När korruption, girighet och själlöshet förstör fotbollen

Skandaler och missförhållanden kan avslöjas och åtgärdas. Brottslighet och oegentligheter kan uppdagas och åtalas. Korrupta ledningar kan ställas till ansvar och avsättas.

Organisationer och rörelser kan räddas ändå, reformeras, återhämta sig och hitta sina grundvärderingar igen. Är de inre strukturerna friska, vinner inte rötan mer än för stunden.

Härskar utbredd och total själlöshet däremot, en fullständig frånvaro av hållning och ryggrad, en komplett avsaknad av samvete och anständighet som sista droppe och påminnelse när ruttenheten blottas, då finns inget att rädda eller reparera.

Då är det bättre att lägga ned och börja bygga upp något nytt från grunden igen. Skapa helt nya organisationer och strukturer, med värdebaserade utgångspunkter och funktionärer med andra drivkrafter än egen makt och berikning.

I det ögonblick som Fifa i går, trots den senaste veckans brottsavslöjanden om gigantiska mutor och omfattande pengatvätt, återvalde Sepp Blatter som president, diskvalificerade sig det internationella fotbollsförbundet i nuvarande form slutgiltigt som organisation värd omgivningens förtroende, stöd eller pengar.

Den internationella fotbollen håller på att gå under av korruption, girighet och själlöshet. Det sistnämnda är det allra allvarligaste: själlösheten. Den har gripit kring sig i många år, under hela den period som förvandlat fotbollen till big business bortom alla tidigare föreställningar och mått.

Fifa bär inte hela,men en stor del av skulden.

Hade Fifa varit delansvarigt för något annat än den alltför okritiskt beundrade, som helighet behandlade globala fotbollsindustrin, hade medlemmar flytt och pengar dragits in för länge sedan.

Fifas rykte har varit uselt under många år. Sepp Blatters ledarskap har förvärrat ett system vars produkt och andas barn han var redan långt innan han valdes till president första gången 1998 och efterträdde João Havelange.

Hur världsmästerskapen det senaste decenniet hamnat där de hamnat – från den grumliga process som gav arrangörskapet till Tyskland 2006 fram till de ur människorättsynpunkt katastrofala besluten att tilldela Ryssland VM 2018 och Qatar VM 2022 – har varit omgärdat av spekulationer och misstankar.

Kombinationen av enorma kapitalsummor, nästan obefintlig transparens, auktoritära traditioner och en mer än lovligt vördnadsfull behandling, inklusive stora ekonomiska subventioner, från omvärldens sida, har varit en oslagbar gryta för den soppa som nu till slut kanske håller på att koka över och uppdagas.

Sepp Blatters omval i går till ännu en mandatperiod borde ha varit en moralisk otänkbarhet i rådande situation. Men Fifa har ingenting lärt och ingenting förstått. Huvudskälet till det är att ingen tung, mäktig aktör gått från billiga ord till kostsam handling. Upprördhet och kritik är en sak. Men för att visa allvaret i situationen på ett sätt som Fifa förstår krävs att förbundet förlorar de saker det och många av den internationella fotbollens huvudaktörer suktar efter mest, även på toppklubbnivå: makt, glans och pengar.

Nu är det dags att Fifa avlövas. De stora sponsorerna bör helt

dra undan sitt stöd från Fifa, och inte återvända förrän öppenhet, offentlighet och korruptionsbekämpning under ny ledning svept genom organisationen. Ett av många självklara krav är att beslutsprocessen bakom utnämningen av VM-arrangörer reformeras.

Det europeiska fotbollsförbundet Uefa bör redan nu inleda processen att lämna Fifa, sluta legitimera nuvarande system och söka få så många som möjligt med sig i arbetet med att bygga upp ett alternativ. Kanske räcker redan förberedelserna som markering för att Fifa ska rensa upp internt.

Och fotbollsintresserade världen runt måste göra klart för alla fotbollens makthavare, nerifrån och upp, att gränsen är nådd, och inte okritiskt acceptera den internationella fotbollens brottslighet som något oundvikligt men uthärdligt, en liten fläck i glittret från stjärnorna och de stora matcherna.

För att fotbollen håller på att förstöras av själlöshet och girighet, att förenings- och folkrörelsedimensionen försvagats dramatiskt, är givetvis inte enbart Fifas fel. Det vore att hitta en alltför enkel syndabock.

Den europeiska toppklubbfotbollen, inklusive ungdomsfotbollen, skulle må bra av att titta sig själv i spegeln av åtskilliga skäl. Hur sund är den i sin kärna när det gäller människosyn, ekonomiska makt- och ägandestrukturer och demokratisk praktik?

Tidigare i vår kritiserade Christian Streich, tränare av lilla, charmiga bundesligaklubben Freiburg (som åkte ur förstaligan i år) och en av europeisk fotbolls mest sympatiska karaktärer, att pengar och affärsintressen håller på att beröva fotbollen dess genuina mänskliga dimension.

Sporten, glädjen och det lokala mötet mellan människor som engagerar sig för sin förening står inte längre i centrum, utan kommers, varumärken, en själlös handel med spelare och en alltmer desperat sponsorjakt för att hänga med på en hysteriska transfermarknader som gärna söker sig så långt ner i åldrarna.

Det tål att tänka på för en självgod idrott som gärna smyckar sig med folkrörelseetiketten när det passar, men för sällan lever upp till den i praktiken.