmänna attityder även till depressioner av olika grad. Alla riktade strategier bromsas över tid om det råder okunniga och ytliga föreställningar kring problemet.

Försök att förstå och respektera människors upplevelser av sina livssituationer, även när nästan allt vi ser på ytan, allt det rationella, allt det vi kan mäta, kanske synes tyda på något annat.

I en tid av strikt normerade livsstilsposer, under lätt ironiskt puder inför vaga bekantskapskretsar, i en tid av obönhörliga betygssättningar av människor i framgångsrika eller fiaskon, älskade eller hatade, förebilder eller skämmiga, blir lyssnandet utan poser och betyg en medmänsklig gest som kan få avgörande betydelse. Ibland anar vi inte hur stor.

Det blir ett sätt att säga välkommen till fler att berätta, på egna villkor, bortom normerna för lycka och framgång; ett sätt att visa någon att hans eller hennes upplevelse och närvaro är viktig och giltig för oss precis som den är. Så kan ett fotfäste skapas, som kanske går att nå.

Men så länge vägen till hjälp, medan tid ännu finns, är kantad av tabun, fördomar och oförstående, kommer vi att rädda färre liv än vi kan och borde.

Man vet inte alltid vad som värker, vad som håller på att bli outhärdligt, under ytan på människan bredvid.