Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Av , , Bli först att kommentera 2

Min akademi, 18 idolporträtt, 12. Selma Lagerlöf (1858-1940)

***

Början. Nu var det senhöst 1858. Minnet av de europeiska revolutionseldarna tio år tidigare var fortfarande levande även i Sverige. Hos dem som ivrigt hoppades på nya upprorsgnistor och hos dem som med en rysning fruktade okontrollerade omvälvningar.

Trots att det inrikespolitiska 1850-talet varit stillsamt hade reformer börjat droppa in som förebådade den stora moderniseringsprocess det svenska samhället stod på tröskeln till.

Men det var bara början, och i efterhand framstår just 1858, som ett symboliskt viktigt år alldeles i början av Sveriges långa väg till folkrörelsedemokrati, välstånd och välfärd. Tidigare på året hade en regering tillträtt som skulle bli en av de mest reformivriga i svensk historia, med justitiestatsminister Louis De Geer och finansminister Johan August Gripenstedt som ledande namn.

Per T Ohlsson går i sin nya bok om svensk politik igenom några av reformerna: Järnvägen byggdes ut, ogifta kvinnor blev myndiga vid 25 års ålder, religionsfriheten utvidgades, judar fick rätt att bosätta sig överallt i Sverige, passtvånget avskaffades, näringspolitiken liberaliserades, husagan inskränktes, husbehovsförbränningen förbjöds, bankväsendet moderniserades, nya kommunallagar stiftades som lade grunden till dagens system med primär- och sekundärkommuner. Och 1865 avskaffades slutligen ståndsriksdagen och ersattes av en tvåkammarriksdag. Det var en första reformvåg som skulle följas av många till.

Ett gammalt bondesamhälle – ett av Europas fattigaste länder – höll på att brytas upp av nya sociala, politiska, religiösa och kulturella rörelser, av nya näringar i industrialiseringens spår, av omfattande utvandring och urbanisering. Inom loppet av ett drygt sekel, från 1800-talets mitt och framåt,

skulle Sverige bli en av världens rikaste, demokratiskt mest stabila, progressiva nationer.

Men med framstegen kom dramatiska, laddade omställningar för människor och gemenskaper, när det invanda rycktes undan och det nya var oklart och svindlande. Den som på håll avtecknar sig som ett lugnt framåtskridande, var för de som levde mitt uppe i det, en prövning och en konvulsion.

1858 var i begynnelsen av denna omstöpning. I november det året föddes, på Mårbacka i värmländska Östra Ämtervik, en flicka vid namn Selma Lagerlöf.

***

Slutet. Nu var det vårvinter 1940, och världen stod i brand, ett av historiens mörkaste år. Hitlertysklands nazisttrupper hade inlett sina erövringskrig, judeförföljelserna förvärrades varje vecka, Förintelsen var påbörjad, motståndet yrvaket undfallande.

Chamberlain satt ännu som handfallen premiärminister i London. Isolationisterna i USA hade starkt hopp om att kunna tvinga Roosevelt till passivitet. Och fortfarande hade nazismen ursäktare långt in i grupperingar som borde ha skämts ögonen ur sig för sin ryggradslöshet.

Till dånet från sådana nyhetsrapporter, i mars 1940, dog den organiserade liberalen Selma Lagerlöf – svartlistad av nazisterna efter sina insatser för judarna i Tyskland – på samma Mårbacka där hon fötts 82 år tidigare.

Om 1858 var året då mycket tog sin början, såg 1940 ut att bli året då allt störtade samman. Det var åren som ramade in Selma Lagerlöfs liv. Under resan in i det moderna Sverige, och genom en orolig värld, formades hennes författarskap och samhällssyn. Det var utifrån de erfarenheterna hon befolkade litteraturen med Gösta Berling, Nils Holgersson, Gertrud, Ingmar, Hellgum och Karin, Jan i Skrolycka, Kattrina och Klara Fina, David Holm, Edit, Charlotte och de andra. I hennes böcker kämpar människor med att förstå och besjäla sina samtida öden.

***

Politiken. Som beundrad nobelpristagare och läst runt om i världen var Selma Lagerlöf ibland mer litterärt respekterad utanför Sveriges gränser än på hemmaplan. Och hennes politiska engagemang har eftervärlden gjort sitt bästa för att förtiga eller omtolka bort från dess liberala kärna.

Men vem framstår, i dag, som politiskt mest djupborrande om man vill förstå de många lagren i samhällsomvandlingen från mitten av 1800-talet och framåt: Strindberg eller Lagerlöf? Kvinnorösträttskämpen och kommunpolitikern Lagerlöfs verk blir mer politiska för varje decennium.

Ett snabbt svep: I Jerusalem finns utvandringen, frireligiositeten och landsbygdens strukturer skildrade. Kejsarn av Portugallien berättar om en stad-land-problematik ur ett flergenerationsperspektiv. I Bannlyst kommer Lagerlöfs fredsengagemang till uttryck mitt under första världskriget. I Nils Holgersson sys en avlång mångfald samman i pedagogiska men under ytan långt ifrån harmlösa bilder av ett land som inte känner sig självt.

I Körkarlens urbana blandning av socialrealism och högreligiösa tongångar, fångas en dubbelhet i det tidiga 1900-talets folkrörelser.

Försöken att reducera henne till en underhållande sagotant, frånkänna henne politisk relevans, framstår som minst sagt blinda för den epok hon skrev i.

Årets val kanske i framtiden kommer att beskrivas som början på ett nytt kapitel i den svenska samhällsutvecklingen, där nya frågeställningar började ta över. Efter epoken som pågick från mitten av 1800-talet till 1970-talet, och efter det som inleddes på 1970-talet och nu sakta rundas av, väntar ett skifte igen. I såna lägen är det värdefullt att ta del av historiska erfarenheter.

Selma Lagerlöf berättar, via originella omvägar, mycket om hur det värkte, skavde och grubblades när det moderna Sverige föddes. Nu är det 2014.

 

************************

Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna

Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket

Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner

Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer

Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen

Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”

Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet

Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år

Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal

Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King

Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter

Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige

Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade

Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi

Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet

Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!

Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest

Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”

Ord inför helgen, 3 maj

Av , , Bli först att kommentera 0

Kvarteren fylls långsamt med vår och lekande barn; ett urverk drar fram en ny årstid, många helt skilda, motstridiga tidsupplevelser, rytmer, tempon, samsas i staden och byarna. En dag är en evighet, en dag är ett ögonblick. Lekande barn har kanske den sundaste relationen till tid. En fin poetisk skildring av det finns hos Camilla Hammarström, i diktsamlingen Klockorna, från 2008.

Jag tycker mycket om de här raderna, och det här är deras årstid:

***

”Urmakarna med slutna ögon/

igenväxta, för att bättre höra slagen,/

detaljerna hos de månghövdade föremålen./

Blickarna vänds inåt, mot förloppen./

Ute på gården leker barnen tid, bollar den/

obekymrat mellan sig. Likt te som drar,/

smaksätter deras klara röster luften,/

låter allting ett ögonblick hämta andan.”