Om toppkandidaterna i Umeå – Hans Lindberg (s)

Vilka vindpinade, djupa och breda fotspår han klättrar upp mot, Hans Lindberg, när han kandiderar för det ensamma, blåsiga uppdraget på toppen som kommunstyrelsens ordförande.

Torsten W Persson, Margot Wikström, Lennart Holmlund – socialdemokraternas tre dominerande umepolitiker sedan sjuttiotalet och framåt, har varit inbördes helt olika till sina karaktär, instinkter och intellektuella ansatser. Men de har alla tre präglat staden på politisk väg, genom beslut och ställningstaganden – så att det har synts, hörts och ibland dånat om det, och utifrån tydligt formulerade idéer om vad de ville åstadkomma. Med något enda undantag har de, även efter stora kontroverser, fått väljarnas förtroende att fortsätta i ledande ställning.

Persson, Wikström, Holmlund – det är inte bara historien om tre uppmärksammade lokalpolitiker, utan också stationer på vägen i en intellektuell, ekonomisk, social och fysisk förändringsprocess i Umeås historia.

Från den nya universitetsstadens barndom och tonår, över 80-talet och 90-talets ganska projektstyrda diskussioner om hur kulturell och ekonomisk utveckling skulle förenas, till 2000-talets allt större upptagenhet med befolkningssiffror och en urban stadsbild utifrån – på senare tid tämligen kontroversiella – föreställningar om Umeå som en plats för den kreativa klassen.

Många prioriteringar har gjorts om vilka det långt ifrån rått konsensus.

Tillväxt, byggande och kultur, stadsexpansion och befolkningssiffror, urbanitet, identitet och kreativa medborgare. På sätt och vis sammanfattar det omstridda begreppet ”kulturdriven tillväxt” – som försöker hitta, inte alltid på ett sätt som övertygar, en röd tråd mellan teaterföreställningen, lyftkranen, befolkningssiffran, kemitentan och latten – trettio år av ganska linjära kommunpolitiska ambitioner i Umeå.

Huruvida allt eller något varit lyckat, vad de drivit igenom, lär det aldrig råda enighet om. Men vad Lindbergs tre föregångare haft gemensamt, är att de varit helt orädda för att ta ställning och fatta beslut, även när det varit obekvämt och väckt motstånd.

Man kan komma långt på att vara en trevlig person, som har lätt för att samarbeta och inte reta upp någon. Men politiska ledare definieras också, och ibland ännu mer, av de där ögonblicken när de slutar jämka, slutar söka vara många till lags, när de tar konflikten. Ögonblicken där bultande övertygelser motiverar dem att riskera hela sitt förtroendekapital, där de är beredda att säga entydigt ja eller entydigt nej, och gå till omröstning, bära eller brista.

Jag tror att Hans Lindberg är en bättre politiker i dag än han var för två år sedan. Mer cynisk, mer härdad, mer ödmjuk, mer dämpat medveten om vad det är han är på väg att ge sig in i. Han har egna uppmärksammade misstag och maktkamper bakom sig. Titta honom i de offentliga ögonen, och det finns en reservation där, en vaksamhet, som är bra. Han vet hur snacket går på stan, bland anhängare, motståndare, andra aktörer, bland tjänstemännen: Klarar han av det, är han redo, är han tuff nog, kan han hantera vänstern, blir det Holmlund som styr i bakgrunden, går det käpprätt åt… för Umeå nu? Inga snälla frågor, men han har frivilligt sökt ett uppdrag som gör de nödvändiga att ställa. Och av intrycken att döma, beklagar han sig inte.

Det är en annan fråga som oroar, och som han borde ägna sig åt under valrörelsens sista månad: vågar han, och i så fall på vilka områden och i vilka lägen, vara obekväm och göra sig impopulär i röststarka läger, inom det egna partiet och bland intressegrupper?

Som kommunstyrelsens ordförande är utrymmet för motstridigheter, olika skalor och dubbla löften begränsat. Svekdebatterna, och misstron mot lokaldemokratin, kommer blixtsnabbt, när beslut tvingar ledningen att bekänna en färg den inte vågade vara tydlig om före valet. Det uppdrag som Hans Lindberg vill ha består i hög grad av nödvändigheten i att ofta göra många hoppfulla besvikna – och att sedan vara beredd att bli bortröstad.

Jag hör till dem som tycker att möjligheten till ansvarsutkrävande är en väsentlig del av demokratin. Kollektivt ledarskap – ett tema hos Lindberg under våren och sommaren, där han nästan velat framstå som en i S-mängden, en av fem-tio andra kandidater – låter fint. Men i slutändan måste ansvaret landa någonstans, entydigt och lättbegripligt. För demokratins skull.

Att ibland tvingas bli besviken, irriterad och arg för att beslut går en emot, trots långt debatt och många argument, hör till i ett samhälle. Att inga beslut fattas – ett slags permanent konservativt veto – är inte mer demokratiskt är att saker sker och förändras. Men en långt mer frustrerande och svåracceptabel upplevelse är när beslut fattas med oklart ursprung och efter demokratiskt bristfällig process.

Om ansvarssituationen är oklar, luddig, outtalad och floskelbehängd uppstår en av två situationer: inga beslut av substans och vikt blir fattade alls, eller ingen tar i förväg, under offentlig debatt, öppet ansvar för vägvalen.

Det senare är som att bjuda in till förhandlingar och uppgörelser i det dolda, i okända rum dit ett ordentligt ansvarsutkrävande aldrig når.

Nu är Umeå på väg att växla intellektuellt och ideologiskt huvudfokus – från kultur och tillväxt till något annat. Kanske till miljö och tillväxt. Kanske till urbanitet, mångfald och identitet.

Men Umeå är också på väg att skifta från en storprojekts- och satsningsinriktad debatt, till en mer akut hantering av budgetar som inte går ihop utan svåra prioriteringar av annat slag. Det ställer nya ledarkrav, och aktualiserar frågan om tydligt ansvarsutkrävande. Kommunstyrelsens ordförande kommer inte att vara någon avundsvärd position under nästa mandatperiod. Vid första jobbiga krisen kommer Lindberg att vända sig om och upptäcka att det blev tomt, plötsligt, bakom honom på scenen.

Han kandiderar till ett ensamt, blåsigt uppdrag. Han skulle göra klokt i att börja agera utifrån den bistra insikten redan nu.