Ibland förändrar en modig förlust mer än en feg seger

Idéhistorikern och liberale debattören Johan Norberg skrev några tidlösa rader i epilogen till sin bok ”Den svenska liberalismens historia” (1998), som borde tejpas upp på varenda dörr i varenda partihögkvarter inför valrörelsens slutspurt:

”Det är alltid självmord”, skrev han, ”att huka sig i teoretiska debatter. Varje gång en ideologi har anklagats för att vara för teoretisk eller för principiell – t ex liberalismen under 1800-talet, socialdemokratin på 1930-talet, kommunisterna på 1960-talet – har dessa ideologier haft en väldig framgång. Det beror på att motståndarna kommer med den anklagelsen när de inte har några argument kvar, när de inte har förstått idéerna, eller inte kan hitta dess svaga punkt. Då är det frestande att säga att ideologin kanske är bra i teorin men inte fungerar i praktiken.”

Men, konstaterade Norberg, grunden till vilken verklighetsbild som råder och vilka åtgärder som rekommenderas, är teorierna. I en komplex korsverkan med den pågående samtidsutvecklingen är det ideologierna som förändrar samhället.

Pragmatismen är fenomenal på att avläsa och tolka vindar, att utnyttja dem för att nå grovhuggna mål och undvika att kapsejsa. Men de som skapar vinden och bestämmer den övergripande vindriktningen – trots att de vanligtvis är usla i praktiken på däck – är idédebattörerna.

Det som inledningsvis kan uppfattas som från dag till dag-pragmatismens definitiva epoker, är därför ofta bara korta andhämtningar i väntan på nya idéströmningar och mörbultande principdebatter, där vägval görs för decennier framåt.

Även under de tider när bara pragmatismen vinner val, är det fortfarande principerna och övertygelserna utan hänsyn till opinionsmätningar, som förändrar samhället på sikt.

Den som lämnar walk over i de – medges ibland kaotiska – sammanhang där dragkampen pågår mellan idéer, värderingar och moraliska tolkningsföreträden, kan vinna kortsiktiga maktkamper, men ger upp möjligheterna att påverka samhällsutvecklingen bortom rådande trender.

I större delen av västvärlden råder högkonjunktur för den principskeptiska pragmatismen – med Tysklands förbundskansler Angela Merkel som främsta, kompetentaste och bland väljarna populäraste, representant.

Frankrikes president Francois Hollande har redan under sin korta tid vid makten hunnit byta ideologisk skepnad flera gånger, utan att övertyga i någon av dem. Han lider av det klassiska dilemmat att inte ha sökt och inte ha fått något ordentligt mandat av varken sitt parti eller väljarna.

Italiens premiärminister, löst socialdemokratiske mittenpolitikern Matteo Renzi – en av den europeiska politikens intressantaste namn + är orädd för konflikter, men resultatinriktad, med fobi för överdrivet teoretiserande.

I våra nordiska grannländer är det pragmatism – ibland genom förebyggande anpassning till rörelser på politikens ytterkanterna – mest var man ser. Och i Sverige garanterar Reinfeldt och Löfven att Rosenbad kommer att präglas av skepsis mot alltför starka, konfliktskapande principer oavsett valresultat.

En vandring förbi de nationella regeringarna inom EU är en studie i försök att undvika sammanbrott, utan grundläggande idédebatter som mest bara riskerar att leda till valnederlag.

Det är lätt att svartmåla pragmatismen hos den nuvarande generationen europeiska stats- och regeringschefer som helt principlös. Men det stämmer inte.

Ett argument för den smidiga pragmatism som väljer sina strider och inte blir dogmatisk förrän det står väldigt mycket på spel, är att den ibland är ett effektivt försvar för den relativt liberala, relativt toleranta, relativt rättssäkra, relativt stabila demokratin. Pragmatismen kan i bästa fall sägas vara en gränsvakt mot de stora katastroferna, de värsta omvälvningarna, de galnaste experimenten – med stor fördragsamhet för svängningar och skiften i dagspolitikens grå vardag.

Inom EU i dag är kanske Ungern det tydligaste exemplet på ett medlemsland med en regering som faktiskt drivs av övertygelser och en vilja att helt förändra samhället. Och de antiliberala, intoleranta, odemokratiska reformer som genomförs eller planeras där borde ha föranlett övriga EU att redan nu ifrågasätta Ungerns rösträtt och medlemskap.

Så visst finns det hedervärda argument för pragmatismen.

Men problemet är att det rent pragmatiska förvaret av grundvärderingar bygger på gamla meriter, på förutsättningen att opinioner och majoriteter inte faktiskt håller på att förskjutas i helt andra riktningar. Om det sker – om gränserna ut i det auktoritära, förtryckande, intoleranta, hatiska och destruktiva överskrids – då står pragmatismen tomhänt och illa förberedd.

Två punkter jag för egen del saknar i den svenska valrörelsen är: Ett principfast försvar av den personliga integriteten mot övervakningssamhället. Och en principiell argumentering för fri invandring som moraliskt självklart mål på sikt. Ingen av de ståndpunkterna går att förena med valvinst nu, men att inte driva dem alls lämnar idéfältet fritt för bärarna av motsatta värderingar, som ändå inte räknar med att vinna makten – ännu

Det kan förändra mer på lång sikt, att lida valnederlag i ett försvar av hotade principer, än att vinna på att undvika ställningstaganden som inte redan från början har en majoritet på sin sida.Ibland förändrar en modig förlust mer än en feg seger. Demokratiska, liberala krafter får inte glömma den läxan, i sitt långsiktiga försvar av det öppna samhället.