När byar och kommundelar förvandlas till det glömda Umeå

Kanske säger det något om perspektiven i Umeås debatt och var de olika etablissemangen har sina navlar. Flytten av en upphöjning på Rådhustorget några meter från en plats till en annan på samma torg har väckt långt mer upprördhet och åsamkat djupare ångest – vår tids fascism liksom – än den gradvisa och utdragna förskjutning av makt, resurser och framtidsmöjligheter som äger rum från kommundelar och byar in till centrala Umeå.

Söker man demokratiska underskott och framväxande maktklyftor i kommunen ger dock en titt på Umeås egen stad-land-problematik viktigare uppslag.

Från Sävar till Hörnefors. Från Bullmark till Kasamark. Från Holmsund/Obbola till Tavelsjö.

Hur mycket som än byggts och förändrats i centrala stan de senaste åren, är det i kommundelar och byar som framtiden verkligen börjar stå på spel. I det som är möjlig gryning och det som är långsam nedgång. I det som talar för och det som talar mot.

Söker man samtidens intressantaste möjligheter, men också mest ödesdigra, hotande förluster, ska man vända blicken bort från de högsta byggkranarna och följa de tilltagande tjälskotten ut från tätorterna istället. Det gäller Umeå på ett alldeles speciellt sätt.

Varje kommundel och varje by här är unik, med egna villkor och historiska arv. De brottas inte med exakt samma problem, och har inte exakt samma framtidsutsikter.

Men de delar ett gemensamt öde: att tillhöra det glömda Umeå. I en kommun som nästan aldrig uppmärksammas för sin omfattande landsbygd, utan bara för sin urbana kärna. Det är synd, för Umeå blir intressantare – som samtid

och som kultur- och näringshistoria – om man gör resan genom hela kommunen. Och kanske har den resan aldrig varit så tankeväckande som just nu, för umebor såväl som för besökare.

Till följd av både politiska beslut och allmänt centraliserande trender i samhällsutvecklingen, har Umeå blivit en av de kommuner i landet som har den allra största mångfalden av livsmiljöer att visa upp. I få andra kommuner finns så stora kontrasterna mellan utpräglad landsbygd och ett centrum med nästan storstadsambitioner. Men även landsbygdsmiljöerna skiljer sig åt från varandra på dramatiska och livfulla sätt. Här finns kust och inland, här finns älvlandskap och skogsbyar. För dem som söker fast boende, eller fritidshus och sommarstugor, finns mycket att välja mellan i Umeå, inom ramen för en och samma kommun.

Umeå är på det sättet intressantare som modell för en tänkbar stad-land-samverkan i Sverige och det svenska samhället, än som självbelåtet, storurbant undantag i Norrland.

Just kontrasterna är kanske också den allra bästa konsekvensen av de annars fortfarande omstridda kommunreformer och sammanslagningar som skapat dagens utspridda Umeå. Därför är det skevt och olyckligt att så mycket mer energi ägnas åt att diskutera den förvisso angelägna och viktiga frågan hur det urbana Umeå ska gestaltas de närmaste åren, jämfört med frågan hur framtiden för Umeås landsbygd ser ut.

Låter man sig färgas av okunnighet och myter i Stockholmsdominerad media och populärkultur, är det lätt att tro att centrum är den ensamma motorn i utvecklingen, och de småskaliga omgivningarna en kvardröjande belastning som krånglar till service, organisation och ekonomi. Det vore inte bara en slarvig, utan direkt felaktig historieskrivning.

Umeås utveckling har haft många olika centrum de senaste decennierna. Kommundelar och byar har bidragit med viktig befolkningstillväxt, med företagsamhet och kultur- och föreningsliv, som tillsammans med ett allt mer urbant centrum skapat ett Umeå som kan erbjuda en större mångfald än tidigare. Helheten av både stad och land inom kommunen har visat sig vara betydelsefull.

Att det finns levande byar i kommunen, gör stadskärnan attraktivare, och tvärtom. Och i Umeås egna framtidsplaner spås bland annat därför kommundelarna en ganska god framtid.

I takt med den tekniska utvecklingen ökar möjligheterna för boende, karriär och småföretagsverksamhet på landet. Antalet nödvändiga kompromisser och försakanden har blivit färre.

Men det som snabbt glöms bort, när konkreta beslut fattas, är vilken avgörande betydelse inte bara närheten till skolor, lokalt befintlig, grundläggande social och kommersiell service och hyfsad infrastruktur (i vår tid inte minst pålitligt och snabbt bredband) har för känslan av livskvalitet på en modern landsbygd, utan också närheten till beslut och makten över lokala miljöer.

Läggs för mycket lokal service ner eller centraliseras nås förr eller senare en smärtgräns där ingen längre vågar investera och satsa utanför de centralare delarna. Fokuseras för mycket av kommunens framtidsdebatt på några kvarter i stadskärnan, skapas det glömda Umeå runt omkring. På det förlorar alla. Mot den bakgrunden borde nedläggningen av kommundelsnämnderna kanske ha fått mycket större plats i förra årets kommunala valrörelse.

Inte för att den gamla nämndorganisationen var någon frälsning eller andra arbetssätt är otänkbara. Utan för att den debatten berörde en av kommunens intressantaste framtidsfrågor: Vad kommer att hända med Umeås landsbygd de närmaste 20 åren?

Alla ledande kommunpolitiker har tankar och funderingar kring detta. Kanske har vi andra för sällan ställt dem frågor om det som sker utanför centrum.