Om toppkandidaterna i Umeå – Tamara Spiric (V)

Spiric måste ägna även vänstern en maktanalys

Vänsterpartiet och makten i Umeå är som experiment i ett ofärdigt laboratorium, fullt av provrör med rykande innehåll i konstiga färgkombinationer, märkliga ljud och ojordade elektriska ledningar som hänger och sprakar mitt i rummet. Längst inne vid själva huvudexperimentet står laboratoriechefen Tamara Spiric i rock och skyddsglasögon, och svårtolkat ansiktsuttryck – går det bra eller går det åt skogen? Är vänstern och makten förenliga med varandra? Egentligen är det bara väljarna som kan ge klart besked, om hur de ser på kombinationen.

Spiric är tillsammans med Lennart Holmlund stans mest kontroversiella politiker. Delvis av positiva anledningar. Hon är handlingskraftig, driven i det politiska hantverket, svår att möta i debatten och får ut mer sakpolitik av sitt partis mandat i fullmäktige än någon annan gruppledare. Hon har kvaliteter för att kunna gå vidare till den nationella nivån i framtiden. Ett skäl till att hon är kontroversiell, är att vinnare alltid får dåliga förlorare att gnälla.

Men hon är också kontroversiell av en sämre anledning: hennes ledarstil har i flera av varandra oberoende sammanhang fått stämpeln som auktoritär. Och vänsterpartiets ledande företrädare har under den här mandatperioden haft uppenbara problem att hantera personalärenden utan konflikter. De har till och med från vissa personalhåll beskrivits som arbetsmiljöproblem.

Det finns, som Spirics anhängare framhållit, självklart en genusaspekt på detta. Hade hon varit en man över femtio, skulle sannolikt kritiken mot henne inte ha blivit lika indignerad.

Och i drabbningar mellan politiska ledningar och tjänstemannasidan får politiken ofta automatiskt och orättvist skulden. Ibland pågår interna maktkamper där det kan ha demokratiska poänger att de folkvalda driver sin vilja igenom.

Generellt är det mer oroande med politiker som inte vet riktigt vad de vill, inte har kraft att stå upp för sina idéer och svajar hit och dit i vinden, än politiker som vet vad de vill, talar om det och sedan sätter in all sin politiska förmåga på att förverkliga vad de lovat. Politik handlar om makt, att få förtroendet att utöva makt och att använda makten hederligt utifrån det mandat man bett om.

Allt det där stämmer, och är relevanta invändningar – jag har lyft fram dem tidigare här på ledarsidan. Men inte ens tagna tillsammans räcker genusaspekten, konflikten mellan politik och tjänstemannasida och dåliga förlorares missnöje, som enda förklaringar till de kontroverser Spiric varit inblandad i.

Där finns en rest som handlar om en annan viktig struktur, för vilken Spiric inte kan frånsvära sig ansvar – ett kommunalråds politiska maktutövande mot människor längre ner i hierarkierna.

Den maktanalysen borde vara särskilt intressant för vänstern att sätta tänderna in, av ideologiska skäl. Vänsterpartiet vill, i enlighet med ett socialistiskt ideal, att mer av makten i samhället ska koncentreras till politiska beslutsfattare och det offentliga – underförstått till vänsterpolitiker, då partier med andra ideologiska utgångspunkter inte vill se såna reformer.

Maktfrågan är en av drivkrafterna bakom vänsterns ambitioner att socialisera mer av ekonomin och begränsa de privata alternativen inom skola och omsorg. I Umeå har de börjat fått igenom mer i den riktningen än på de flesta andra ställen. Mer politik, mindre marknad, för att tala vänsterpartistiska.

I en vision där politiska makthavare får större inflytande över medborgarnas liv, och den politiska apparaten underordnar sig fler och kontrollerar mer, borde rimligen också behovet öka av en kritisk maktanalys riktad högst upp i den apparaten. Politikers sätt att hantera maktpositioner – hur de uppträder, hur de reagerar på kritik – måste bli föremål för diskussioner precis som andra maktstrukturer. V borde inte ha något problem med att instämma i det.

Det gör Tamara Spirics syn på politiskt ledarskap till en legitim valfråga för dem som tvekar om huruvida ökad vänstermakt i Umeå över ekonomi, skola och omsorg är en god idé.

Intresset för strukturer är något vänstern ofta uppvisar i högre utsträckning än exempelvis liberaler – till de senares nackdel. Därför vore det klokt av Spiric att, för trovärdighetens skull, efter fyra år som kommunalråd, ägna en mer kritisk maktanalys även åt sig själv och sitt parti. Om hon vill öka sannolikheten för att väljarna ska ge det pågående experimentet en chans till, borde hon inte söka diskvalificera den debatten, utan lära av och lyssna till den.