Pojkarna glöms ofta bort när jämställdhet och genus diskuteras

Den som har viss inblick och skolning i genusvetenskapen vet att det perspektivet, tillämpat i analyser på alla livets områden, är ett av de demokratiskt viktigaste och mest intellektuellt frigörande framstegen i forskning och samhällsdebatt de senaste hundra åren.

Genusperspektivet, den kritiska medvetenheten om könsstrukturer, bör vara närvarande, obligatoriskt och grundläggande för all slags utbildning och pedagogik. Från förskola till universitet. Genuspedagogisk verksamhet ska inte vara något man väljer aktivt och söker sig till, som experiment. Det ska finnas överallt i skolans vardag, som en självklar del av värdegrunden – som varje barns rättighet.

Men de som någon gång deltagit i samhällsdebatten med de utgångspunkterna vet också att företrädare för genusperspektivet i offentligheten ibland är den insiktens värsta fiender, genom dogmatism, sekterism och intellektuell ohederlighet. Ofta med aggressiva avfärdanden av alla som inte är socialister, eller inte åtminstone bekänner sig till en vänstertillhörighet.

De gillar inte att höra det – ingen gillar att höra det – men det är alltid lättare att kräva normkritik av andra, svårare att tillämpa den på en egen sfär av likatänkande uppfyllda av föreställningen om ett självklart moraliskt tolkningsföreträde. Helighet och vetenskap går dock lika illa ihop som självgott kotteri och normkritik. Även om det gör ont när illusioner brister, finns det ingen annan råd än att påpeka att det brister i genusmedvetenheten även hos kretsar som gör anspråk på att behärska genusanalyser bättre och finare än andra.

En olycklig konsekvens av det har under en längre tid varit att en av de grupper där många offer för stereotypa könsroller och genusstrukturer i samhället återfinns, ofta glöms bort när jämställdhet debatteras: pojkarna.

Stereotypa könsroller drabbar också pojkar, precis som flickor, hårt. Genusstrukturernas fängelse förpestar många pojkars hela uppväxter – tvång, mobbing, grupptryck, kroppsideal, personlighetsdrag som måste döljas, svagheter som inte tolereras och en vuxenvärld som inte ser lidandet. Men ofullständiga genusanalyser och jämställdhetsinsatser gör fortfarande – trots alla intyganden om motsatsen – obegripligt ofta halt vid pojkar. Envist delar många fortsatt in, definierar och indirekt skuldbelägger barn utifrån könstillhörighet: en grupp där, en grupp här. Därför ignoreras ofta att jämställdhet lika självklart borde handla om pojkars frigörelse från stereotypa könsroller som flickors.

Alla pojkar som inte passar in, motsvarar förväntningarna eller anpassar sig till omgivningens och vuxenvärldens patriarkala normer om hur pojkar förväntas vara, kan höra till de allra ensammaste. Ingen vinner cred och ryggdunkar i rätt kretsar på att ta upp deras situation till debatt.

Men ska man peka ut en politisk bortglömd grupp i dagens samhälle som börjar gå en problematisk framtid till mötes, är det faktiskt pojkarna. De halkar efter allt mer när det gäller skolresultat och utbildning, och kan bli morgondagens frustrerade förlorare på arbetsmarknaden. Vi borde uppmärksamma det i tid.

Genusperspektivet har befriat, väckt och demokratiserat mycket i samhället. Varför är vi så dåliga på att tillämpa det även i ett engagemang för de bortglömda pojkarna?