Ord inför helgen, 23 augusti

Sommarhettan har övergått i brusiga regn. Det kan vara dygnets räddning att stå vid öppet fönster en stund och lyssna till smattret, med stänken mot kinden och stänken mot själen. En regndikt jag tycker mycket om är skriven av franske poeten Yves Bonnefoy, och återfinns i svensk tolkning av Lasse Söderberg, i samlingen ”Språket, stenarna” (2012):

”I en annan tid, mina vänner,/ skulle vi plötsligt,/ utan att längre säga något, ha lyssnat/ till nattregnets brus på de torra tegelpannorna./

Vi skulle ha sett herden huka/ under störtskuren och springa/ med huvudet skyddat av säckväv/ för att samla in sin hjord. Vi skulle ha trott/ att blixtnedslagets kniv ibland/ kunde slinta av barmhärtighet/ på världens ulliga rygg./

Vi skulle ha fått en skymt av hur/ alla drömmar skingras varje gång det blir gryning/ och guldkrönta nedlägger/ sin gnistrande gåva bredvid en nedkomst.”