Resistenta bakterier växande jättehot – och tiden är knapp

Den bultande öroninfektionen, den röda, onda halsen, urinvägsproblemen, rutinoperationen, lunginflammationen, skärsåret i handen. Diagnoser, ingrepp, besvär, som för inte särskilt länge sedan var allvarliga besked som kunde få middagsbord att stumna och blickar att utbytas i förstämning – familjer att frukta för någon kärs liv – möts inte längre med mer än axelryckningar.

Det finns ju antibiotika.

Typ ingenting av det där är farligt längre.

Olika och nya antibiotikasorter – med penicillin som den första – har gradvis på bara ett halvt sekel avdramatiserat våra liv och vår vardag på ett sätt vi knappt är medvetna om länge.

Alexander Fleming gjorde sin upptäckt av mögelsvampen penicillium notatums bakteriedödande effekt 1928. Howard Florey och Ernst B Chain fördjupade på 1930- och 40-talet kunskaperna om penicillinets verksamma ämne och utvecklade metoder för att framställa det i större skala för medicinska behandlingar – starkt efterfrågat under andra världskriget. Alla tre fick nobelpriset i fysiologi eller medicin 1945. Längre tillbaka än så sträcker sig inte den moderna antibiotikans historia.

Min farfarsmor dog i Vitvattnet ovanför Kalix av blodförgiftning efter att ha skurit sig i tummen med en kökskniv. Hon var i 40-årsåldern. Det var år 1937.

Taskig tajming.

***

Det räcker med en blick på den västerbottniska medicin- och litteraturhistoriens väldiga monument i Hällnäs för att förstå vilka utbredda hot som antibiotika besegrade. Hällnäs sanatorium invigdes 1926, som ett tekniskt avancerat, logistiskt omfattande och ekonomiskt krävande projekt för att bekämpa folkefienden: tuberkulosen.

På 1940- och 50-talet kom de antibiotika, man brukar framhålla PAS, streptomycin och isoniazid, som skulle förvandla sanatorievärlden från en kamp för livet till så småningom allt mer bleka minnen hos den sista generation som levt i ångest för ”soten”.

Det är lätt, och förrädiskt lockande, att ta epokgörande framsteg inom forskning och medicin för givna. Problemet löst för all framtid, nästa tack! Samhället slappnar av kollektivt. Seklers erfarenheter – kvar bara som härjande minnen i litteratur, konst och tidig film, kanske i någon avlägsen släktanekdot – av hot, död och tragiska öden sjunker ner i glömska på ett par generationer.

Ett bevisat botemedel tillåter oss att rikta uppmärksamheten och vaksamheten åt andra håll.

Men det som brukade döda, kan börja skörda liv på nytt. Och det är vad som håller på att ske.

I onsdagskväll anordnade centerpartiet i Vännäs ett seminarium på det här temat, där smittskyddsläkaren Stephan Stenmark vid NUS och veterinär Monica Ågren talade (full disclosure: jag var moderator). Stenmark sammanfattade intressant bakgrunden till varför de resistenta bakterierna – dem på vilka befintliga antibiotikasorter inte biter – är ett växande hot.

Redan nu beräknas minst 25 000 människor dö varje år bara inom EU, på grund av resistenta bakterier. Globalt sett är det ett långt större problem än så. Överdriven och slarvig användning under lång tid av antibiotika inom sjukvård, veterinärmedicin och djurhållning förvärrar situationen allvarligt. Bakterier muterar sig och en del gör sig osårbara för antibiotikan. Det i sig är oundvikligt och en del av deras natur. Men vi har av obetänksamhet, bekvämlighet och kortsiktiga produktionsintressen gett resistensen onödigt många chanser att bre ut sig snabbare än framtagandet av ny antibiotika.

Dålig hygien och brister i det smittförebyggande arbetet har ökat spridningen ytterligare.

Även om mycket har gjorts och rätt åtgärder vidtagits i Sverige inom både sjukvård och djurhållning, och konsumentmedvetenheten kring antibiotika och livsmedel ökat radikalt, ser det fortfarande mörkt ut i stora delar av Europa. EU har inte förmått ta tag i situationen på allvar. Först på slutet har ordentligt lagstiftning börjat förberedas. Näringsintressen och ekonomiska incitament kopplade till utskrivning av antibiotika har alltför länge bromsat en omställning. I viktiga länder som Kina och USA går det också trögt, eller rentav bakåt.

Eftersom resistenta bakterier sprids lätt över gränserna via djurliv, människors resor och import av varor är det ett globalt problem som kräver internationella lösningar. Parallellen till klimatfrågan är uppenbar.

Samtidigt har förutsättningarna för att utveckla nya, antibiotikasorter blivit sämre. Det har heller inte skett i någon större omfattning de senaste decennierna då marknadsincitamenten för läkemedelsindustrin varit små och politiska prioriteringar uteblivit. Fortfarande saknas långsiktiga finansieringsmodeller.

Visst hopp sätts till andra metoder. Just nu forskas det flitigt kring bland annat användning av bakteriofager med hjälp av genteknik som alternativ till antibiotika. Men genombrotten är avlägsna.

Enda sättet att ge forskningen tillräckligt med tid är att arbeta hårdare globalt med stränga regelverk för att få ner överanvändningen, komma till rätta med missförhållandena inom djurindustrin, förebygga smittspridning inom sjukvården, förbättra den allmänna folkhälsan och använda konsumentmakt för att få berörda näringar att ta ansvar.

Annars kan operationer och behandlingar – exempelvis inom cancervården – försvåras enormt eller göras omöjliga. Och sjukdomar som vi vant oss att betrakta som banala och lätta irritationer kan bli livshotande på nytt.