Det är klart det är krångligt – vi är människor för helvete

Det är samtidens kanske farligaste illusion – drömmen om att kunna rensa bort ogräset, slitningarna och krånglet, mellan oss, inom oss, bortom oss.

Som vore vi bara en klargörande, rättrådig powerpoint, samtalsgrupp, FN-deklaration, Rådhustorgsdemonstration, Facebook-grupp, Twitter-rant, träningsvinter och informationskampanj bort från idyllen.

Att med åtgärdsprogram kunna skrubba bort det som missfärgar statistiken. Jaga ut det som bryter andakten. Skrämma bort det som stör i kören. Fostra rätt alla som misslyckas och inte orkar i perfektionen.

Politikområde efter politikområde, godhetstrend efter godhetstrend, är infiltrerade av driften att söka korrigera människor, beteenden, åsikter och egenheter. Att gilla lika. För renare miljö, bättre hälsa, ökad säkerhet, minskade konflikter, färre störmoment, längre liv, lugnare magar, lättare samveten, lyckligare själar.

Härar av fina avsikter och drömmar om det perfekta – med något målmedvetet men dött i blicken – stormar fram i vår demokratiska samtid. De kräver projektpengar, hörsamhet, kontroll och rätt. Det lär sluta illa.

En av 2000-talets trender – invävd i en digital tidsålder med naiva, omogna drömmar – kan bli lockelsen att se irrationella, oförutsebara eller bara irriterande mänskliga fenomen som problem att avskaffa eller isolera. Det leder till en flykt från den verklighet traditionell politik måste och har att hantera.

Die Zeit hade för några veckor en gedigen, läsvärd temaartikel med rubriken och vinjetten ”Googles Förenta Stater. Internetkoncernerna lovar: vi löser mänsklighetens problem. Men vore en sådan värld verkligen bättre?”

Artikeln visar hur Google och då andra mäktiga IT-

jättarna på område efter område – transporter, sjukvård, infrastruktur, utbildning, miljö – börjar tröttna på politikens långsamma, gropiga väg av kompromissande, irrationalitet och motstånd. Istället söker de lösa problem själva, som egna världsmakter. Ofta med sympatiska värderingar. Men den dröm de när är postpolitisk och elitistisk.

”Jorden”, sammanfattar Die Zeit inställningen, ”regeras av funktionärer, byråkrater, delegerade. På konferenser, partidagar och toppmöten arbetar de fram lagar, skriver förordningar och fördrag, kämpar om kompromisser som bestämmer över våra liv. Det är den gamla världen, politikens värld, världen före Google.

Den nya världen, teknikens värld, bestäms av snarare tystlåtna ingenjörer, programmerare … Man skulle kunna kalla denna värld för Googles förenta stater.”

Google har ingen egen polis eller lagstiftning, men Google har makten över framtidens, globala lag: koderna, algoritmerna, dataprogrammen. De som avgör vad vi får fram för information om världen. De som styr och övervakar vår kommunikation, våra inköp, våra rörelser och har allt större makt över våra beteenden. Zeit påpekar korrekt att sådana koder redan i många länder reglerar sjukförsäkringar och kreditgivning. I mediala sammanhang är det inte ovanligt att Facebook-konton räknas som det rätta identifikationsverktyget.

***

Intermission: Tänk er följande framtidssituation: En förarlös, datastyrd bil hamnar i en oförutsebar situation när en grupp barn springer ut på vägen framför samtidigt som en cyklist befinner sig på andra körbanan. Bilen kan välja att köra på barnen eller cyklisten. Beslutssituationen är smutsig och avskyvärd, men det neutrala körsystemet går att programmera med anvisningar: skona alltid det kortaste av objekten, eller det utan hjälm eller det med tunnast kropp, o.s.v. Vem är moraliskt ansvarig i det läget? Vill vi sätta det individuella, mänskliga etiska ansvaret ur spel, även om trafiksäkerheten blir större?

***

IT-jättarnas tekniska makt, den nya övervakningsekonomins intrång i privatsfären och de gamla staternas avlyssningsapparater smälter ihop till en ny verklighet.

Det går igen i både det lilla och det stora. Googles och Apples egna högkvarter har redan börjat få drag av slutna världar. Utkast till modellsamhällen, möjliga genom att djupare problem indirekt stängs ute. Det ligger i tiden och kommer att inspirera fler. Tunga aktörer planerar flytande jättestäder till havs. Perfekt planerade, statslösa, fria från de gamla ländernas igenkorkade politik.

Längre åt väst, ut på havet, in i grindsamhällena. Lämna trasslet bakom. Får vi vara för oss själva, blir det bättre. Så ljuder sirenen.

En parallell utveckling hotar på de sociala medierna, med renodlade nätverk av i huvudsak likasinnade som kan hetsa varandra till hat och hån över de utanför, i minsta motståndets enfaldiga lag.

Den nya övervakningsekonomin, drömmen om nybyggarsamhällen fria från krångel och en politisk dockskåpssyn på människor, är en livsfarlig kombination. Här hotar ett förakt och en förföljelse av svaghet. När ”brinner för att förändra världen”-välvilja utan respekt för människors motstridigheter, tröttheter och sår, omsätts i politik är övergreppen bara några beslut bort. Bränder är i huvudsak bra på att bränna ner.

Övertygelser och erfarenheter som bara ser sig själva – som inte gör hejd en sekund, med intresserad blick och öppet öra, i mötet med avvikare – skövlar för eller senare allt som står i vägen.

Och algoritmer kan aldrig befria oss från etiska skyldigheter, moraliska dilemman och det svåra, fantastiska, oersättliga ödet att vara människa bland människor, så krångligt det än kan vara.