Ord inför helgen, 7 mars

Av , , Bli först att kommentera 0

”Människor säger alltid att jag inte lämnade min plats därför att jag var trött, men det är inte sant. Jag var inte trött fysiskt, eller inte tröttare än jag vanligtvis var vid slutet av en arbetsdag. Jag var inte gammal, även om en del människor har en bild av mig som gammal då. Jag var fyrtiotvå. Nej, det enda jag var trött på, var att ge efter.”

(Rosa Parks, som 1955 i Montgomery, Alabama, vägrade att lämna över sin sittplats i bussen till en vit man, och som blev en symbol för medborgarrättrörelsen i USA.)

Bli först att kommentera

Viktiga samtal med Iran

Av , , Bli först att kommentera 0

I slutet av mars måste en första uppgörelse om Irans kärnenergiprogram föreligga mellan Iran och den så kallade 5+1-gruppen + säkerhetsrådets permanenta medlemmar plus Tyskland. I slutet av juni ska sedan ett slutgiltigt avtal ingås.

Så ser tidsplanen ut för den förhandling som nu går in i sitt avgörande skede, och vars utgång har stor betydelse för hela Mellanöstern. Marginalerna är små och tålamodet på trytpunkten hos alla parter. Risken för avbrutna samtal är uppenbar. Ändå står ännu mer på spel nu, än när förhandlingarna inleddes.

Misslyckas delegationerna med att nå enighet kring hur Irans kärnenergiprogram ska kontrolleras och hur landets kapacitet för anrikning av uran ska begränsas, så att civil kärnkraft är möjlig, men produktion av kärnvapen förhindras, riskerar konflikten att övergå från sanktioner till militär konfrontation.

Om en uppgörelse däremot kommer till stånd som ger 5+1-gruppen tillfredsställande garantier för att Iran inte längre eftersträvar kärnvapen, men ändå accepteras även av de mest hårdföra grupperingarna inom regimen i Teheran, vore det till vinst för hela regionen, inklusive Israels säkerhet, tvärtemot vad premiärminister Benjamin Netanyahu hävdat vid sitt besök i Washington.

IS-terroristernas ofattbara grymheter i Irak och Syrien är ett nytt gemensamt hot som lett till ett försiktigt, om än indirekt, officiellt förnekat, närmande mellan USA och Iran. Även om den militära samordningen i kampen mot IS inte är konkret, har i praktiken nya kontaktytor uppstått, på ett sätt som varit otänkbart för bara ett par år sedan.

Skulle en uppgörelse om Irans kärnenergi möjliggöra att landets förhållande till omvärlden kan normaliseras en aning, sanktionerna lättas och de mer reformvänliga grupperingarna i regimen kan visa på en framgång, har förhandlarnas tålamod lönat sig. Inte för att det förtryck de styrande i Iran utövar mot befolkningen på minsta sätt ska glömmas – lika lite som det i Saudiarabien – eller deras hotelser utåt ska underskattas, utan för att en uppgörelse kan hjälpa till att lösa upp en av regionens destruktiva låsningar, och ge utrymme för andra insatser och förhandlingar, som i dag blockeras. Samtidigt kan den brutalt nedslagna demokratiska oppositionen i Iran sannolikt stärkas på sikt om landet öppnas mer mot omvärlden.

Det vore inget mirakelmedel – aningslös godtrogenhet är inte på sin plats – men ett avtal om Irans kärnenergi vore ett viktigt steg i rätt riktning för en region mitt uppe i dramatiska, farliga skeden.

Bli först att kommentera

Låt oss inte bli de digitala jättarnas nyttiga idioter

Av , , Bli först att kommentera 0

Det handlar om mycket mer än datasäkerhet, skriver tyske journalisten och förläggaren vid Axel Springer Verlag, Christoph Keese, i sin nya bok om Silicon Valley. Debatten om den nya internetekonomin och det digitala samhället befinner sig bara i sin linda och måste breddas utanför fackkretsarna.

”Världsregeringen. Hur Silicon Valley styr vår framtid” är rubriken på Der Spiegels reportage den här veckan om hur de stora internetkoncernerna vill erövra världen med sina idéer, och inte tycker om invändningar och hinder.

Både Keeses bok och Spiegels artikel blandar beundran och fascination inför idérikedomen och innovationskraften med varningar för utvecklingens baksidor. Gemensamt är att de, och allt fler, efterlyser en djupare debatt om digitaliseringens nya maktförhållanden.

De flesta användare tänker nog sällan på Facebook, Google och Twitter som företag, makthavare och knallhårda affärsverksamheter.

Många uppfattar dem vagt och oreflekterat som kostnadsfria, nästan idealistiska serviceerbjudanden, som värdeneutrala tekniska mötesplatser.

Som gröna parker och vidsträckta stränder där man träffas, strosar och umgås, inte som affärsbyråer där hierarkierna är kompromisslösa, kontrakt görs upp och det finstilta rymmer gift.

Det missnöje som riktas mot de digitala jättarna i vardagslag gäller vanligtvis utseende-, service- och funktionsfrågor. Inte de djupare samhällsförändringar, manipulationer, integritetsövergrepp och normförskjutningar deras tekniska lösningar också bidrar till. Märkligt få är beredda att låta sin samhällskritik omfatta även digitaliseringens supermakter. Frestelsen av kortsiktig nytta och bekvämlighet inom systemens ramar väger tyngre än principiella slutsatser och konsekvenser. Det är aningslöst, lydigt och farligt.

Att en enorm koncentration av makt och information till några få företag inte utnyttjas öppet för synlig maktutövning betyder inte att den är oproblematisk eller inte existerar. Maktkoncentration i sig är ett hot. Ett grundmått av misstro mot all makt, hur harmlös den än presenterar sig som, är alltid sunt.

Att människor ger upp sin personliga integritet inför mäktiga koncerner på frivillig väg och för bekvämlighetens skull betyder inte att den personliga integriteten lätt går att återställa med ett knapptryck och en urloggning, den dag vi plötsligt så önskar.

Att big data och algoritmer inte används för att förtrycka och straffa, utan för att manipulera, sortera och förutspå beteenden i kommersiella syften, är inte en ursäkt för okritisk beundran av de tekniska möjligheterna.

När systemen för informationskontroll är allmänt etablerade och övergripande norm, och möjligheten till totalt missbruk blivit total, är alla dess fångar. Vare sig man medverkar eller inte.

I övervakningsekonomin kommer makten över människors framberäknade digitala identiteter + produkten av enorma insamlade datamängder och hemliga program + att ligga hos några få jättebolag. Hur du surfar, hur du söker, hur du handlar, hur du kommunicerar och med vem, kommer att utgöra grunden både för andra företags och för myndigheters värdering av dig.

Vem du uppfattas vara, och hur du bedöms, av politiska makthavare, sjukvårdssystem, försäkringsgivare, banker, säkerhetstjänster, potentiella arbetsgivare, bekantskapskretsen, kanske även medier, kommer att kalkyleras fram på digital väg och bortom din egen kontroll. Det handlar inte bara om övervakning, utan om att räkna ut människors beteendemönster i förväg, för att kunna renodla, förstärka och slå mynt av dem. I förlängningen handlar det om att kunna sortera in människor i olika mål-, kund- och riskgrupper, för maximal effektivitet och förutsägbarhet.

Den som ställer sig helt utanför, för att värna sin integritet, kommer att diskvalificera sig själv från början. Den digitala övervakningsekonomin, om den tillåts växa ohämmat, kommer att ha universella anspråk, och inte tolerera särskilt mycket utanför dess kontroll.

Genom att okritiskt och aningslöst mata systemen med ständigt ny information, bidrar vi inte bara till att inskränka vår egen personliga integritet, utan också till att legitimera system där självständigt tänkande, egen värdering av information, nyfikenhet och öppenhet för upptäckter nedvärderas till förmån för en navelskådande självbekräftelse. Genom att anpassa reklam, sökresultat och vänkretser utifrån tidigare beteenden, hjälper datorprogrammen oss att stanna kvar i det redan kända, det redan existerande intresset, det redan etablerade konsumtionsmönstret. Den formen av digitalisering uppmuntrar oss till umgänge med dem som redan är och tycker lika som oss själva, och till att renodla oss själva, slipa bort det kantiga, irrationella och krångliga.

Så uppstår gradvis den bekväma, likriktade, enfaldiga bubblan, full av gilla, trygghet, ryggdunkar och inskränkthet, men fattig på kontraster, störmoment, motstånd och mångfald på riktigt. Varje bubblas medlemmar tror lätt att just de är universums moraliska mittpunkt när de hejar belåtet på varandra. Men samtidigt som åsikter, fördomar, myter, fiendebilder och oemotsagda stämningar förstärks kraftigt inom en sfär, driver olika sfärer allt längre ifrån varandra. Man talar om, inte med, andra. Oförsonlighet mot och avhumanisering av oliktänkande tar sin början. Mötesplatserna för diskussioner, fördragsamhet och tolerans, inte för talkörer, hån och hat, minskar i betydelse.

Utöver den fantastiska frigörelse, individualisering, mångfald och demokratisering som den nya tekniken möjliggjort, borde även faror som går i motsatt riktning föranleda betydligt mer ingående granskningar. Det finns inget ofrånkomligt i utvecklingen. Man kan med all entusiasm värna digitaliseringens många möjligheter, och samtidigt värja sig mot de risker, de nya makthavare och de farliga hierarkier som uppstår om vi förblir systemens nyttiga idioter.

En av de som formulerat sig bäst om både möjligheterna och riskerna med digitaliseringen är tyske kulturjournalisten Frank Schirrmacher, som dog förra sommaren. Jag har citerat honom flera gånger här på ledarsidan. Noga med att inte vilja framstå som en pessimist, skrev han bland annat:

”Men i internet och den digitala tekniken ligger också en enorm chans. För det finns en väg ut, som sällan framstod som så möjlig som i dag: perfektionen hos de nya systemen hjälper oss bara om vi tillåter oss att vara mindre perfekta, ja att utifrån våra brister och vår ofullständighet stärka något som datorer inte har och vad de måste avundas oss: kreativitet, tolerans och medvetenhet.”

Bli först att kommentera