”Om hon hade vetat att hennes pappa fortfarande var vid liv…”

Den 3 september 1944 rullade det allra sista tåget ut från koncentrationslägret Westerbork, i det av Nazityskland ockuperade Nederländerna, för transport av judar till Auschwitz.

Fångarna, 1019 personer inspärrade i överfulla boskapsvagnar under omänskliga förhållanden, anade att tåget var på väg mot något av nazisternas dödsläger. Ändå försökte en del av de inspärrade att hålla modet uppe. Kanske hade de allierades trupper hunnit rycka fram så långt redan att en befrielse var nära? Kanske de allierades flygplan skulle bomba rälsen och hindra vidare transport?

En vidrig stank fyllde snart vagnarna. Dysenteri spred sig. De sjukaste började dö redan under transporten. Hopp övergick i resignation.

Det kom ingen räddning. Inga bomber föll över rälsen.

På den tredje natten stannade tåget i Auschwitz enligt plan. Fångarna slets och piskades omedelbart ut ur vagnarna, män och kvinnor skildes åt och en första så kallad selektering gjordes under ledning av Josef Mengele eller någon av hans kollegor.

Äldre fångar viskade till de nyanlända att inte visa något tecken på sjukdom eller svaghet, att inte be om någon hjälp eller barmhärtighet, för då skulle allt vara slut.

Av de 1019 judar som fanns med på tåget från Westerbork gasades 549 ihjäl i gaskamrarna direkt efter ankomsten, däribland alla barn.

En av de yngsta bland fångarna som överlevde selektionen den natten, och marscherades vidare till fångbarackerna, var 15-åriga Anne Frank.

Hon, hennes syster, mamma och pappa, och fyra andra personer som under två års tid levt gömda i ett gårdshus på adress 263 Prinsengracht i Amsterdam, men blivit gripna av Gestapo tidigare samma höst, hörde till dem som funnits med på tåget från Westerbork.

De minuter efter ankomst under vilka männen skildes från kvinnorna, med skrik och slag, var sista gången Anne såg sin pappa Otto Frank.

Till avsked gavs aldrig någon chans. Anne kunde från den stunden inte veta om pappan, 55 år gammal, hörde till dem som gasats eller inte.

Hanneli Goslar, som varit lek- och skolkamrat med Anne Frank i Amsterdam träffade Anne i koncentrationslägret Bergen-Belsen i början av februari 1945. Anne hade skickats dit i slutet av oktober 1944. De båda flickorna pratade genom ett taggtrådsstängsel som skilde olika delar av lägret åt.

Hanneli har berättat hur förtvivlad Anne var över att både hennes pappa och mamma med säkerhet var döda. (Edith Frank hade dött i Auschwitz strax efter nyår 1945). Systern Margot låg döende. Anne, som själv var svårt sjuk, sade att hon inte längre hade någonting kvar att leva för.

En av dem som bodde i samma iskalla, ruttnande barack som Anne och Margot, har berättat om hur systrarna dog en plågsam, utdragen död i tyfus och svält: ”Flickorna Frank var nästan oigenkännliga sedan håret klippts av. De var mycket skalligare än vi andra, hur det nu kom sig. (….) De var alldeles ihåliga i ansiktet, bara skinn och ben. De frös hela tiden. Hela tiden ropade de: ’Stäng dörren! Stäng dörren!’ men rösterna blev svagare för varje dag. Man såg bokstavligt talat båda dö. De tynade bort, de blev apatiska med små stunder när de blev lite piggare, men till sist var de så sjuka att allt hopp var ute.” (Ur Carol Ann Lees ”Och glöm mig inte. Anne Frank 1929-1945”

Anne Frank dog i mars 1945, ett par dagar efter Margot, och några veckor innan brittiska trupper befriade Bergen-Belsen.

Det var så synd, sade Hanneli långt senare, att Anne trodde att även pappan var död. ”Så som hon avgudade honom skulle hon kanske orkat leva om hon hade vetat att han var i livet.”Andra överlevande, som kände familjen Frank, har sagt liknande saker.

Otto Frank var inte död. Han hade undkommit gaskamrarna, och skulle bli den enda av de åtta från gårdshuset som överlevde Förintelsen. När Anne och Hanneli talade genom taggtråden i Bergen-Belsen hade Auschwitz redan hunnit befriats av sovjetiska trupper, och Otto hörde till de fritagna.

När Otto Frank återvänder till Amsterdam sommaren 1945 vet han redan att hustrun är död, men ingenting om döttrarnas öde. Till sin mor skriver han i ett brev: ”Allt mitt hopp ligger hos barnen. Jag klamrar mig fast vid övertygelsen att de lever och att vi får vara tillsammans igen”. De första ord han säger när han återser sin vän Miep Gies, som hjälpte familjen att hålla sig gömd under åren i gårdshuset, var: ”Edith kommer inte tillbaka. Men jag har hopp om Margot och Anne.”

Dag efter dag försöker han, som så många andra anhöriga efter Förintelsen, desperat få reda på om någon kan berätta om vad som hänt hans döttrar, gör förfrågningar, sätter in annonser i tidningarna.

Först i juli får han, via Röda korset, kontakt med Janny Brilleslijper. Hon var en av de sista som såg Anne och Margot vid liv i Bergen-Belsen, och hon bar deras döda kroppar till en av de anonyma massgravarna i lägret. Janny Brileslijper har i dokumentärfilmen ”Anne Frank remembered” gripande skildrat hur hon tvingades berätta den fruktansvärda nyheten för Otto Frank att hans döttrar var borta, och hur han likblek sjönk ihop när hon gav honom beskedet. Hur talar man om något sådant för en annan människa?

När Miep Gies får veta av Otto vad som hänt, plockar hon fram en bunt med fullskrivna pappersark och en rödrutig anteckningsbok. De hade tillhört Anne, och låg på golvet i ett av rummen, mitt bland kaoset som Gestapo lämnat efter sig när familjen Frank och de andra greps ett år tidigare. Här, säger Miep till Otto, ”är er dotters arv till er”.

Det skulle bli en av 1900-talets viktigaste böcker, som bara ökat i relevans på senare år, när dagboksanteckningarna publicerats i en mer fullständig, fyllig, oredigerad version än den första, tillrättalagda som gavs ut 1947.

***

I sin självbiografiska roman ”Bränt barn söker sig till elden” (1984) skrev journalisten Cordelia Edvardson, själv överlevande från Auschwitz, några skarpa, delvis orättvisa, tänkvärda rader:

”Så lätt skulle de inte komma undan! De skulle inte få gråta över henne så som de snyftade över Anne Franks dagbok. Denna typiska flickdagbok som barmhärtigt slutar när bödlarna sparkar in dörren till Annes och hennes familjs skyddade värld. Ja, trots allt skyddade, även om tryggheten visade sig förrädisk som nattgammal is. Men dagboken slutar då isen brister och Annes lillgamla och ack så försonliga funderingar kvävs i rädslans strupgrepp och tystas av ett slag med gevärskolven över munnen. Av de rörande breven till ”Kitty” fick världen sin katarsis till alltför billigt pris – och vackra, unga skådespelerskor fick en tacksam roll att kreera på film och teater, tänkte hon hatiskt.”

Melissa Müller skriver i sin biografi om Anne Frank (1998) att vi har en skyldighet att reflektera över hela den fasansfulla tragedin bakom det brutala sätt på vilket Annes dagbok avbröts. Det är en viktig insikt: Den får inte och kan aldrig skiljas från Förintelsens totalitet.

Få böcker känns så angelägna att påminna om just nu. Men när man använder den, ska man göra det med Edvardsons och Müllers ord i minne. Glöm aldrig att berätta hela historien, oförsonligt, hur den slutade och hur den manar oss att dra moraliska, humanitära och politiska slutsatser av Annes och miljoner andras öden, för och i vår egen tid.