Decemberöverenskommelsen var ett haveri i svensk politik

Som medialt ståhej var den minnesvärd, presskonferensen 27 december 2014 där ledarna för sex riksdagspartier tillsammans presenterade noga samordnade skenargument, halvsanningar, fegheter och vantolkade valresultat, som vore de höjden av statsmannakonst och klokskap.

Men att den så kallade decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och de fyra allianspartierna var ett principiellt haveri, och ett historiskt misslyckande för alla inblandade, stod klart redan när detaljerna i uppgörelsen punktades upp.

DÖ är ett pinsamt försök att ignorera ett komplicerat valresultat som omöjliggjort fortsatt blockpolitik. När inget redovisat regeringsalternativ var i närheten av egen majoritet eller ett politiskt mandat, blev det syntax error både här och var i partier och medier. Den mandatfördelning väljarna beslutat om vid valurnorna fick underkänt av missnöjda etablissemang. Och DÖ blev det slutliga beviset på hur blockpolitiken fick väga tyngre än respekten för demokratin.

Överenskommelsen slår fast att ingen blocköverskridande regering är möjlig inom överskådlig tid, oavsett hur väljarna röstar. Den odlar myten att blockpolitiken fortfarande uttrycker den viktigaste sakpolitiska skiljelinjen i svensk politik.

Det är sorgligt att insikten saknas om behovet av idédebatter och reforminitiativ som utgår från något annat än stelnade, irrelevanta, fördummande blockpolitiska fantasier.

För möjligheterna för en blocköverskridande regering bestående exempelvis av S, MP och ett eller flera mittenpartier att fungera är sakpolitiskt varken större eller mindre än de var för alliansregeringen i utgångsläget 2006. På många områden är samsynen större över blockgränsen än inom de så kallade blocken.

Både nya ideologiska kontaktytor och konfliktlinjer – kring arbetsmarknad, skattesystem, näringspolitik, miljöpolitik, integrationspolitik, migrationspolitik, välfärdspolitik, valfrihet, demografi, stad och land, hela listan – skulle göra svensk politik gott. Att låta nya idé- och intressekonstellationer berika och skava mot varandra i samarbete och reformprojekt vore vitaliserande för hela samhällsdebatten.

Det vore intressant att låta de liberala, socialdemokratiska och gröna perspektiven mötas i regeringsansvar för att se om de kan stimulera varandras bästa och blockera varandras sämsta sidor. Eller undersöka vilka gemensamma ansatser som kan få en modern konservatism och en modern miljörörelse att börja samtala öppenhjärtigt utan fobier.

På motsvarande sätt förs de intressantaste och frankaste debatterna ofta när socialdemokrater och vänsterpartister är i konflikt med varandra. Eller när konservativa och liberaler hett ifrågasätter varandras prioriteringar.

Blockpolitikens skiljelinjer och koalitioner har allt mindre idépolitisk relevans för 2000-talets samhällsutmaningar. Att de ändå dominerar får till följd att samma debatter tenderar att gå i ständiga repriser, i tramp på stället.

Av alla sätt som fanns att undvika nyval och fortsatt hålla sverigedemokraterna politiskt isolerade, två viktiga mål, var DÖ därför ett av de sämsta tänkbara. Sd bekämpas med konstlade former för riksdagsarbetet, inte med aktiv politik för att undanröja de missförhållanden som exploateras för främlingsfientlighet, hat och hets mot minoriteter.

Nu går S-Mp-regeringen, som en följd av DÖ, mycket längre vänsterut i uppgörelser med V än vad som hade behövt vara fallet och än vad Stefan Löfven ens sökt mandat för. Samtidigt som allianspartierna i odrägligt hög grad svamlar om och binder sig vid begreppet ”borgerlig”, med sargad trovärdighet som både opposition och regeringsalternativ. Inget av partierna bakom överenskommelsen mår bra av den.

Hur klokt var det av av folkpartiet och centerpartiet att avhända sig chansen till stort sakpolitiskt inflytande, när priset blir att ett antal av deras hjärtefrågor går förlorade till V, och Mp gradvis återvänder till en fast vänsteridentitet? Det är som om det vore likgiltigt för Fp och C hur politiken utformas fram till 2018.

Och hur bekväma med DÖ kommer socialdemokrater och miljöpartister att känna sig om det skulle bli ett lika vagt regeringsskifte till alliansens fördel nästa mandatperiod, efter ett val som inget blockalternativ vunnit?

De nuvarande styrkeförhållandena i riksdagen rymmer många möjligheter till stabila regeringsunderlag med mittenförankring och uppgörelser om hur det öppna, demokratiska, marknadsekonomiska välfärdssamhället kan utvecklas, utan skadlig anpassning till politikens ytterkanter.

Det är, för att ta ett aktuellt exempel, blockpolitiken som mest fördröjer en ny bred skattereform där lapptäcket skulle kunna avskaffas, men gynnsamma förutsättningar för jobb och innovationer i framtidsbranscher ändå skapas, och skatteväxlingar, inte höjt skattetryck, skynda på omställningen till en förnyelsebar och hållbar tillväxt.

Det är blockpolitiken som förhindrar förändringar inom ramen för den svenska modellen för en mer inkluderande arbetsmarknad med lägre trösklar in till jobb för grupper som i dag stängs ute.

Blockpolitiken ger allt sämre vägledning i alla frågor där behovet av nya politiska initiativ och idéer är som störst.

DÖ var ett haveri i svensk politik. Sverige riskerar att stå inför en förlorad mandatperiod, trots att valresultatet gav goda möjligheter till nya synteser och framåtblickande ansatser på blocköverskridande grund. DÖ bör rivas upp och blockpolitiken brytas. Det finns ingen tid att förlora.