Får Özil med de sorgsna ögonen le på söndag?

Brasilien vann inte fotbolls-VM för herrar 1982, och det är inte säkert att Jogi Löws landslag vinner VM-finalen på söndag. Men om det blir den första stora internationella titeln för den här avspänt, konstruktivt lirande tyska fotbollsgenerationen – och idrottshistorien är vanligtvis sentimental till sitt väsen, på något sätt blir man överraskad varje gång fakta hävdar att Brasilien åkte ut i andra gruppspelsomgången 1982 – förtjänar två spelare några extra rader:

Ofta bortglömde mönstergossen Philipp Lahm med de små åtbörderna, och ständigt kritiserade superbegåvningen Mesut Özil med de sorgsna ögonen.

Pep Guardiola, sedan förra sommaren tränare för Bayern München och tidigare tränare för bland andra Lionel Messi i Barcelona, har kallat Philipp Lahm för den intelligentaste spelare han haft att göra med. Guardiola vet vad han talar om. Lahm har – i skymundan och utan galautmärkelser – varit världens bästa fotbollsspelare under flera års tid.

Att jämföra Philipp Lahm med exempelvis Cristiano Ronaldo är som att jämföra Bach med Cats. Inget fel på Cats, refrängerna fastnar snabbare, biljetterna säljer bättre och reklambranschen behöver haklapp vid blotta tanken på kommande kampanjer, men det är inte lika mångsidigt, matnyttigt eller subtilt i längden.

Det är lätt att missa Lahm. Hans finesser bjuds ofta i så tidigt skede av uppspelet eller försvarsspelet att de inte finns med när matchens höjdpunkter summeras efteråt i korta klipp. Hans kunnande noteras av garvade kännare, av tränare, med- och motspelare, men är svår att göra braskande rubriker på.

Han är en sval oas i en idrottsvärld av hysteriska varumärken.

Lahm är som den hårt arbetande, kompetenta tjänstemannen som i det dolda tar fram korrekta, genomarbetade beslutsunderlag för de övriga att utgå ifrån, ser till att de värsta tokerierna rättas till innan det går åt skogen och förbereder vassa repliker åt andra att leverera.

Det finns väl ingen fotbollskille eller fotbollstjej som drömmer om att ha en tröja det står 16. Lahm på. Han är inte den som utlöser gräl eller rollspel på skolgårdar runt om i världen.

Men på söndag kan det vara han, snart 31 år gammal, som lyfter VM-bucklan mot den brasilianska himlen + och det finns många i fotbollsvärldens kulisser som anser att ingen skulle förtjäna den äran mer än han.

Mesut Özils stora genombrott kom i Sverige, i ett Europamästerskap för U21-lag 2009 som det fortfarande talas om. Det tyska lag som vann guld där, efter seger med 4-0 i finalen över England, imponerade mer än något annat U21-lag gjort tidigare. Det viskades direkt om ny gyllene generation på framväxt. Sex av de unga spelare som fanns med i den truppen har i dag framträdande roller i det tyska VM-laget i Brasilien 2014: målvakten Manuel Neuer, försvarsspelarna Benedikt Höwedes, Jerome Boateng och Mats Hummels, mittfältaren Sami Khedira, och så den mest lovande av dem alla, bollgeniet Mesut Özil.

Född i Tyskland, muslim, med turkiska rötter, och en elegant spelstil så långt från destruktivt ”grisa på, alla bollar på Bengt och sen vinna med 1-0” man kan komma, blev han snabbt en symbol för det tyska landslagets nya öppenhet, mångfald och spelglädje. Förväntningarna har varit skyhöga.

Men det speciella med Özil, inte minst när tyska fotbollsjournalisters behandlar honom, är att förväntningarna inte bara gäller resultaten, utan också stilen. Det räcker inte med att han sköter sin taktiska uppgift och spelar bra. Han ska briljera – stå för det storartade – för att inte betyget ska bli snålt efteråt. Spelar han bara normalt, ifrågasätts inte bara hans form, utan också attityd.

Ingen annan spelare har fått sitt kroppsspråk och sitt ansiktsuttryck så skärskådat och diskuterat som Özil de senaste åren. Att han inte sjunger med i nationalsången inför avspark (pluspoäng till Özil). Att hans axlar tenderar att hänga lågt (han spänner inte bröstet). Att hans ögon ser sorgsna ut (det gör de verkligen). Att han så sällan ler (han verkar lite frånvarande ibland, även vid framgång, som om inte fotbollen vore hans allt i livet). Att hans avslut ofta är lösa och överarbetade istället för dundrande hårda (vilket gör att han ser nonchalant ut när han missar knappt, till skillnad från den som skyfflar bollen fem meter över mål men verkar laddad). Att han lunkar nästan deprimerat av plan när han byts ut (vad rör sig i hans tankar?).

Med tiden har det uppstått en viss prestigekonflikt mellan landslagsledningen som stenhårt försvarar Özils betydelse för laget och de journalister som anser att han konstant underpresterar.

Enslingen Mesut Özil med den nedtonade hållningen passar helt enkelt inte in i herrfotbollens oskrivna normer om testosteron, grabbighet och teatral gruppdynamik, och det gör att intrycket lätt blir att han inte bryr sig. Men precis som Lahm är Özil – trots en teknisk briljans som får omgivningen att förvänta sig det spektakulära – en spelare vars värde snarare framgår av djupanalyser än av höjdpunkter.

Jag skulle önska att han fick tysta sina kritiker med ett avgörande, minnesvärt mål på söndag. Bjuder han sen på ett brett leende och en glimt i ögonen kommer fotbollshjärtan att smälta.

Har både Lahm och Özil en dålig dag, Jogi Löws mardröm, får Messi lyfta bucklan för Argentina istället. Det är en vinn-vinn-situation för dem som älskar när stora turneringar vinns av sportens bästa, och idrottshistoria skrivs korrekt.