Byvägar, en banbrytande plog i Bjurvattnet och Amazons drönare

Vi är på väg in i drönarnas århundrade – till lycka och förfäran. Det senare först: Militära drönare sätts redan in, i huvudsak av USA och ofta i totalt rättsmörker eller grumliga gråzoner, för att döda misstänkta fiender från ovan, på distans och fjärrstyrt i svårtillgängliga konfliktområden. Mörkertalet när det gäller antalet oskyldiga civila offer är stort. Ansvarsutkrävande i efterhand nästan omöjligt. Insynen mycket liten. Principerna få.

De militära drönarna hotar, i takt med att alltfler länder införskaffar dem, att bli ett av 2000-talets stora brott och eländen, och det är bara en tidsfråga innan terrorgrupper gör tekniken till sin, med det av demokratiska stater etablerade rättsmörkret som propagandaskydd. Att det inte råder mer livlig debatt kring detta, kring drönardödandet – trots visselblåsare – visar att västvärlden, som vanligt, inte lärt sig särskilt mycket av gamla misstag.

Men det är en annan krönika.

***

Att 2000-talet förväntas bli drönarnas århundrade har kanske ännu mer med de civila drönare att göra, som sakta men säkert kommer att ta över mer av leveranser, bevakning, rekognosering, fotografering, räddningsinsatser, spionage och practical jokes. I takt med att tekniken, drivsätten, batterikapaciteten, prisbilderna och de politiska lagstiftningarna ger klartecken – i åtskilliga fal självklara klartecken för goda syften, ibland olyckliga klartecken, efter påtryckningar – kommer drönare i många situationer att framstå som så effektiva, kostnadsbesparande och smidiga i jämförelse med gamla alternativ, att utvecklingen exploderar.

Helt av sig själv går det dock inte. Time magazine rapporterar att det går trögare än förväntat med planerna inom stora koncerner som Amazon, Alphabet (Google) och Walmart att inleda drönarleveranser av produkter hem till kundernas ytterdörrar.

Lagstiftningen är inte förberedd på stor lufttrafik med obemannade farkoster, och myndigheterna behöver mer tid för att utveckla regler och garantera säkerheten. Batterikapaciteten måste höjas om eldrivna drönare ska kunna frakta paketlast under en längre tid. Kostnaderna är fortfarande för stora för att det ska vara konkurrenskraftigt. Och om konsumenterna alls vill ha servicen är osäkert. David Vanderhoof från UAV Digest, säger till Time att det rentav kan dröja till slutet av århundradet innan drönarleveranser blir lika vanliga som markbunda system.

Men det är en annan krönika.

***

I den charmanta boken ”Tre århundradens bygd”, om Karlsbäck med omgivande byar, utgiven 1999 av Karlsbäcksbygdens utvecklingsgrupp, handlar ett kapitel om vägarna i Västanfjällsbygden, en trakt som inte varit lätt att trafikera. ”Djupa ådalar, niplandskap och åtskilliga branta bergssluttningar har gjort det svårt att på enkelt och rakt sätt dra fram vägar mellan byarna”. De första farlederna gick längs älvdalarna, men när vägarna skulle gå tvärs över terrängen blev det krångligare, med ”höga berg och blöta myrmarker” som låg i vägen och bromsade framväxten av ett allmänt vägnät. Att få vägarna någorlunda raka, var en utmaning som krävde påhittighet på den tiden.

I boken berättas om hur det gick till praktiskt när den första landsvägen skulle byggas från Norrfors till Bjurvattnet i början av 1900-talet, och sträckan stakas ut. För att få en överblick tillgrep man metoden ”att skicka upp Norrnäsbon Erik Lindström i en tall. Där skulle han sitta och hoa för att vägstakningsmannarna skulle få rätt riktning. Jonas Moström från Bjärten skulle då ha gjort kommentaren: ”Ja skull jag ha staka då skull ja ha kömmä mitt i hövvä på Lindström”.”

För den sista biten bad man en av bröderna Odell i Bjurvattnet att tända en eld på berghällen vid Odells bagarstuga, och använde sedan rökpelaren för att nå målet, ”och det utföll till belåtenhet, vilket den sedermera rakstakade vägen över sjömyran vittnade om.”

Det var inte bara vägdragningen som satte uppfinningsrikedomen på prov, utan även årstiderna. Framför allt vintrarnas snö. En av de lokala profilerna under första halvan av 1900-talet var mångbegåvningen Johan Burström – bland annat utbildad vid Katrineholms Tekniska Läroverk. Han var mest känd för den betydelsefulla busstrafik han drev, men utmärkte sig också som kunnig trädgårdsodlare, snickare, fiolbyggare, fiskeentusiast och tavelmålare.

När trafiken ökade på 30-talet och vinterplogning blev en krävande del av väghållningen, berättar ”Tre århundradens bok”, insåg man ”att här behövdes kraftigare don än träplogar för att hålla vägarna i området trafikabla.”

Det blev Burström som tillsammans med Hilmer Norberg, ”konstruerade en träplog förstärkt med smide som kopplades till en Chevrolet med lastflak.” Konstruktionen gjorde snöröjningen effektivare, och var den första av det slaget i Västerbotten. Senare byttes Chevan ut mot en starkare Volvo.

Men det är en annan krönika.

***

De civila drönarna är ett teknikskifte som på sikt inger löften för landsbygden om bättre service på vissa områden, snabbare transporter i vägkrångligt land. En ny infrastruktur. Det gäller för de lokala innovatörerna, fixarna i gammal tradition, att upptäcka möjligheterna.