Robert Broberg gav många mod att vara udda och pröva sig fram

 Visa dödsbesked väcker ett alldeles särskilt vemod, sammansatt av tacksamhet, saknad, sorg och skratt. Det gånga året har varit fullt av dem.

Ingen är kvar i livet av Eva, Magnus och Brasse. Robin Williams orkade inte längre förra hösten. Och i går kom beskedet att Robert Broberg avlidit 75 år gammal, efter en längre tids sjukdom.

När jag i ett samtal i går försökte förklara varför just Robert Brobergs bortgång känns så ledsam, är det inte enskilda låtar eller föreställningar som dyker upp i och griper minnet, utan det han stod för i ett annat, men kanske ännu viktigare avseende.

Vid sidan om allt insiktsfullt, vackert och tänkvärt som sagts och skrivit om hans insatser senaste dygnet finns det en sak som gjorde honom – på samma sätt som Robin Williams eller barndomens Magnus, Brasse och Eva – betydelsefull lite i hemlighet för många av oss, lite på det där sättet man inte alltid talar om, eftersom det rör vid obehagliga minnen:

Han visade för alla – unga och gamla – som i något skede av livet varit ifrågasatta, utstötta, utfrusna, utskrattade eller mobbade, alla avvikare, excentriker och ensamvargar i det tysta, långt från strålkastarnas och idolskapets försoning, att man visst får vara udda, konstig, fel och sårbar, att man får gå sin egen väg även när andra rynkar på näsan, att man får pröva sig fram, testa, leka, gråta och skratta av hjärtats lust, utan att be om godkännande först.

Vill man förstå vad som gjorde Robert Broberg så folkkär, trots att han växlade spår många gånger, experimenterade fritt och kunde kräva ganska mycket av sin publik under ett osannolikt kreativt och begåvat artistliv i gränslandet mellan musik, konst och teater, tror jag att det är en förklaring.

I hans sällskap, inom den gemenskap hans ord, musik, bilder och upptåg skapade med publiken, var det tillåtet med både patetisk glädje och fullständigt ärlig osäkerhet. Robert Broberg stod under decennier, för många, som ett frirum från och motstånd mot den mobbningens logik som vänder både din entusiasm och din rädsla mot dig.

Han berättade för oss, som konsten ofta gör, att vi inte är så ensamma som vi tror.

Även om många, förstås, nu minns de mest kända låtarna – alla ordvitsar och refränger som satt sig – och under gårdagen googlade fram de största hitsen och de mest bejublade, charmiga konsertnumren, så hade Robert Broberg knappast fått sådan betydelse om det inte varit för hans många konstnärliga skiften.

Han hade en unik förmåga att vara ärlig utan att det blev kladdigt. Få har talat så vacker, naken, avväpnande svenska som han gjorde i sina monologer. Många kommer nog att sakna hans scenröst, helt utan spår av illvilja eller sårande avsikter, lika mycket som hans låtar.

Ska jag välja ett Broberg-ögonblick som sammanfattar mycket av det han stod för, blir det hans lätt anarkistiska, helt avvikande och oemotståndliga framträdande på ANC-galan 1985: Målet är ingenting, Vägen är allt. Det är helt briljant.

”Det här med att saker och ting tar slut”, sa han under föreställningen Nära 2001: ”Jag försöker hela tiden se att det är något som börjar i det där också.”

Han fattas.