Ord inför helgen, 17 maj

Några gripande rader ur en dikt av danska poeten Pia Tafdrup (”Vems händer?” ur samlingen Tarkovskijs hästar, på svenska 2007 i tolkning av Jan Henrik Swahn) om det krångliga åldrandet, de sista årens väg bort, och om värmen som ett ögonblick löser upp avståndet och förvandlar den till ren närhet.

”Vi lyssnar till min fars andetag,

avläser ansiktets minsta skiftning,

en rynka i pannan, ett ögonlocks skälvning,

smärta, inte smärta?

Utanför står världen i blom.

Rusig av mediciner

lyfter min far

upp armarna framför sig – frågar,

vems händer är det?

Jag fattar hans händer.

– Det är dina,

men nu håller jag om dem med mina.”