Med dragspelen ute på byn, politiker unplugged

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag tror att det var Mikael Wiehe, av alla människor, som i ett popp-program på tv tidigt 90-tal sa något i stil med att Joakim Thåström (det här var under Peace, Love and Pitbulls-perioden) borde ta ett dragspel och åka ut på landsbygden och visa sin verkliga begåvning. Underförstått, antar jag, i stället för att spela in en massa oväsen.

Det där är en föreställning som sitter djupt, på många områden, inom kulturen, idrotten, reklamvärlden, medierna: Unplugged och småskaligt som något genuinare och sannare än plugged in och storskaligt. Begåvning och kvalitet blottlagda in på märg och ben. Uttrycket reducerat till det allra väsentligaste. Inga trix och nödutgångar kvar.

Dramatenskådespelaren som står med en dödskalle på en bakgata i Säffle. Abba-legenden som sätter på sig dragspelet och drar ut med spelmännen från Orsa. Real Madrid-idolen som kickar spontanboll på det politiskt och ekonomiskt misshandlade förortstorget. Arenafyllaren som spelar hemligt och akustiskt på en obetydlig krog i sin lilla hemstad. inför gamla klasskompisar och polare från det första bandet.

Björn Borgs garageport i Södertälje, inte minst den.

Men hur är det inom politiken? Finns det även där en föreställning om det småskaliga och akustiska som bättre måttstock på vad en politiker går för, än det stora uppträdandet inför miljonpublik?

Inte riktigt på samma sätt. Ofta är det tvärtom, en politiker bedöms utifrån sin förmåga att behärska miljonsammanhangets 15 sekunder, inte sin förmåga att formulera, förklara och förädla en seriös och personlig samtids- och samhällsanalys bortom slagord och poser. Men för politikens anseende skulle det gjort underverk om politikers kvaliteter unplugged stod i centrum oftare.

Ta det som ett tips, så här ett valår när den politiska debatten infantiliseras och fördummas mer än vanligt, och man kan förtvivla över nivån: Gå och lyssna på politiker när mikrofonerna är avslagna. När de snackar utan rädsla att replikerna ska vanställas i rubrik och sociala medier-panik dan efter. När de stänger av de retoriska högtalarna, tillverkade för att maximal spridning av mullrande basgångar, och langar fram dragspelen spontant nere på byn.

Visst, i enstaka fall kan det bli en förskräckligt upplevelse av hyckleri – som i Uppdrag Gransknings valstugereportage 2002. Eller kända politiker som visar sig vara helt beroende av skarpa rådgivare och talskrivare, och är hjälplösa utan dem. Sådant förekommer.

Och avslöjar politiker inkompetens eller falskhet unplugged, övertygar de inte ens när de får tid och ro på sig att visa vad de kan i ett informellare sammanhang, bådar det inte gott.

Men det är faktiskt, vill jag hävda, betydligt vanligare att politiker i de mindre, tålmodigare, inte lika polemiskt laddade och mer reflekterande sammanhangen växer intellektuellt och analytiskt. Visar sig pålästa, med fler nyanser, större lyhördhet och viss besk ironi över tokigheter i de egna lägren.

Det är en demokratiskt viktigt insikt, hur väl politikerna ofta vet vad de gör, och ibland agerar mot bättre vetande, på nivåer långt under vad de egentligen kan. För den insikten – att politikerna har mer i instrumenten än de 15 sekunderna i tv visar – legitimerar och motiverar ett tufft, kritiskt ansvarsutkrävande efter beslut och mandatperioder.

Lyssna och testa vad kandidaterna, nationellt och lokalt, går för unplugged. Det avslöjar mycket.

Argentina: Statsbankrutta eller offer för gamar?

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är lätt att förstå den argentinska regeringens hätska protester mot beskrivningen av landet som statsbankrutt – för andra gången på 13 år. Beteckningen bankrutt väcker associationer till en ekonomiskt allvarligare och mer hopplös situation än Argentina egentligen befinner sig i. Åtminstone vid en historisk jämförelse.

Till skillnad från förra gången Argentina ställde in betalningarna 2001-2002, med skulder på nästan 100 miljarder dollar, är läget i dag ljusare. Då befann sig landet verkligen i ekonomisk, politisk och nära nog social kollaps, med allvarliga oroligheter, masskonkurser, snabbt stigande arbetslöshet, förödande räntegap mot USA, en valuta låst till dollarn, korruption och flera år av negativ BNP-tillväxt.

Inte för att läget är jublande gott tretton år senare heller. Den nya krisen är i grunden ett arv från den förra och strukturerna i landets underpresterande ekonomi är fortfarande djupt problematiska. Men ett antal år av hög tillväxt efter förra kraschen, bättre finanserna, en stabilare banksektor och en något mer tillitsfull politisk situation, gör att Argentina den här gången, trots på nytt växande problem och oro, inte borde vara lika illa ute.

Nu finns pengar för en ordnad process och en fortsatt långsam nedbrytning av det gigantiska skuldberget, så länge fordringsägarna är villiga att acceptera de omstruktureringar av skulderna som gjorts sedan 2002. Merparten är det. Argentina påpekar att landet i juni denna sommar, enligt avtal, lade undan pengar för räntebetalningar på 539 miljoner dollar till de innehavare av argentinska statsobligationer som gått med på omstruktureringarna.

Men ett antal s.k hedgefonder har aldrig accepterat den lösningen, utan drivit sina krav på återbetalning till domstol. Och häromdagen, efter resultatlösa förhandlingar, meddelade domaren i New York att fonderna, med miljardären Paul Singers Elliott Management som huvudaktör, har rätt till 1,33 miljarder dollar plus ränta. Innan Argentina gör den utbetalningen fryser även pengarna till de andra fordringsägarna inne. Och då blir landet formellt betalningsoförmöget.

Även om konsekvenserna inte väntas bli lika omfattande som 2002 – många har en längre tid utgått från att det skulle sluta så här och redan förberett sig – är den nya, formella bankrutten lika fullt en allvarlig situation, som kan få besvärliga följder om ingen lösning hittas.

Argentinas regering befarar att om man ger efter för Singer, kommer andra fordringsägare också att kräva in sina pengar, vilket skulle höja beloppet dramatisk och försätta landets finanser i en större kris. Därför har man satsat, bl.a i internationell opinionsbildning, på att diskreditera de kompromissovilliga hedgefonderna som hänsynslösa ”gamar” + öknamnet för fonder specialiserade på att utnyttja andras kriser. Även om det finns misstro mot Argentinas ekonomi och skuldspel i omvärlden, kan regeringen nog räkna med att ha sympatierna på sin sida i den här konflikten. Sista ordet är knappast sagt.