Gör robotiseringen människor överflödiga eller friare?

Historien är konkret. Innan Henry Ford införde det löpande bandet i sin bilfabrik i Detroit år 1913 (inledningsvis hade fordonen dragits med rep från monteringsstation till monteringsstation) tog det en arbetare 20 minuter att montera ett svänghjul. Efteråt, med hjälp av löpande bandet och en ny arbetsdelning, hann 15 arbetare med att montera 60 svänghjul på samma tid. Uttryckt i produktivitet innebar det en ökning med fyrahundra procent, bara för den detaljen i tillverkningen av T-forden.

De sänkta produktionskostnaderna gjorde det möjligt för Ford att höja sina anställdas löner, korta deras arbetstider, skapa mer ordnade arbetsförhållanden, sänka priserna för konsumenterna – och samtidigt öka företagets vinster sensationellt mycket.

Det löpande bandet – som inte var Fords uppfinning, och redan börjat utvecklas inom bland annat slakteribranschen och vapenindustrin – och Fords omvälvande företagsstrategi bidrog, har det sagts, direkt och indirekt till att förändra och prägla industrialismen i västvärlden, ekonomiskt och socialt. Den exploderande bilismen och konsumtionssamhället hade i sig stora följdeffekter på människors liv.

Trots att strukturomvandlingar ständigt gjorde enskilda jobb överflödiga, och konjunkturväxlingar skapade panik på vägen, var utfallet starkt positivt för USA:s välstånd decennierna kring förförra sekelskiftet.

Tekniska innovationer tillsammans med omfattande infrastruktur, väldiga naturtillgångar, bredare tillgång till investeringskapital, bättre utbildningar och inte minst en stor invandring, skapade en enorm ekonomisk utveckling mellan inbördeskriget och första världskriget.

Fordfabriken är ett exempel av många ur historien om hur automatiseringar ständigt förändrat hela samhällens livsvillkor. Vanligtvis har de höjt levnadsstandarden och ökat möjligheterna till självförverkligande för de flesta människor.

Men historien är aldrig enkel. Det finns alltid en baksida. Själv blev Henry Ford med sin antisemitism och sin dragning till fascism och nazism senare i livet politiskt svårt komprometterad.

Och det löpande bandet är inte bara ett exempel på en positiv utveckling där teknik, bättre arbetsvillkor och välstånd går oproblematiskt hand i hand.

Ett av syftena med Fords i andra avseenden progressiva anställningspolitik var att hålla fackföreningar borta, och vinna acceptans för en auktoritär, hierarkisk och genomkontrollerad arbetsmiljö. De jobb som försvann med massproduktionen, var ofta avancerade, stolta hantverksjobb. De ersattes av mekaniska, monotona uppgifter som inte krävde samma kvalifikationer. Högre lön till trots – enskilda arbetares betydelse för produktionen som helhet minskade.

En välståndsanalys och en maktanalys ger inte identiska resultat. Det är där politiken och demokratin kommer in.

Teknisk utveckling innebär att politikens viktigaste frågeställningar förändras. Industrialismens olika faser, från ångmaskinens revolution av gruv- och textilindustrin på 1700-talet, till vår tids omvälvande digitalisering, har alltid skapat behov av politiska reformer, åtgärder, regleringar och avregleringar.

Industrialismens århundraden – och de många strukturomvandlingar som ägt rum – sammanfaller i hög grad med demokratiseringens och de sociala och arbetsmarknadspolitiska reformernas långa historia. Utbildningsväsendena har förändrats radikalt. Socialförsäkringar av olika slag har etablerats och utvidgats. Välfärdssystem har vuxit fram, framför allt i Europa. Förhandlingsmekanismer mellan arbetsmarknadens parter har utvecklats och förfinats. Tillgång till kultur, idrott och andra fritidssfärer har gett möjligheter till djupare livsinnehåll, demokratisk debatt och kreativt skapande, fristående från arbetet.

Många av reformerna har haft till syfte att skapa trygghetssystem mot olyckor, sjukdom och arbetslöshet. Det i sin tur har underlättat den sociala marknadsekonomins förmåga att hantera teknikskiften som på sikt lett till ökat välstånd, högre löner och bättre arbetssituationer.

Automatisering och robotisering har, historiskt sett, frigjort människor snarare än gjort dem överflödiga. Under förutsättning att politiken hängt med, reglerat och avreglerat på rätt ställen, och nya branscher och typ av jobb skapats där gamla försvunnit.

Men processerna har aldrig varit enkla eller gått av sig själva. Det är kanske den viktigaste insikten att ta med sig, när vi nu går mot en genomgripande digitalisering och en våg av robotisering av många branscher. En del rapporter talar om att uppemot hälften av alla dagens jobb kan komma att vara automatiserade inom 20 år. Mot det väger även, i sig sympatiska, visioner som industri 4.0 och drömmen om nya kvalificerade ingenjörs-, operatörs- och programmerarjobb lätt.

Vad händer i ett samhälle när kopplingen mellan utbildning, yrke och löneutveckling bryts? När vinsterna från ökad tillväxt och produktivitet inte syns i form av högre levnadsstandard för bredare grupper? När medelklassjobb – erfarenhetsmässigt en ryggrad i demokratiska samhällen – försvinner i ny omfattning?

Hur kan vi ta del av digitaliseringens och robotiseringens alla frigörande och livsberikande möjligheter, och samtidigt värna det viktiga som uppnåtts i det demokratiska välfärdssamhället?

Utifrån den frågan borde vi diskutera näringspolitik, välfärdspolitik, arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik, migrationspolitik och miljöpolitik.