Serena Williams karriär är en av idrottens mest politiskt laddade

”Jag trodde inte att jag skulle gråta.” skriver Serena Williams i sin bok ”On the Line”, 2009, om ett besök i fängelsehålorna på ett av de gamla slavforten vid Ghanas kust, under en resa i Afrika några år tidigare; en resa hon själv betecknat som en vändpunkt i sitt liv och sin karriär. ”Men självklart grät jag. Hur skulle du kunna låta bli att gråta över någonting som detta? (…) Hur kan du undgå att förändras?”

Hon skriver om tanken på att hennes egna förfäder suttit där för några hundra år sedan, om lukten i slavfortet, och om fängelsehålornas historia: ”I vissa rum stängde de in alla kvinnor. De höll dem där i upp till tre månader. Spädbarn och barn placerades i separata rum. Deras mödrar hölls i rummet intill, och de kunde höra sina barn gråta och gråta på andra sidan av betongväggen, tills de till slut inte grät längre.”

I samband med en resa i Afrika 2008, där hon bland annat fick träffa Nelson Mandela – ”det bästa ögonblicket i mitt liv” – fortsatte hon med insatser för humanitära hjälpprojekt, skolor och sjukhus. Hon beskriver i sin bok skillnaden i känsla mellan att vinna en stor titel för sin egen skull och att använda det som framgången för med sig i form av pengar och status för att hjälpa ”hela samhällen, och förhoppningsvis förändra alla dessa unga liv till det bättre.”

Om sin första Afrikaresa skriver Serena Williams, som också – det är en av detaljerna i en komplex bild – är starkt religiös och tillhör Jehovas Vittnen: ”…jag hatar att diskutera någonting så djupt berörande i termer av tennis, men sanningen är att mitt sätt att närma mig sporten förändras också.”

Den som tror att idrottsstjärnor inte har djupare drivkrafter, mer mångfacetterade rötter för sina ansträngningar och uppoffringar, än resultat, pokaler och stjärnstatus, måste ägna sig åt fel idrotter och endimensionella stjärnor.

Den som tror att pliktintervjun minuterna efter en match, vilket aldrig varit Williams styrka, ger en rättvis, fyllig bild av människan bakom triumfen eller nederlaget, går miste om mycket.

Serena Williams karriär har varit och är fortfarande, efter tjugo år, en av idrottens mest politiskt laddade. Ibland för att hon själv har valt att ta ställning, oftare för att hon blivit ofrivilligt föremål för kontroverser, men nästan alltid för att hon på olika sätt utmanat strukturer, fördomar, normer och hierarkier kring kön, hudfärg, kroppsideal och socialt ursprung – inom idrotten, men också inom samhället i stort.

Jag håller med amerikanske tennisjournalisten Jon Wertheim som brukar påpeka att tennis historiskt sett varit en förhållandevis – notera förhållandevis – politiskt progressiv sport. ”Nämn”, skrev han för Sports Illustrated apropå Serena Williams, ”en social fråga – ras, homosexualitet, globalisering – och tennisen är långt bättre än genomsnittet. Det här är en sport som kommer närmast jämlikhet mellan könen.”

Bara det faktum att en enda osmaklig sexistisk kommentar från Nick Kyrgios sida, sommarens största tennissnackis, med rätta renderat maximala bötesbelopp och 28 dagars villkorlig avstängning från touren, säger en del om var tennisen befinner sig i politisk medvetenhet och konsekvens, om man jämför med exempelvis fotboll och ishockey.

Men att framhäva hur förhållandevis långt tennisen kommit på många områden jämfört med andra idrotter, innebär inte att man tar ifrån Serena Williams någonting av det hon åstadkommit och de hinder hon har stått inför. Serena Williams är, skriver Wertheim, ”The Greatest Sports Story Ever Told.”

Det är på den nivån vi befinner oss inför årets US Open, där Williams jagar sin fjärde grand slam-titel för 2015, sin femte i rad och sin tjugoandra sammanlagt i singel. Hon har chansen att, vid 33 års ålder, bli den första som lyckas med en äkta grand slam sedan Steffi Graf gjorde det som 19-åring 1988.

Men det har varit en väg kantad av spänningar, debatter, rivaliteter, skador, ifrågasättanden och dramatik.

”När min syster Serena och jag var yngre”, skrev Venus Williams år 2004 i efterordet till Frances Clayton Grays och Yanick Rice Lambs biografi om legendariska Althea Gibsons + banbrytare på 1950- och 60-talen för svarta spelare inom både tennis och golf (för mer om henne, kan ni kika på min krönika i VK från 25/9 2013: ”En vilja starkare än rasförtrycket”) + ”tänkte vi inte alltid på de historiska spår som vi följde i eller till och med satte själva.”

Men systrarna Williams – uppvuxna under barndomen i socialt tuffa kvarter i Compton, Los Angeles, hårt styrda till tennis och målmedvetet tränade av pappan från låg ålder – stod ändå tidigt i centrum för uppmärksamheten. Familjen höll ihop och gick sina egna vägar, utan att lita på etablissemanget. De gjorde inte lika grova, förfärliga, men i en modernare kontext liknande erfarenheter, som Althea Gibson på sin tid och sedan Arthur Ashe på 1960- och 70-talet: fördomar och strukturer från segregation och rasförtryck bubblar snabbt upp på ytan när konflikter uppstår.

Under 14 års tid bojkottade Serena Williams mastersturneringen i Indian Wells på grund av vad familjen Williams uppfattade vara rasistiskt färgade burop där 2001. Hon återvände först i år.

Publikens reaktioner, medias sätt att ifrågasätta olika beslut, annonsörers och sponsorers beredskap att satsa + ofta återspeglas gamla maktförhållanden.

(Peter Bodos nya bok om Wimbledonfinalen 1975 och dess kulturella kontext rekommenderas för övrigt varmt: ”Ashe vs Connors. Wimbledon 1975: Tennis That Went Beyond Centre Court”. )

Serena Williams har också stått i centrum för debatter om kroppsideal, marknadsföring och stereotyper när det gäller synen på kvinnliga idrottare, där hon avvikit från de + smala + kroppsnormer som ger störst pengar. Så sent som förra året talade ordföranden för ryska tennisförbundet om ”bröderna Williams”, ett uttalande för vilket han senare blev avstängd. Inför årets US Open förs en diskussion om varför inte annonsörer satsar helhjärtat på Williams i marknadsföringen. Det finns många skäl att hålla tummarna för henne i New York.

Hon är blandning av omöjlig serve, aggressiva returer, stenhårda grundslag, finess, vinnarinstinkt och ibland – överraskande nog – spröda, sentimentala nerver. Hon har på senare år råkat ut för ordentliga nervdaller, med tårar i ögonen, i viktiga lägen. Kanske har det gjort att hon vunnit publikens hjärta lite mer, att ytan brustit. Men vad säger det, återigen, om olika normer?

Hennes lottning blev inte perfekt i US Open, med Sloane Stephens som tänkbar motståndare i tredje omgången, Madison Keys i fjärde och Belinda Bencic i kvartsfinalen, tre unga, orädda spelare ivriga att ta över. Men, det har blivit en klyscha: når Williams upp till sin normala nivå, och inte blir för nervös, finns det ingen som kan slå henne.

Hon berättar i ”On the Line” om ett möte med en liten flicka på gatan i hemtrakterna sommaren 2006, när karriären var i en svacka. ”När jag växer upp vill jag bli precis som du”, sa flickan till en rörd Serena. ”You’re just so awesome.”

Det är hon.

Sju matcher kvar.