Ett talmansval som fortsätter att vara pinsamt för riksdagen

Den här mandatperioden började inte bra, skrev VK:s ledarsida i slutet av september förra året. Det som åsyftades och kritiserades var valet av sverigedemokraternas Björn Söder till riksdagens andre vice talman.

Ibland är det nyttigt, för minnet och för insikten att ogenomtänkta beslut faktiskt får konsekvenser förr eller senare, att titta tillbaka i efterhand på hur diskussioner gick. Och vi får ibland på ledarsidan frågan, kanske med en underton av misstro, om vi har någon linje som står pall över tid. Här kommer en återblick på några resonemang från det senaste året här på ledarsidan:

Söder, skrev jag dagen efter talmansomröstningen, är ”en politiker vars uttalade värderingar, uppträdande och ideologiska instinkter en riksdagsmajoritet inte rimligen kan, och under inga omständigheter borde, anse lämpliga för och värdiga ett andre vice talmansuppdrag i Sveriges riksdag”.

Väldigt många, från flera olika politiska läger, framförde liknande invändningar inför beslutet. Men en stor riksdagsmajoritet, som givetvis inte heller hade några illusioner om hur Söders ideologiska drivkrafter ser ut, ansåg att en gammal praxis som säger att talmansposterna ska fördelas strikt utifrån partiernas storlek borde väga tyngre än värderingar, trots talmansuppdragets representativa funktion. Endast vänsterpartiet argumenterade emot föreställningen att Sd automatiskt skulle ha rätt till en vice talmanspost. Så gick det som det gick.

Om det inte stått klart tidigare, hur ovärdigt det är principiellt och hur pinsamt det är i praktiken, för Sverige att ha en andre vice talman med främlingsfientliga instinkter, blev det uppenbart i veckan när Söder försökte politisera de tragiska Ikea-morden, kopplade dem till invandringsfrågan på ett osmakligt sätt och raljerade med Fredrik Reinfeldts uppmaning i ett tal 2014 till svenska folket att: ”öppna era hjärtan”.

Att Söder gör det i ett läge när samhällsinstitutioner och demokratiska företrädare har ett extra ansvar att behålla perspektiven, bidra till sansade stämningar, visa ledarskap och stå emot alla former av mobbar, mytbildningar och hetskampanjer, visar varför beslutet att ge Sd en talmanspost var så olyckligt. Men det hänger också ihop med hur Sd hela tiden överskattas i fel lägen och underskattas i fel lägen.

Det var en synpunkt som framfördes här förra året. Så här skrev jag då:

Sverigedemokraterna ska behandlas demokratiskt korrekt, strikt utifrån sitt valresultat och sina mandat. Och stödet för partiet måste förstås och analyseras lyhört och på djupet + ur sociala, ekonomiska och maktstrukturella perspektiv + så att det kan förebyggas inför kommande val genom riktig, konkret politik för jobb, välfärd, investeringar, makt och nya framtidsutsikter i utsatta, marginaliserade delar av det svenska samhället.

Tiden är inne för vuxen politik och samhällsanalyser med tyngd och förankring. Men just därför ska Sd:s representanter också tas på allvar och respekteras i så mening att de tas på orden. Till ett korrekt bemötande hör att utgå från att de menar vad de säger, att deras ledande företrädare bottnar i sina utspel, sina offentliga scener och val av profilfrågor. Sverigedemokraterna är ett parti på riktigt, som inte hymlar om sina principiella drivkrafter, sina politiska mål och sin aggressivt fientliga syn på mångfald och tolerans i öppna, liberala, samhällen.

Det borde rimligen ha fått konsekvenser i en fråga som talmansvalet, där höga, symboliskt viktiga representanter för hela Sverige utses.

Valet av talmän i Sveriges riksdag borde aldrig utföras värderingsfritt.

Så här löd förresten uppmaningen som Fredrik Reinfeldt – jag saknar honom redan i svensk politik – kom med i sitt sommartal förra året: ”öppna era hjärtan för att se människor i stark stress med hot mot det egna livet som flyr, flyr mot Europa, flyr mot frihet, flyr mot bättre förhållanden. Visa den öppenheten. Visa den toleransen när det heter att ”det blir så många”, ”det blir krångligt”, ”det blir svårt”. Visa den toleransen och visa också att ni minns att vi har gjort det förut. Vi har sett människor komma från stress, fly från förtryck, som sedan kommit in i vårt samhälle, lärt sig det svenska språket, fått jobb och nu hjälper till att bygga ett bättre och fria Sverige.”

Det sorgliga är att Reinfeldts tal redan ett år senare, i ett inrikespolitiskt skede när helt andra attityder sätter dagordningen, framstår som modigt och speciellt: tänk att han vågade formulera sig så otvetydigt. Det är ju en sådan hållning och ett sådant språk man önskar sig från politikens ledande företrädare, när stämningar börjar koka över.

Vad som också är ledsamt och tröttsamt är när en falsk, okunnig och förljugen nostalgi – ofta från socialistiskt vänterhåll i relativt fria fantasier om ett ”folkhem” de förskönar + strös omkring nonchalant i debatten och göder myter om att samhället var bättre, tryggare, mer demokratiskt, mer progressivt och mer medmänskligt förr i tiden.

Så var det inte. De politiska ytterkanternas nostalgi gäller ett samhälle för 30-40 år sedan som i realiteten var slutnare, mer främlingsfientligt, mer hierarkiskt, mer intolerant, hårdare och fattigare än Sverige är i dag.

Men den förljugna nostalgin behärskar mycket av debatten, och riskerar att legitimera den befängda föreställningen att ”något gått förlorat” på 2000-talet. Det får också många att missa ett bortglömt skäl till valresultatet 2014. Attitydundersökningar tyder på att Sverige de senaste decennierna blivit ett tolerantare, mindre främlingsfientligt land, med större öppenhet för invandring och mångfald, än förr. Det kan vara ett skäl till att de som är missnöjda med samhällsutvecklingen samlas till ett enskilt parti, eftersom de inte hör hemma i de andra längre.

Många talar om att vi måste lyssna på människors oro, lyssna till fikaborden. Men det finns inte bara en oro, och inte bara en åsikt vid fikaborden. Som Alex Voronov på Eskilstuna-Kuriren skrev klokt i förra veckan: ”Debatten om invandring är full av kodspråk, som ”lyssna på människors oro”, ”våga diskutera volymer” och ”ta problemen på allvar”. Alla dessa koder är i regel omskrivningar av åsikten att Sverige ska minska invandringen. Sett till substansen är det absurt.” För att ”inte vilja minska invandringen är inte liktydigt med att inte vilja diskutera frågan”.

Det tål att upprepas. Det är sannolikt fler som känner oro för att Sverige ska få ett mer främlingsfientligt samhällsklimat, än som oroar sig över invandring. Valresultatet är inget skäl till panik i migrationsdebatten, när en stor majoritet röstat på dem som markerat stöd för en solidarisk migrationspolitik.

Svaret på hotet från de som vill resa nya gränser igen, stänga ute, skicka tillbaka, dela in människor i välkomna och icke-välkomna – får inte vara att låta dem bestämma problembeskrivningar eller sätt att diskutera. Istället måste de som vill arbeta för öppenhet själva våga ta greppet om de svåraste problemen. Att sänka tröskeln till arbetsmarknaden för grupper som i dag stängs ute är ett exempel som ofta nämns, där typ av jobb, lägre ingångslöner och nya ingångsavtal kommer att behöva diskuteras på djupet av arbetsmarknadens parter. Men på det och andra för integration relevanta områden finns stor ideologisk spännvidd mellan olika grupper inom ramen för en humanistisk gemenskap. Behovet av de främlingfientligas utgångspunkter för diskussionerna är noll.

Jag återvänder gärna även till Ernst Wigforss ord från 1948:

”Det är djärvt att säga: vi alla. Det betyder att alla ska ha lika rätt till frihet. Den rätten har inte alltid varit erkänd. Den är det inte överallt ännu. Den kan inte bevisas. Den vilar på en tro att alla har något väsentligt gemensamt, som vi kallas mänskovärde. Och den tron ligger djupast i botten på all demokratisk bekännelse.”