Krönika till hundraårsminnet av Karl Staaff (1860-1915)

***

Kom ihåg, skrev signaturen ”Gammal militär” i ett anonymt brev till den liberale ledaren Karl Staaff under striden om demokratin och försvarsfrågan på hösten 1914, några månader efter att Staaff avgått för andra gången som statsminister på grund av konflikt med Gustaf V, ”att den dag den dödande kulan råkar ditt landsförrädiska hjärta är det för sent att komma till besinning. Ännu kan jag sköta min revolver.”

Signaturen ”En äkta fosterlandsvän” skrev i ett annat av de många smädebrev som skickades till Staaff vid denna tid, när hetskampanjen mot honom nådde sin höjdpunkt och krigsutvecklingen i Europa fick stämningarna i militaristiska kretsar att koka: ”Försvarsfrågans lösande innan veckans slut enligt regerings förslag eller ock en kula genom kroppen. Välj!”

Konservativa krafter spred, till kungens gillande, våldsamt förtal om Staaff runt om i landet. Officerare spottade efter honom på gatan. Det var vid den här tidpunkten som de berömda askfaten i form av Staaffs ansikte tillverkades, så att finare kretsar kunde trycka ner glödande cigarrer i hans ögon. Hoten blev, berättar Leif Kihlberg i sin Staaff-biografi, så allvarliga att ”polismästaren fann klokast att avdela detektiver till Staaffs skydd i vissa situationer. Han tog droska i stället för att promenera, undvek att gå på offentliga lokaler.”

För en nutida läsekrets går tankarna givetvis till Olof Palme, den enda svenska statsminister vid sidan av Staaff som möts av systematisk hat i liknande omfattning. Staaff hör till de mest orädda politikerna i Sveriges moderna historia. Han var inte lättskrämd. Men de få nära vänner han hade var efteråt övertygade om att förföljelserna tog hårdare på honom än han ville erkänna, och att de bidrog till hans död ett år senare, 4 oktober 1915, 55 år gammal.

På sommaren 1915 reste Staaff, trots sjukdom, ut på en omfattande talarturné för att varna för de krigshetsare på högerkanten som ville att Sverige skulle sluta upp på Kejsartysklands sida i första världskriget. ”Skulle jag pyssla om min mage och känna åt hjärtat medan reaktionärer söker slå svensk folkfrihet i spillror?”, sa Staaff till sin bror, som oroade sig över hans hälsa. ”Tiden inbjuder inte till siesta i hängmattan”.

En av dem som hörde honom tala på den turnén, vid en sommarfest i Hovmantorp, Kronobergs län, var en ung, 17-årig Vilhelm Moberg, då aktiv i en socialdemokratisk ungdomsklubb, som skildrat scenen i både roman-, brev- och essäform. I en artikel för Liberal Debatt 1959, ”Minne av Staaff”, berättar Moberg om vilket ”starkt och bestående intryck” Staaff gjorde på honom under anförandet, som varade i två timmar och tjugo minuter.

”Jag hade hört många politiska talare tidigare, men jag fann Staaff vara dem alla överlägsen. De agitatorer jag lyssnat till tycktes oftast upprepa väl inlärda läxor (…) Men Staaff verkade djupt engagerad i sitt anförande. Han hade någonting eget att säga, och det hördes att han var angelägen om att få det sagt och uppfattat. Han sade sitt hjärtas mening. (…) Talarens stämma erinrar jag mig som stark och välljudande. Hans framställningssätt var lugnt och balanserat; han behöll sitt lugna tempo genom hela föredraget och eldade icke upp sig i vissa moment, som somliga talare brukar. I talet förekom inga av de kvickheter, vitsar eller enklare roligheter, varmed föredragshållare eljest gärna ”kryddar” sina anföranden (…) Hans uppträdande gav mig i det hela ett intryck av ett kärvt allvar, av en sluten personlighet som icke inbjöd till närmanden, av en ensam människa.”

***

Det där sista, Staaffs svårighet att göra sig omtyckt och ta folk – han var beundrad men inte älskad – är något som ofta återkommer i tillbakablickar även på hans politiska gärning. Han kunde sin enorma begåvning, kompetens och arbetsdisciplin till trots vara kantig, osmidig och reserverad, med lika höga krav på omgivningen som på sig själv. Karismatisk i talarstolen, men krånglig i vardagen. När han tagit till orda i en diskussion och sammanfattat ett ärende fanns inte mycket att tillägga, konstaterade de som kände honom. Men det var inte heller inbjudande att säga emot. Då gällde det att ha något att komma med. Det kunde ge honom ett bestämmande, toppstyrande drag. Staaff var vida mer moralist än psykolog, som författaren Tor Hedberg sade i ett minnesord, men därför också utrustad med ”moralistens mod och offervillighet”.

Han saknade, framför allt på senare år, den avväpnande charm som exempelvis näre ungdomsvännen, föga moralistiske Hjalmar Branting ägde.

Staaff förblev ungkarl livet ut, trots en stor förälskelse i norska Helene Klaveness kring sekelskiftet; en relation nära att leda till giftermål innan Staaff drog sig tillbaka, kanske hämmad eller erotiskt passiv som Kihlberg spekulerar, kanske rädd att inte kunna leva upp till sina ideal om äktenskap.

***

Hans personliga egenheter fick även politiska konsekvenser. Staaff var en konflikternas politiker, intellektuell och idéorienterad, som vantrivdes med att hyckla och lisma bara för att få fåfängt folk på gott humör. Han var i det avseendet demokrat fullt ut – inga särbehandlingar. Att det skar sig direkt med Gustaf V förvånar inte. Men det gjorde kanske att han inte kom så långt i förhandlingar och det strategiska spelet som en smidigare, mer avspänd person hade kunnat.

Två så olika författare som Anders Isaksson, i sin Per-Albin-biografi, och Zäta Höglund, i sin Branting-biografi, har varit inne på det spåret. Det som gör Staaff i efterhand så intressant, komplex och minnesvärd, var möjligen det som bidrog till att politiken slet ut och tog död på honom.

Trots den respekt som finns över vad han uträttade under ett liv i permanent hetluft, dröjer sig en känsla kvar av ouppfyllda möjligheter och ledsamt slut, bara några år innan det definitiva genombrottet för den demokratiska parlamentarismen.

En sammanfattning av hans politiska gärning är onekligen imponerande:

Som statsminister (1905-06 och 1911-14) och liberal ledare bidrog Staaff på avgörande sätt till demokratiseringen av Sverige och det svenska samhället. Som pådrivare av socialpolitiska reformer, och med sitt sätt att koppla försvarsfrågan till jämlikhetstanken, var han en av folkhemstankens föregångare. Som inflytelserik förhandlare, med stort förtroende i Norge, spelade han en viktig roll för den fredliga upplösningen av unionen med Norge 1905.

Som advokat och juridiskt ombud under många år för utsatta samhällsgrupper och fackliga intressen på arbetsmarknaden möttes han, trots andra ideologiska skiljelinjer, av ärlig tacksamhet från arbetarrörelsen.

Som radikal studentledare i Uppsala på 1880-talet, och som grundare av studentföreningen Verdandi, var han med och förändrade det svenska studentlivets politiska medvetenhet och aktivism för lång tid. Och på sin fritid skrev han bland annat en pjäs som efter hans död blev både uppsatt på teater och filmatiserad, och ett stort statsvetenskapligt tvåbandsverk om demokratin som statsskick.

På Staaffs begravning sade ärkebiskop Nathan Söderblom några ord som många citerade efteråt: ”Hos den bortgångne framstå vid slutet av en viljekraftigt utnyttjad arbetsdag, för envar som vill se, sällsporda gåvor, en stark förmåga att ingiva obetingat förtroende, trohet mot hans ungdomstids frihetsideal och en uppriktig känsla för de små och tillbakasatta i samhället. Slika egenskaper draga till denna bår tusendens och åter tusendens tack och saknad.”