Franska presidentvalet 2017 ett ödesval
Nu har de prövat allt, och till det yttre är förutsättningarna för en åtminstone kortsiktig europeisk konjunkturuppgång bättre än på länge.
En extremt, nästan desperat expansiv penningpolitik från centralbankernas sida för att pumpa igång den tröga och av djup misstro präglade kapitalmarknaden går naturligtvis inte spårlöst förbi. Slutnotan kan bli hög och efterspelet surt, men i första skedet märks framför allt stimulanseffekten. Pumparna glöder redan, och Europeiska centralbanken lovar mer – allt för att få igång någon form av investeringar igen.
Ett mycket lågt oljepris frigör resurser i ekonomin för företag och konsumenter och ger dessutom, genom att dämpa inflationsrisken, penningpolitiken ytterligare handlingsutrymme.
En svagare eurokurs hjälper exportindustrier i euroländerna. Samtidigt gör den spådda återhämtningen i världsekonomin och ett fortsatt okej läge i USA att efterfrågan hålls uppe.
Om det allt överskuggande målet för 2015 är att få igång den europeiska ekonomin med jobb och tillväxt även i eurozonens krisländer – även med metoder som kan få allvarliga, negativa följdverkningar senare om de inte används för att rätta till grundproblemen – är läget inte så nattsvart som man skulle kunna befara.
Som Europeiska centralbankens chefsekonom Peter Praet påpekade i mars är den chans till uppgång som möjligen går att skönja i konjunkturbarometrarna fortfarande är av ”cyklisk, inte ”strukturell” karaktär.
Den långtgående penningpolitiken är alltså inte tillräckligt underbyggd inom EU av reformer för bättre fungerande arbetsmarknader, stabila skatteintäkter, social sammanhållning och konkurrenskraftigare näringsliv i krisländerna. Men eurozonen så svältfödd på positiva tecken sedan finanskrisen, att politiska ledare i EU:s medlemsländer kommer att kasta sig över minsta antydan till ljusning i horisonten.
Det som går att göra på konstgjord väg för att stimulera fram länge eftersatta investeringar i innovationer och infrastruktur och ge nationella regeringar lite mer tid för långsiktiga, ordnade strukturreformer, har nu prövats. Räcker inte det, är det dags att börja förbereda sig för skräckscenarier, inte bara ekonomiskt, utan också politiskt, i Europa de närmaste åren.
För den mest allvarliga följden av fortsatt ekonomisk kräftgång i Europa skulle bli politisk och social, och ta sig fortsatta och ännu kraftigare uttryck även i valresultat, maktförskjutningar från mitten till politikens ytterkanter och ökat inflytande för extrema krafter i beslutande församlingar, på nationella nivåer och i den Europeiska unionen.
Ska man peka ut ett ödesval i Europa de kommande åren, bortom Storbritanniens, är det presidentvalet i Frankrike 2017.
De franska lokalvalen förra veckan bekräftade på nytt att den högerextrema Nationella fronten och dess ledare Marine Le Pen växer i styrka och organisation för varje år.
Det är kanske inte sannolikt, men inte längre uteslutet, att Nationella fronten hinner bli Frankrikes största parti i opinionen fram till presidentvalet 2017, och att en presidentkandidatur från Le Pen därmed bara skulle gå att besegra genom att de övriga partierna enas om en i dagsläget inte särskilt trolig gemensam strategi i de olika valomgångarna.
Skulle den franska ekonomin försvagas ytterligare, president Francois Hollandes impopularitet bestå och socialistregeringen under ledning av premiärminister Manuel Valls inte leva upp till sina löften om genomgripande reformer, ökar Le Pens chanser ännu mer. En fransk president Le Pen vore en mardröm för öppenhet, samarbete, utveckling och mångfald i Europa.
Underskatta inte vad som står på spel de närmaste åren, när konjunkturrapporterna kommer.
