Letterman, slutet på en era och en förändrad offentlighet

Ellen Degeneres har berättat om det. David Letterman har berättat om det. Jerry Seinfeld har berättat om det. Många upplevde det på samma sätt: När ridån sköts åt sidan i NBC:s tv-studio i Burbank, Kalifornien, och scenen låg öppen för deras allra första framträdande hos The Tonight Show med Johnny Carson, var det ett allt eller inget-ögonblick. Att få uppträda hos Carson kunde avgöra en hel karriär – lyfta eller sänka den.

Komiker hade tid att formas, härdas, göra fiasko, resa sig igen och långsamt lära sig hantverket kväll efter kväll på klubbar som The Comedy Store i Los Angeles. Miljöer där redan etablerade namn som Richard Pryor blandades med då nya spolingar; Letterman, Seinfeld, Jay Leno, Roseanne Barr, Whoopi Goldberg, Robin Williams och många andra blivande scenpersonligheter. The Comedy Store och liknande platser var tuffa och ibland brutala skolor för unga komiker. Men ett debutuppträdande i Tonight Show, var på 1970- och 80-talen det verkliga examensprovet.

Letterman (1978) fick vänliga ord av Carson, och en ny inbjudan direkt under pågående sändning. Seinfeld (1981) fick det eftertraktade, med tiden legendariska ok-tecknet från Carson bakom skrivbordet, och uppmanades ta emot publikens applåder en gång till. Degeneres (1986) fick komma fram och sitta med som gäst i fåtöljen efter sina stå up-minuter redan vid första besöket och höra beröm från Carson för sin smarta humor – en hedersutmärkelse. För alla tre var det ett avgörande genombrott. Att lyckas hos Carson var en biljett till framgång i branschen. Att misslyckas var i värsta fall att se en ridå dras igen för gott.

Det börjar nog för yngre generationer bli svårt att förstå vilken helt dominerande ställning och vilket inflytande ett enskilt tv-program kunde ha på den tiden. Konkurrensen om uppmärksamheten var begränsad. Placeringen i en kanal och på en bestämd plats i en tablå hade enorm betydelse. Offentligheten hade bara några få, stora gemensamma torg för agendasättande underhållning. Relativt få fick chansen att synas där, men nästan alla vände blickarna mot dem.

Att äga rutan i en viss kanal, med ett visst program, på en viss sändningstid gav makt, kändisskap och möjligheter att påverka människors samtalsämnen som inget vi kan jämföra med i dag.

Vid sidan om prestige och komplicerade personliga relationer, var det ett av skälen bakom den bittra, extremt uppmärksammade strid som utbröt mellan tidigare vännerna David Letterman och Jay Leno i början av 90-talet om vem som skulle få efterträda Johnny Carson som programledare för Tonight Show.

Letterman, som under tio år hade lett den talkshow som sändes direkt efter Tonight Show på NBC ville ta över, men det var Leno som fick frågan. En djupt besviken Letterman lämnade NBC för CBS där han erbjöds en egen talkshow, sänd från New York på samma tid som Tonight Show. Kampen mellan Letterman (åt det mer intellektuellt sarkastiska hållet) och Leno (åt det mjukare, folkligare hållet) rasade sedan under nästan 20 år, i en era när tablå-tv blomstrade.

Fortfarande 2009-2010, när ett nytt inflammerat bråk bröt ut om vem som skulle leda Tonight Show, eller åtminstone ha ett program på starttiden halv toiv – den här gången mellan Leno och hans efterträdare Conan O’Brien – fick det stor uppmärksamhet. De offentliga torgen hade redan då blivit betydligt fler, mindre till storlek och mer utspridda. Den tekniska utvecklingen hade redan börjat göra möjligheterna att distribuera innehåll mycket större än i den traditionella tv-epoken. Ingen tv-show kunde längre vara lika dominerande. Ändå ansågs det fortfarande som en stor sak att dominera en viss sändningstid.

Letterman, som i sitt program drev skadeglatt med konflikten mellan Leno och O’Brien, sade i samma veva om Carson Dalys sena show på NBC med sändningstid halv två på natten: ”Att ha en show som startar 01.30 är nästan exakt samma sak som att inte ha en show.” Det var en vass elakhet, men till viss del förlegad.

Tiderna har förändrats. När Letterman, efter över 30 år som programledare – oförtrutet genom kontroverser, skandaler och en hjärtoperation – om en knapp månad sänder sitt sista program, symboliserar det en förändrad offentlighet och slutet på en era. Att Jimmy Fallon (som nu leder Tonight Show, återförd till New York efter 42 år på västkusten) eller Stephen Colbert (Lettermans tänkta efterträdare) ska få samma inflytande som sina föregångare, är svårt att tänka sig.

För oss som är gamla nog att ha haft David Letterman som en favorit i många år, men unga nog för att inte minnas någon tv-epok utom honom, kommer det att bli tomt när han och Paul Shaffer lämnar rutan i vår. Men det är i mycket bara generationsnostalgi. Principiellt betraktat, är utvecklingen inget att sörja. Genom nya plattformar och ny teknik kommer långt fler till tals i dag. Mångfalden hos upphovsmakarna sett till kön och bakgrund är intressantare än den manliga likriktning som rått. Utbud och kontraster har blivit större.

Ska man nämna en enstaka, men viktig problematisk aspekt på det som sker, är det att de gemensamma offentliga torgen, och samtalen, som alla följer nästan inte finns längre. Påskyndat av utvecklingen på sociala medier ökar de från varandra isolerade bubblorna. Om det borde vi tala oftare och mer kritiskt. Men lösningen är förstås inte att vrida klockan tillbaka, utan istället att bättre förstå och granska vår egen tids förändrade offentlighet – farorna och möjligheterna. I det lilla återspeglar talkshow-världen ett stort, pågående medialt och kulturellt epokskifte.

************************

(Krönikan finns även utlagd på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)