Om toppkandidaterna i Umeå – Veronica Kerr (Kd)
Kerr – med motstridiga instinkter på vardera axel
Veronica Kerr är den enda av toppkandidaterna i Umeå som skyltar med titeln ”statsvetare”. Det signalerar ett intresse för politikens teori, inte bara dess praktik. Och kristdemokraterna i Umeå framstår ibland, det gällde redan på Anders Sellströms tid, som fullmäktiges mest formalistiska och noggranna parti – på ett sätt som man normalt förknippar med makthavare som vill hålla (nästan överdriven) ordning och reda på begrepp och beslutsprocesser.
Kerr är kanske också den av gruppledarna i Umeå som jag skulle ha lättast att se i en ledande tjänstemannaroll.
Samtidigt är hon en av dem som utstrålar minst reservation och ängslan inför den politiska valrörelsepolemiken och det politiska rackarspelet.
Den kombinationen, man kan även säga motsättningen, i hennes och hennes partis lokala framtoning är både en möjlighet och en risk.
Det finns politiker som älskar folkrörelsedimensionen i partiarbetet, som brummar underbart i vardagslunken och det långsiktigt stillsamma på tvåans växel, men som börjar hacka och tjuta när de ska växla upp och hinna med i en valspurt.
Och så finns det politiker som framför allt bejakar valkampanjstämningar, ordfäktningar och maktkamper, och som spinner harmoniskt, entusiastiskt några månader på femmans växel, men inte klarar ett långt motlut i regnväder efter valet.
Möjligen är kristdemokraterna det parti i Sverige, av de mindre, som inom sin organisation rymmer de största kontrasterna på den punkten. Där finns både de tvångsmässiga bråkstakarna och de nästan olidligt artigt väluppfostrade.
Det har med partiets speciella idégrund och organisatoriska rötter att göra. Ett parti som kommer ur ett dogmatiskt, isolerat förflutet, och just därför kämpar extra hårt för att ses som öppensinnat och pragmatiskt, kan skifta häftigt mellan oförskräckthet – ”vi har ändå medieetablissemanget, kulturvänstern och de liberala ledarskribenterna emot oss, so let´s go, let´s be provocative, let´s tell some truths!” – och överdriven taktisk ängslighet – ”vi är misstrodda från varje håll, så låt oss undvika alla provokationer och konflikter, låt oss bli omtyckta och gosiga!”
Så växlar Kd ofta mellan att vara de som å ena sidan alltid vill det snällaste och mest godhjärtade (och mest harmlöst intetsägande) i varje fråga och å andra sidan de som snabbast kan få blodet att koka över hos motståndarna.
Jag tror att Kerr – som är en av de bästa partipolitiska bloggarna i Umeå – och Kd i Umeå, under denna valrörelse har dessa ytterligheter viskandes i vardera öra. Hon viker inte från sitt kristdemokratskap, får inte ångest över att hamna i gräl och har inget emot att provocera vänstern, men närmar sig ibland frågor på ett formellt tjänstemannavis, med nervositet över att bli feltolkad.
Vad får väljare, utanför de trogna kärntrupperna, att lägga sina röster på Kd i Umeå? Hoppas de på en kristdemokratisk mission i vänsterstad? Vill de rösta på något slags medmänsklig, ofarlig, snäll kompetens? Tycker de att Kd behövs som socialkonservativt alternativ till moderaterna? Är det kristdemokratiska idéperspektivet en fördel eller nackdel, något som omgärdas med fördomar som måste motbevisas eller något allmänt accepterat som ger partiet dess själ? Teorierna är många, även inom Kd. Kerr har ett Angela Merkel-ideal på den ena axeln och ett Margaret Thatcher-ideal på den andra. Är det en perfekt mix eller en dubbelhet dömd att skära sig till slut?
