Likställ inte solidaritet med säck, aska och glädjelöshet
Missförstå mig inte. Det här är ingen pepp-häpp-sudda-bort-er-sura-min-krönika. Gudarna ska veta att det finns skäl i överflöd att förtvivla, ute i världen och här hemma. Nya ruttenheter och lågheter varje vecka, från globala skeden till de inhemska pinsamheter av hat, vulgariteter, hets och galla – allt från kändisar till anonyma näthatare – som får en att fundera vad det är som tagit åt människor.
Och på ett annat, fortfarande svårt tabubelagt plan: November månad är, tillsammans med första vårljuset, årets värsta tid för många som lider under depressionsliknande tillstånd. Man tar spjärn så mycket man kan varje morgon, djupa andetag, ordnat ansikte, inövat leende; spelar upp hela showen och charaden utåt, inför bekanta och kollegor, rapar upp standardsvaren på standardfrågorna, bevarar hållningen med händerna knutna, kritvita i fickan, försöker upprätthålla skenet i växande panik, tills det en dag plötsligt tar slut, blir tomt och svart och likgiltigt. Där man sökt efter motiv att hålla masken hittar man bara en sörja av självförakt och världsförakt.
Så det här är ingen sån där gaska upp er, lägg in en snus och skicka en smiley-krönika.
***
Vad jag vill få sagt är något annat, och är av mer politisk, dagsaktuell karaktär. En vädjan: vägra likställa det öppna, solidariska samhället med säck, aska, pessimism, grådask och glädjelöshet.
Många av er har säkert sätt den där bilden som sprids på sociala medier där det står att vi lägger 70 miljarder kronor på julhandeln (i själva verket all handel den perioden, inte bara det julrelaterade), mer än vi lägger på flyktingmottagandet. Och så ska vi väckas till eftertanke om proportioner.
Nu kommer jag att göra en del läsare besvikna: hur mycket jag än sympatiserar med grundtanken bakom den – det svenska samhället har mer än råd ekonomiskt med de inledande kostnaderna för flyktingmottagandet och kommer att gå med vinst tack vare det över tid – så ogillar jag den där bilden. Både intellektuellt och som opinionsbildning. Därför att den rör ihop saker på ett slarvigt sätt. Väcker konstiga associationer. Målar upp en motsättning som är falsk. Och går in i en principlös, ytlig sifferlek som blir en gigantisk återvändsgränd, förenklar för främlingsfientliga och rasister att måla upp skräckscenarier och kan komma surt efteråt.
Man kan ha högvis med viktiga invändningar mot julkonsumtionen ur ett tillväxtperspektiv, ett miljöperspektiv och ett globalt arbetsrättsligt perspektiv. Handel och konsumtion är begrepp som rymmer hela skalan från miljömedvetenhet, hållbarhet, kulturupplevelser och fairtrade till råskövling, samvetslöshet, tom materialism och slit och släng. Faktum är att just julhandeln ofta innebär ett irrationellt slöseri av resurser jämfört med annan handel. Man kan också ha berättigade invändningar om konsumtionshetsen i vårt sätt att närma oss stunder på året när eftertanke, reflektion och stillhet borde få större plats.
Men att vi överhuvudtaget har en liberal marknadsekonomi – inte någon form av auktoritär, likriktad, hierarkisk kommandoekonomi – att vi handlar, att nya produkter utvecklas, att konsumentmakten kan utövas i konkurrens, att privata företag i olika sektorer existerar, anställer och investerar, och, ja, att vi unnar och tillåter oss lite extra till julfirandet – mycket av det bidrar till tillväxt, jobb, hållbarare produkter, skatteintäkter och välstånd. Det möjliggör ett välfärdssamhälle och stärker sannolikt även kraften, beredskapen till och uthålligheten i solidaritet, öppenhet och medkänsla på både kort och lång sikt. För det ena står ju inte i motsättning till det andra. Att ha gemensamma resurser att sätta in solidariskt för nödställda som söker hjälp och skydd här, kräver en politik inriktad på att skapa de resurserna, det välståndet – och, vilket vi aldrig får glömma, göra det på ekologiskt hållbar bas.
Vill vi på allvar klara utmaningar som flyktingkatastrofen skapar på bästa sätt, och ställa den främlingsfientliga, befängda skräckpropagandan om en stundande samhällsundergång, schack matt, bör vi därför ägna mer tid, inte mindre tid, åt frågor som rör miljömässiga, tekniska, ekonomiska och organisatoriska villkor för framtidens arbetsmarknad, företagande och entreprenörskap. Vi bör ägna folkbildning, intresse och engagemang även åt bortglömda frågor om hur resurser faktiskt skapas i ett samhälle.
Det är förutsättningen för att vi – efter teknikrevolutioner och strukturomvandlingar, och med klimathotet i blick – ska kunna vårda det välstånd som välfärden förutsätter och som krävs för solidaritet med kraft bakom orden.
Liberaler som tror på öppna gränser och rika länders moraliska skyldighet till ett stort, och större, asylmottagande, kan och bör med gott samvete fortsätta tala om vikten av marknadsekonomi, företagande och handel.
Att öppna hjärtan, ögon och asylprocesser för världens lidande, i solidaritet och gränslöshet, gör inte ett samhälle dystrare, fattigare och tråkigare, utan rikare, nyfiknare och meningsfullare. Ett generöst flyktingmottagande, och det folkrörelsearbete som äger rum just nu runt om i landet för att hjälpa, kommer inte att beröva oss julens goda eller lilla extra, utan tvärtom fördjupa och förädla högtiden, ge den ny mening.
Och att vi håller igång ekonomi, innovationer, handel och investeringar för framtidens jobb och inkomster, ökar bara möjligheterna till ett öppet, välkomnande samhälle.
Vi borde betona det sambandet lite oftare, och återerövra solidaritetsbegreppet för framtidstro, optimism och tillförsikt.
************
(Den som vill kommentera krönikan kan göra det på vk.se där den också ligger ute, jag tar inte in några kommentarer här)
************
Fler krönikor på liknande teman:
Gränskontroller en sorglig utveckling i Europa
Tänk om en bråkdel mer av debatten ägnades åt företagande och hur resurser faktiskt skapas
Mod, ett annat Sverige mobiliserar – rasismen kommer att besegras
Mycket står på spel i Europa 2015
Centralbank och säkerhetspolis i centrum när politiken misslyckas
