Är Umeå universitets storhetstid redan över?

När dagen var inne, när det skulle invigas som han och andra kämpat hårt för, ängslades inte Gösta Skoglund, då fortfarande socialdemokratiskt statsråd, de stora orden:

”Låt oss”, sa han till Västerbottens Folkblad i samband med invigningen av Umeå universitet i september 1965, ”fullständiga den medicinska+odontologiska utbildningen och samtidigt ta ett kraftfullt grepp om humanioran. Först då får vi det universitet, som vi alla väntat på, ett universitet inte enbart i traditionell bemärkelse utan också en institution som är bärare av mänsklig bildning i bred och djup mening och som korresponderar med hävdvunna demokratiska ideal med klassiskt ursprung långt tillbaka i antikens Hellas.”

Och kung Gustaf VI Adolf, som var på plats för att förkunna den formella invigningen, avslutade sitt anförande med bland annat följande ord, enligt referat i VK:

”Måtte Alma Mater Umensis alltid behålla sin ungdomliga friskhet, så att den svenska ungdom, som här skall erhålla sin goda utbildning och här mottaga några av sina viktigaste livsformande intryck, måtte på bästa sätt beredas för sin gärning i det svenska arbetslivets och den svenska kulturens tjänst. Jag inviger härmed Umeå universitet för sitt höga ändamål. Vivat, floreat, crescat!” (Må det leva, blomstra och växa.)

Återkommande i de förhoppningar som knöts till den högre utbildningens etablering i norra Sverige + som skedde mitt under en genomgripande strukturomvandling i det svenska samhället, vilket VK påpekade i sin ledare dagen efter invigningen + var att Umeå universitet inte bara skulle erbjuda kvalificerade utbildningsvägar för ungdomen ut i arbetslivet, utan också bildningsmiljöer för mänskliga möten av det slag som präglar resten av ett liv.

En högre utbildning för den målinriktade studenten, visst, men ännu mer för hela den sökande, engagerade människan.

Så hoppfullt, nästan bildningsromantiskt, blickade man på universiteten och campusmiljöerna på den tiden. Det åtråvärda, det vars tillgänglighet måste demokratiseras, var inte bara utbildningarna i sig, utan lika mycket miljöerna, mötena, nätverken, alla sociala och kulturella erfarenheter de där åren av plugg och…låt oss kalla det… ”annat”.

En avslutad högre utbildning på plats inom ramen för universiteten gav bildning, kompetens, kontakter och status som ingen kunde ifrågasätta och som syntes brandsäkra mot varje uppflammande tidsanda och överhettad samhällstrend.

Men hur är det i dag? Kommer vi inom kort att titta tillbaka på universitetscampuskulten som ett 1900-talsfenomen?

Får man tro framtidsspanare väntas få traditionella, ärevördiga, prestigefulla institutioner stå inför så stora förändringar och utmaningar som universiteten och den högre utbildningen.

* Kommunikations- och informationsteknikens utveckling. Den upplöser avstånd, exploderar tillgängligheten till akademiska utbud och möjliggör många former av interaktivitet på distans. En globalisering av utbildning, forskning och språk gör lärosätenas geografiska rötter mindre viktiga än förr. Du kan sitta var du vill med en okej uppkoppling och följa föreläsningsserier av högsta klass på helt andra håll i världen.

Om de allra bästa och mest prestigefulla universiteten går att nå, billigt, via datorn + och du kan ställa samman en till din personli

ga smak perfekt anpassad tallrik från det globala smörgåsbordet + varför då söka sig till ett lärosäte som ger sämre meriter, kräver en studentbostad i främmande stad och tvingar dig till umgängen och obligatoriska omvägar du kanske inte är intresserad av?

* Nya villkor på arbetsmarknaden. I takt med längre liv, skiftande yrkeskarriärer och snabbare strukturomvandlingar finns risken att traditionella institutioner upplevs som begränsade.

* Förändrade rekryteringsvägar och prioriteringar inom det moderna näringslivet. Stora företag + som Google + lägger mindre vikt vid universitetsutbildningar, eller universitetserfarenhet överhuvudtaget, utan handplockar istället människor från andra miljöer och formar dem själva.

* Omvälvda sociala och kulturella livsmönster. De digitala forumens dominans, och deras möjligheter att renodla umgänget, att skapa isolerade, introverta bubblor av likasinnade, utan oönskade möten, oplanerad mångfald och inledningsvis jobbig nötning mellan helt skilda erfarenheter, kan komma att göra det fysiska campuslivet, en gång universitetens hjärta, mindre lockande.

Det som varit den högsta meriten, kan komma att bli ett tecken för låg status och utebliven karriär.

Till allt detta kommer framtidens universitet, även Umeås, att behöva förhålla sig. Delvis genom att anpassa sig, med samarbeten och teknik- och distanslösningar. Men framför allt genom att visa på de traditionellt utformade lärosätenas betydelse. Då gäller det att betona flera saker starkt:

(1) Det breda, sökande och demokratiska bildningsidealet bortom rationell karriärplaneringen.

(2) Värdet av konkurrens, mångfald och småskalighet inom högre utbildning. Några få, ensamma jättar räcker inte.

Och (3) vår tids stora behov av just fysiska miljöer som inte är homogena, renodlade och individuellt anpassade från början. Bildningsmiljöer av mångfald där oväntade, krångliga möten med andra människors tankar, viljor och erfarenheter ges tid att uppstå och verka. Det är sådana möten, sådana utbyten, som präglar och bildar för livet. Kan universiteten fortsätta att möjliggöra dem, behöver de inte frukta för sin framtid. Då är deras storhetstid inte över på länge än.