Min akademi, 18 idolporträtt: 13. Marina Tsvetajeva (1892-1941)
***
”Skriv, skriv mer! Befäst varje ögonblick, varje gest, varje suck! Men inte bara gesten – också formen på handen, som kastade den: inte bara sucken – också skåran mellan läpparna som släppte den i sin lätthet!”
(Den ryska poeten Marina Tsvetajeva i ”Ur två böcker”, översättning Annika Bäckström)
Marina Tsvetajeva – den ryska 1900-talspoesins mest passionerade röst, för att citera Joseph Brodsky – hade en uppsyn, har Birgitta Trotzig skrivit, ”av totalt trots, våldsam självständighet”.
Hon var den som ”alla tröttnade på”. Liksom sina dikter ”var hon för svår, för våldsam, obegriplig, ingenstans passade hon in, hennes proportioner var enbart framtidens eller den verkliga samtidens. Och den sista bilden, identitetsfotot 1940, efter återkomsten till Sovjet: ansiktet omgivet av vitt hår, häxhår, härjat som en skör vävnad – en sönderfallande väv sammanhållen av det dödens ljus som nu genomtränger allt.”
I en livslång kamp mot döden blev hennes konstnärliga samvete den enda bestående vägledaren. Det ledde henne, skriver Trotzig, ”mycket långt: hon blev i sin samtid – som poet, som känslovarelse, som mänskligt samvete – en av de otämjbart fria.” I en tid av ”falska och dödande förenklingar höll hon sig oböjligt till sin linje – som, den, var en det böjliga rörliga livets linje. (”Min sak är sveket!”) Politiskt vägrade hon att ha någon annan åsikt än att vara i allmänhet mot allt organiserat våld, i vilket namn det än begås och vad det än kallar sig””.
Det var en individuell vägran att underkasta sig några ideologiska rörelser, litterära dogmer eller kollektiva perspektiv, men också en drift att leva för poesin och ständigt nya, ibland förverkligade, ibland imaginära, förälskelser i både män och kvinnor – för vilken hon fick betala ett högt pris, i ett liv misshandlat av 1900-talets stora politiska katastrofer, världskrigen, kommunismen och nazismen.
När hon hängde sig den 17 augusti 1941 i Jelabuga vid Kamafloden, dit hon evakuerats tillsammans med sin son efter Nazitysklands anfall mot Sovjetunionen, syntes det mesta vara förlorat.
Både hennes dotter och hennes man – i ungdomen officer inom vita armén som bekämpade bolsjevikerna, senare i exil omvänd till Sovjetsympatisör – hade arresterats av kommunisterna 1939. De stod anklagade för förräderi och förhördes under tortyr. Dottern skickades till ett Gulag-koncentrationsläger och skulle inte släppas helt fri förrän efter Stalins död. Mannen avrättades på hösten 1941, bara en dryg månad efter Marinas självmord.
Inga försök att be om nåd hade hjälpt. Marina hörde själv, som kritiker av kommunismen, till de misstänkta i regimens ögon, trots att hon inte var någon uttalat politisk författare i gängse mening.
Decennier tidigare hade mellanbarnet Irina svultit ihjäl, försummad även av sin mor, på ett barnhem i Moskva 1920, tre år gammal. Sonen “Mur”, det yngsta barnet, som hade följt med Marina i evakueringen till Jelabuga, och som var “det enda som band henne vid livet”, skulle dö i kriget 1944.
Viktoria Schweitzer skriver i sin biografi ”Marina Tsvetajeva. Kvinna-poet. Ett ryskt livsöde.” att Tsvetajeva begick självmord, inte för att hon inte orkade leva längre – ”hennes vitalitet var outtömlig” – utan för att ”hon inte längre såg någon anledning att leva”.
Redan återkomsten till Sovjetunionen, efter 17 år exil i Berlin, Prag och Paris, ”var i sig ett slags självmord”, menar Schweitzer. ”Hon hade alltid vetat att hon återvända till Sovjetunionen för att dö och att hon inte skulle kunna skriva eller skapa sig en riktig tillvaro där.”
Om sitt hemland hade hon inget hopp. Och det Tyskland där hon bott en tid som ung i början av seklet när hennes mor vårdades döende i tbc, och en period på 20-talet, hade med nazismen förvandlats till ett fasansfullt hot.
1941 var ett år utan ljusglimtar. Tsvetajeva hade en enorm konstnärlig fantasi och integritet, men var vidöppen för verkligheten, och till slut tycktes väl alla vägar mynna i någon form av katastrof.
***
”Det finns ett slags lås som bara går att öppna med en viss sifferkombination, och om man känner till den är det ingen konst att öppna: gör man det inte är det ett mirakel eller en slump. (…) Känner poeten till sifferkombinationen eller gör han det inte? (I poetens fall är det olika varje gång – eftersom hela världen befinner sig under lås och allt måste öppnas – varje ting har sitt lås, och under låset finns en given sanning, varje gång olika – en engångssanning – precis som låset självt.) Känner poeten till alla sifferkombinationer?”
Marina Tsvetajeva i ”Konsten i samvetets ljus”
(Översättning Lars Erik Blomqvist)
***
Tsvetajeva – uppväxt i en konstnärligt och akademiskt präglad borgerlighet som hon både bejakade och försökte frigöra sig från – räknas i dag som en av 1900-talets intressantaste poeter. En kraftkälla av originalitet och egenhet i rysk litteratur, nämnd i samma andetag som Anna Achmatova och Vladimir Majakovskij (hon beundrade båda två, trots kontrasterna dem emellan).
Redan under sin livstid var hon ett känt namn, med många kontakter i litterära kretsar och hyllad av storheter som Rilke och Pasternak (som skrev om ”omätliga djup av renhet och kraft” i Tsvetajevas poesi). Men med en krävande, intensiv personlighet som många uppfattade som hård, hade hon svårt att skapa allianser. Politiskt kunde hon vara omdömeslös och enögd.
Då hennes verk och livshållning aldrig sammanföll helt med någon tidsanda, miljö, rörelse eller lära – på sin höjd snuddade vid dem – förblev hon en outsider, utan det stora erkännande som gavs henne mot slutet av 1900-talet.
I dag lyfts hon fram för sin språkliga laddning och sin förmåga att experimentera med, förena och förnya olika poetiska strömningar; delvis präglad men aldrig överväldigad av den ryska symbolismen, medinspiratör till men aldrig fångad i den ryska modernismens senare inriktningar.
Men också för idéinnehållet i hennes verk. Lily Feiler nämner i sin biografi ”Marina Tsvetaeva. The Double Beat of Heaven and Hell” (1994) som ett skäl till det postuma intresset för Tsvetajeva hennes ”åsikter om kvinnor, äktenskap, moderskap, och kreativ frihet”. Feiler lyfter även fram hennes intresse för androgynitet och försök att vrida och vända på könsdistinktioner och genusperspektiv.
Kanske är det just svårigheten att koppla bångstyriga Tsvetajeva – aldrig i takt, alltid i viss motrytm – till någon etikett eller rörelse, som gör att hon fascinerar. Hon som i ”Poeten och tiden” (övers. Ola Wallin) skrev att ”en poets äktenskap med tiden är ett tvångsäktenskap”, har fortsatt vara relevant.
***
”..oavbrutet genom hela min småbarnstid, barndom och ungdom, har jag delat upp världen i poeten och alla andra, och jag har valt att vara poetens försvarsadvokat: att försvara poeten mot alla, hur än dessa alla kläddes och häddes”.
Marina Tsvetajeva i Min Pusjkin” (översättning Annika Bäckström)
*********************************
Del 1, om Klaus Mann, återfinns här: Ensamheten efter barrikaderna
Del 2, om Althea Gibson, återfinns här: En vilja starkare än förtrycket
Del 3, om Eleanor Roosevelt, återfinns här: Ett liv för politik och passioner
Del 4, om Pierre Trudeau (1919-2000), återfinns här: Show, substans och orädda idéer
Del 5, om Alessandro Scarlatti (1660-1725), återfinns här: När allt var nytt: musiken som får hjärtat att stanna – och slå igen
Del 6, om Marion Dönhoff (1909-2002), återfinns här: ”Var liberala och toleranta”
Del 7, om Lars Magnus Ericsson (1846-1926), återfinns här: Minns vägen till svenska välståndet
Del 8, om Karin Boye (1900-1941), återfinns här: Som en flaskpost med varningar från mörka år
Del 9, om Friedrich von Schiller (1759-1805), återfinns här: Schiller kan påminna om Europas bästa ideal
Del 10, om Bobby Kennedy (1925-1968, återfinns här: Från Joe McCarthy till Martin Luther King
Del 11, om Lise Meitner (1878.1968), återfinns här: Ett liv för vetenskap och upptäckter
Del 12, om Selma Lagerlöf (1858-.1940), återfinns här: Nu var det 1858 – om en resa in i det moderna Sverige
Del 13, om Marina Tsvetajeva (1892-1941), återfinns här: Otämjbar poet i katastrofernas århundrade
Del 14, om Joseph Lister (1827-1912), återfinns här: Lågmäld, klarsynt och uthållig, möjliggjorde han modern kirurgi
Del 15, om Bill Watterson (1958- ), återfinns här: En pojke, en tiger och ett snille med serievärldens största integritet
Del 16, om Pina Bausch (1940-2009), återfinns här: Dansa, dansa, annars är vi förlorade!
Del 17, om Margaretha Krook (1925-2001), återfinns här: Fenomenet Krook, vrede och prestationsångest
Del 18, om Elsa Björkman-Goldschmidt (1888-1982), återfinns här: ”…och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”
