Riskerar Umeå att falla platt mellan alla stolar?

Umeå, det urbana Norrlandsalibit, är möjligen Sveriges mest bortklemade och söndercurlade stad i den offentliga debatten. Den synes ha allt på sin sida, tycks befinna sig på rätt våg i varje trend och framtidsspaning.

När Stockholmsperspektiv, urbana normer och brist på mångfald ska skenutmanas, utan att nationella aktörer inom politik, näringsliv, akademi eller kulturvänster vill tvingas till jobbiga, självkritiska slutsatser om sina egna etablissemang, då dyker Umeå upp – det räddande undantaget som helgar alla regler.

Det där är inte nyttigt för en stad. Myter blir skygglappar, de lokala eliterna bekräftar varandra. När åren går och intränad jargong och pliktskyldiga floskler om det unika med Umeå nedärvs från äldre, nöjda agendasättare till yngre, ängsliga, växer bjälken i ögat.

Umeå har i allt högre utsträckning de senaste decennierna uppfyllt nästan alla kriterier på vad som förväntas bli framtidens urbana, välutbildade, förändringsbejakande tillväxtvinnare. Egentligen ändå sedan det stod klart att universitetet i norr hamnat rätt och skulle överträffa de inledande förväntningarna,

Men samtidigt har Umeå också kunnat kategoriseras som tillhörande ett strukturellt kämpande glesbefolkat och marginaliserat norr.

Det har säkert hänt då och då att Umeåaktörer kvoterats in i olika nationella sammanhang, just tack vare denna paradox.

Umeå har lyfts fram både som exempel på att det går att tänka och planera storstad i norr, och som ett exempel på att det finns hopp för den norrländska landsbygden. Och Umeås olika maktsfärer – politiska, ekonomiska och kulturella – bejakar skickligt och lydigt denna dubbelhet i sin marknadsföring och sina poser.

Det urbana högt upp i den sociala och kulturella hierarkin när sådana normer ska bekräftas – Umeå som storstadswannabe.

Men också det landsbygdiga – en tredjeklasspassagerare i bonnig overall inbjuden till de fina salongerna – när alibirollen kan ge större fördelar.

Win-win för Umeå, där det är lose-lose för många andra, inbillar man sig; och bjälken fortsätter att växa.

För stämmer det längre, är det lika sant nu som för tio eller tjugo år sedan, att samtidens politiska, ekonomiska, tekniska, akademiska och sociala utveckling talar för Umeå som en framtidsmiljö av tillväxt, kultur och välstånd?

* Kan det vara så att Umeå är för litet och för isolerat för att inom överskådlig tid kunna nå den storlek forskare tror krävs för att en stad ska hänga med i 2000-talets globala urbaniseringstakt.

Varken riktig stad eller riktig landsbygd. Inte föremål för några trender eller strömningar längre.

En mindre utbildningsort utan arbetsmarknad, utbud eller näringsliv som räcker för att hålla kvar människor? En stor stads kostnadsåtaganden, men en liten stads resurser? En stor stads bostadspriser, men en krisdrabbad orts lönenivåer?

* Hur ser Umeå universitets framtid ut om digitalisering, internationaliserade, internetbaserade utbildningar på distans vid tidigare exklusiva prestigelärosäten och förändrade arbetsmarknader gör att en universitetsexamen från Umeå tappar i betydelse?

* Om de sista, större industriarbetsgivarna lägger ner i kommunen, men robotisering och automatisering gör att de nya medelklassjobben uteblir trots skogsresurser, teknikexport och lokala forskningsmiljöer, och en hopplös akademikerarbetslöshet istället breder ut sig + vad händer då med Umeås ekonomi och attraktionskraft, för att inte tala om toleransen och den sociala sammanhållningen?

* När den lokala tillväxten uteblir, kapital och investerare skräms iväg och de häpna, tanklösa tillväxtkritikerna upptäcker att konsekvensen blir ökade nedskärningar, klyftor och spänningar, mindre resurser till det mesta, indragen kultur, lägre miljöambitioner – vad händer då med Umeås progressiva självbild?

* Om norra Sverige inte förmår enas om en gemensam regionstrategi och kraftsamla tillsammans, utan i allt högre grad söndras och härskas av centralmakten, och därmed får det ännu svårare att vinna stöd för strategiska infrastrukturinvesteringar i norr, förlorar makten inom organisations- och partisverige och marginaliseras ännu mer i styrelserummen + vad återstår då annat för Umeå än att hoppas på en betydligt mer entydig, maktlös och förnedrande alibiroll än dagens?

* När övriga Västerbotten, utmattat av centraliseringar och nedlagd service, inte orkar stå emot tunga råvaruexploatörers kortsiktiga löften längre, utan natur, kulturbygder och turism får vika för exempelvis storskalig gruvdrift, kanske uranbrytning om kärnkraften inte avvecklas + vad har då småstaden Umeå kvar av sin roll som urbant hjärta i en norrländsk, fri, levande natur?

Så där kan man hålla på. Inget av detta behöver slå in, men alla ovanstående scenarier är dessvärre möjliga. Det borde räcka för att droppa den mest naiva skönmålningen av Umeås framtid som självklart positiv. Länge talade alla samtidstrender och framtidsspaningar för Umeå. Så är det inte längre. Plötsligt finns det stora orosmoln; utvecklingar som talar mot Umeå. Undantaget som helgat alla regler kan bli undantaget som faller platt mellan alla stolar. Varsebli den faran i tid.