Tekniska framsteg skapar nya politiska utmaningar

Det råder delade meningar bland experter om huruvida vi någonsin kommer att nå en vändpunkt där den tekniska utvecklingen börjar ersätta fler jobb än den skapar.

Men, skrev Sonia Sodha, knuten till brittiska tankesmedjan Demos, i Observer strax före nyår, det råder konsensus om att utvecklingen av artificiell intelligens kommer att ha en stor påverkan på framtidens yrkesliv, ”med ett växande antal jobb som utgår från mänskliga karaktärsdrag som artificiell intelligens inte kan ersätta, så som omtanke och empati, och kreativitet och fantasi. Det kommer att få stora följder för samhällsstrukturer och identitetspolitik, med en ytterligare förskjutning av den ekonomiska makten till dem som förmår att utveckla förmågor som kommer att komplettera framtidens maskiner.”

Hur de förändringarna upplevs av medborgarna beror, konstaterar Sodha i sin artikel, på hur samhället reagerar på dem.

Det är en fråga vi borde ägna betydligt mer uppmärksamhet.

Demokratisering, frihandel, social marknadsekonomi, rättighetslagstiftningar, utbildningsreformer, sjukvårdsreformer, arbetsmarknadsreformer, jämställdhetsreformer, miljöregler: många stora framsteg, ägde rum under tryck från radikalt förändrade tekniska förutsättningar.

Kommer vi, som vid tidigare stora innovationsdrivna epokskiften från den tidiga industrialisering och framåt, även i den digitaliserade epok som tagit sin början, att åstadkomma reformer som gör att forskningsgenombrott och innovationer över tid fortsätter att bidra till ett mer demokratiskt, mer välmående, liberalare, friare och tryggare samhälle, som håller ihop en förhoppningsvis växande mångfald av livsstilar och livsmiljöer?

Eller håller grundvalarna för det demokratiska välfärdssamhället – till vilka en stark medelklass och möjligheten att höja levnadsstandarden från generation till generation genom utbildning, arbete och yrkeskarriärer hör – långsamt, långsamt på att undermineras i takt med digitalisering och automatisering?

Om tekniska lösningar, geniala, frigörande och välkomna i sig, börjar avskaffa attraktiva och relativt brett åtkomliga delar av arbetsmarknaden, viktiga även som skattebaser, utan att ersätta dem med nya, riskerar det digitala samhället att få se fler förlorare än vinnare. Med hög produktivitet utan att den omsätts i vad som upplevs som ett bättre samhälle.

Och om den sociala rörligheten hotas, misstron mellan grupper ökar och den gamla kopplingen mellan utbildning, arbete och social och ekonomisk trygghet rivs upp, bådar det inte gott för värnandet av ett tolerant samhällsklimat med klarsyn och solidaritet nog att våga stå för någorlunda öppna gränser, rörlighet, liberal humanitet och tolerans.

I slutändan hotar ett läge när fler – både i gamla industrinationer och i utvecklingsländer – börjar snegla mot alternativa auktoritära samhällsstrukturer, syndabockstänkande och slutna, kollektiva identiteter där individen ska underordnas och där främlingar, avvikare och minoriteter är fiender att hålla borta eller förfölja. Ansatser till sådant syns, som vi vet, i dagens Europa. Även för den långsiktiga, uthålliga, effektiva kampen mot terrorism är arbetet med att minska grogrunden för fundamentalism, radikalisering och våld genom social,

ekonomisk och demokratisk utveckling i utsatta miljöer och sönderfallande länder alltid central.

Frågan om framtidens arbetsmarknad, ekonomi och sociala sammanhållning i ljuset av tekniska förändringar kommer därför i ökande grad av påverka många av tidens stora debattämnen:

De ekonomiska kriserna i södra Europa. Migrations- och integrationspolitiken i EU:s medlemsländer. Klimat- och energiutmaningen. Den nya demografin och den nya ålderdomen. Relationen mellan stad och land. Den ifrågasatta motståndskraften i demokratier mot främlingsfientlighet och rop på stängda gränser.

Ingenting går av sig självt, inte på något område. Ingen utveckling är given. Det är politiska värderingar, politiska vägval och politisk vilja, inte tekniska villkor, som kommer att avgöra hur innovationer kommer att prägla samhället framöver.

Varken de som tvångsmässigt romantiserar ett förgånget som aldrig fanns annat än i reaktionära återblickar, eller de som aningslöst utgår från att samband mellan innovationer och samhällsutveckling som funnits alltid kommer att finnas, ger vägledning.

Industrialismen kommer inte att göra comeback som jobbskapare eller genomgripande förändringsprocess i samhället. Och digitaliseringen rymmer – trots det underskattade hotet mot den personliga integriteten – så överväldigande många positiva aspekter för samhället, demokratiskt och kulturellt, att det vore principiell galenskap att vända sig mot den.

Men den digitala utvecklingen går att gestalta, ge riktning och dra slutsatser av. Den är inte entydig och förutbestämd till sina konsekvenser. Samhället måste i tid förbereda sig på de utmaningar den för med sig. Exempelvis när det gäller utbildning, arbetsmarknad, näringsliv och kultur.

Vad kommer att känneteckna framtidens yrkesliv? Vilka nya arbetsmarknader? Hur kommer livskvalitet – det vi väljer att satsa genom tekniken frigjord tid och frigjorda mänskliga resurser på – att definieras? Det är nödvändiga, brådskande och spännande diskussioner, som kräver klarsyn men också rymmer hopp.