Lusekoftor och plutoniumampuller: Slösa inte bort hela mandatperioden
Den liberala fördomen om miljöpartister tycks vara att om man visiterar lusekoftan eller kammar skägget så trillar Maos lilla röda ut. I skarpt läge är skogsmullarna hellre socialistiska i opposition, för att inte riskera att bli mobbade som oliktänkande av kulturvänstern på nästa fina rödvinsmingel, än ljusgröna och – gud förbjude – lite liberala i regeringsställning där de kan få någonting gjort på riktigt. Därför havererar de när väljarna ger dem makten.
Den gröna fördomen om liberaler tycks vara att de tuggar plutoniumampuller till frukost varje morgon, leker bombkrig på lunchrasten, torkar sig ni vet var med klorblekt papper och tänder alla lampor i varenda rum på kvällen bara för att jävlas. När det hettar till är marknadsfundamentalisterna hellre salongsfähiga borgare – better the devil you know, osv. – än principfasta ideologer. Därför kommer de aldrig nånsin att prioritera en åkergroda eller en jordsork framför en motorväg och ett nybygge.
Jag har under en längre tid hävdat här på ledarsidan att det är positivt för Sverige, inte minst ur ett liberalt perspektiv, att miljöpartiet sitter och tvingas mogna i regering, och att en blocköverskridande regering med socialdemokrater, liberaler och gröna vore det bästa för Sverige de närmaste mandatperioderna. Både i sak och som väg ut ur de parlamentariska låsningarna. Långt bättre, idépolitiskt intressantare och värderingsmässigt mer logiskt än det samarbete mellan S och M många nu efterlyser.
Men ibland misstänker jag att jag är mer positiv till gröna på taburetterna, än vad majoriteten miljöpartister är. Ibland misstänker jag att många miljöpartister inte skulle ha några problem med beskrivningen av dem i början på den här texten. (Jaså, var det ironi? Det lät väl bra? Spegel, spegel på väggen där, säg vem som grönast på ängen är.)
Och när liberala debattörer radar upp sig med krav på att socialdemokraterna ska sparka miljöpartiet ur regeringen – som om det stora problemet med decemberöverenskommelsen, blockpolitiken eller svensk migrations- och integrationsdebatt vore miljöpartiet (seriöst?) – misstänker jag att den borgerliga identiteten, alltid en hämsko för liberalismen, sitter djupare än de flesta vill erkänna.
Ett samarbete mellan S och M, i synnerhet kring asyl- och integrationspolitiska frågor, vore det allra sämsta sättet att bryta blockpolitiken på i dag.
Svensk politik kommer att trampa vatten och ägna sig åt småplask – eller ännu värre, göra sig beroende av främlingsfientliga vågmästare – så länge som de irrationella låsningarna och ömsesidiga fördomarna mellan liberaler och gröna består.
Slösa inte bort hela den här mandatperioden på ett sådant futtigt sätt.
****
Fler krönikor om ämnet:
Decemberöverenskommelsen var ett haveri i svensk politik
Blockpolitiken och DÖ fördummar Sverige
Alliansen i långsamt förfall – dags att avveckla den
