Ord inför helgen, 13 december

Harry Martinson är en av den svenska poesins behagligaste röster, men också en, under stillsam yta, av de mest samhällskritiska. Ur ”Tuvor” (1973) hämtar jag några rader från en dikt som inte förlorat sin aktualitet:

”Här börjar strövområdet./ Här strövar man sig bort för några timmar/ från allt som bara kan sägas med blanketter,/ de som sammanlagda visar samhällsvarelsens/ abstrakta fotspår,/ stämplade, avtryck för avtryck/ på den långa eller korta färden/ över abstrakt snö,/ med dess oändliga skare./

Var var det vi var någonstans/ i denna undanflyktsterräng?/ Dumt frågat,/ här sträcker sig emellan granarna/ ett papper utan slut -/ ett ark som slutar/ just där sista stämpeln för vår vandring/ står klar i den abstrakta samhällsfrysta snön./

På detta papper må du leva länge,/ i detta papper skall du en gång vila./ Hur känner sig en människa mitt i detta?”