Om toppkandidaterna i Umeå – Nasser Mosleh (Mp)

Umegröna: Först i Mångsbodarna – stukade i Mora

Om miljöpartiet i Umeå vore en Vasaloppsåkare, skulle det ofta vinna spurtpriset i Mångsbodarna, men börja halka efter när täten når Eldris. Optimistiska i Sälen, där debatten börjar, men stukade i Mora, där besluten klubbas, har varit grundmönstret senaste åtta åren för de gröna i umepolitiken.

Många egna utspel och förslag, mycket flit i det offentliga samtalet, men ingen verklig makt i rummen och diskussionerna där avgörandet sker. Inget riktigt djupt inflytande, inga hållfasta allianser med andra, ingen tydligt strategi för att hitta bredare stöd som lyfter initiativ till förverkligande.

I politikens långa färd + lokalt som nationellt – från förslag till beslut, från ensam idé till majoritet, är det lätt att fastna halvvägs, om man saknar valla, strategi och support för hela loppet. Den som syns och agerar mest i början, är sällan den som tar hem det till slut.

Eller uttryckt på ett annat sätt: de ledamöter som kan påvisa kvantitativ politiska aktivitet – många motioner, många tal, många artiklar, många frågor – är ofta dem som befunnit sig längst från makt och inflytande bakom kulisserna. Det är ibland inte effektivt arbete som syns som fina staplar i tabellerna, så mycket som maktlöshet.

Mellan yttre, mätbar aktivitet och reell påverkan över besluten, råder ofta ett direkt motsatsförhållande. Politiker vars ansträngningar syns mest utåt kan vara dem som lämnat minst spår efter sig i sak. Antingen för att de är i tydlig opposition, för att ingen lyssnar på dem eller för att de saknat maktstrategier.

Att en riksdagsledamot skrivit många motioner och interpellationer bedöms i politiskt initierade kretsar därför snarast som något negativt, ett oroväckande tecken.

Riktigt på samma sätt fungerar det inte i kommunpolitiken. Där är yttre ledamotsaktivitet ofta högre värderad, eftersom det offentliga samtalet på lokal nivå inte är lika kompakt, stereotypt och överbefolkat som på nationell nivå.

Och vilket slags flit väljarna borde värdera högst + enskilda, isolerade initiativ eller effektivt, reellt inflytande + är en svår fråga. Båda typerna behövs. Många visioner börjar i opposition, långt från makten, för att först över tid förvandlas till norm och självklarheter.

Men för miljöparti i Umeå har tiden kommit när partiet rimligen borde vara extremt trött på spurtpriser i Mångsbodarna, och omättligt suget på doften i Moraparken av väntande lagerkrans.

Nasser Mosleh, tänkvärd och sympatisk att prata politik med – kanske skulle han vara den intressantaste sommarprataren i radio av fullmäktiges gruppledare – borde, liksom sitt parti, längta efter att få vara med och styra i en lokal regeringsallians.

Där V med sina sju mandat ibland nästan tycks ha mer att säga till om, ideologiskt och principiellt, än S med sina 25 mandat, framstår Mp med sina sex mandat stundom som mer isolerat än något annat fullmäktigeparti, förutom arbetarpartiets ensamma ledamot.

Universitetsstaden Umeå borde egentligen vara hemmaplan för miljöpartiet, minst lika mycket som, om inte mer än, för vänsterpartiet. Det faktum att Umeå är en tillväxtstad och + trots budgetproblem – har relativt stora resurser, gör miljöfrågan extra laddad här. Där man skapar och gestaltar nytt i en stad, kanske med lösningar för femtio år framåt, prövas de vackra orden om hållbar planering. Då måste man finnas med när besluten tar form. Kluvenhet till regeringsansvar är inte förenligt med ansvarstagande för miljön, när ställningstaganden görs som lägger fast förutsättningar för flera decennier.

Skälet till att de gröna underpresterar i umevalen, får igenom förhållandevis lite och har svårt att bilda koalitioner, är uppenbart, hur illa miljöpartisterna än tycker om att höra det: Den interna splittringen, osäkerheten var makten i partiet ligger, den personella turbulensen, har slitit på förtroendet. Miljöpartiet uppfattas som fullmäktiges mest svårbedömda parti.

Att åstadkomma en större grad av stadga i partiets inre liv, och att för partiets räkning nå djupare, mer kontinuerligt inflytande över de formella besluten, hellre än mer uppmärksamhet för isolerade förslag, är den utmaning Nasser Mosleh och Mp står inför.

Att inte fastna halvvägs i det slitiga långlopp mellan idé och resultat, som all politik är.