Ge landsbygden en chans att motbevisa fördomarna
Den inleds så:
”Marsmorgon ljusnar över landets huvudstad. En väldig, sammangyttrad husmassa, genomskuren och söderstyckad av gatornas kanaler. En halv million människor, som arbetar, sover, förströr sig, älskar, fröjdas och lider vägg i vägg med varandra utan att känna varandras liv. En tolftedel av landets bebyggare, som trängt sig tillsammans på mindre än en tretusendel av landets jord.”
Vilhelm Mobergs Sänkt sedebetyg, utgiven 1939 som den första delen i en blivande trilogi om Knut Toring, rymmer ett av de starkaste inledningskapitel den svenska romanlitteraturen känner – även när man silat bort en del av den mobergska sentimentaliteten. Men inte bara statistiken från ett Sverige där urbaniseringen blott var i sin linda, utan även det politiska och känslomässiga dilemma som romanen tar sats ur, den både inre och yttre konflikt det mesta kretsar kring, själva smärtpunkten för att låna av en annan, kan säkert kännas förlegad för åtskilliga läsare.
Sänkt sedebetyg berättar, delvis, om en människa som urbaniserats och vantrivs. För många yngre känns det som en konflikt farmödrar och morfäder kämpade med, inte något som berör vår tid. Det är en skillnad mellan ett samhälle som börjar urbaniseras, och ett som redan är urbaniserat sedan länge.
”Knut Toring”, står det i romanen, ”hade icke erövrat staden, utan han var en man från jorden som staden hade erövrat. Han hade underordnat sig och tagit emot den tjänst, som bjöds honom emot en bekymmersfri tillvaro, som inrymde alla stadens fördelar.”
Men när kvällen kom, trots att staden tändes upp och ”klädde sig i sitt strålande, artificiella ljusbälte”, och låg som ”kontrast till omgivande mörka bygder (…) triumferande skön och sände sitt ljus ända upp mot himlen” drömmer han sig likafullt tillbaka. ”Knut Toring såg ut över det mörka land, som omgav staden. Han var sjuk av sin längtan härifrån. Han vill tillbaka till byn. Det var jorden som fattades honom. Men han var bunden här genom människor, som behövde honom och som han själv behövde – och kanske även av den förvandling han genomgått.”
Den längtan hem till jorden och byn som värkte i bröstet på Knut Toring är det allt färre i Sverige som kan förstå eller relatera till. Det allra flesta växer upp i städer. Sånt sätter spår i normer, hierarkier, fördomar och utgångspunkter. För landsbygdens värden, möjligheter och erfarenheter blir förståelse långsamt svagare uppe i politiska, ekonomiska, kulturella och mediala maktsfärer koncentrerade till storstadsområdena. Både kulturarv och viktiga insikter – viktiga för hela landet – hotar att gå förlorade. TV4:s avsked från sina lokala sändningar var ett utslag av det. Hur man i Stockholm kommenterar behovet av infrastruktur i den här delen av landet är ett annat. Aktiva statliga neddragningar av jobb och service är ett tredje.
Som VK berättat om på nyhetsplats i veckan har statliga jobb flyttat från landsbygden i högre takt än både privata företag och medborgare under 2000-talet. Staten driver på en irrationell avveckling av landsbygden som inte går att förklara med ekonomi, demografi eller samhällsutveckling i övrigt, utan bygger på fördomsfulla, förlegade analyser.
Städer är fantastiska. Jag hör till dem som tycker att det är bra, för norra Sverige, att en stad som Umeå växer och förändras. Men landsbygden bidrar med lika många för ett samhälle livsviktiga kunskaper och miljöer. Varför går den insikten alltid förlorad? Det är ju just mångfalden av olika livsmiljöer i en och samma region som gör Västerbotten så intressant. Teknikens utveckling gör landsbygden allt mer tillgänglig och konkurrenskraftig. Den uppkopplade kulturbygden, nära naturen – vilken livsmiljö, vilken småföretagarmiljö. Om inte staten och andra hinner sabotera grundförutsättningarna för små kommuner att överleva.
I Västerbotten, det är det speciella här, värker ännu byn i bröstet. Här kan längtan om landsbygden, att få återvända eller stanna, vara det modernaste som finns. Här lever landsbygden i många initiativ med en blick framåt mot ett ovisst, men lovande 2000-tal, snarare än med blicken bakåt i saknad och nostalgi kring något förgånget. Här kan 1900-talets gamla antingen-eller-motsättningar, Knut Torings dilemma, övervinnas.
Vi måste bli bättre på att betona och förklara det.
****
(Krönikan ligger även ute på vk.se, för den som vill kommentera den, jag tar inte in några kommentarer på bloggen).
Tidigare krönikor på liknande teman:
Fel av Skatteverket att flytta kontor från Lycksele
”Och Gud vet när hjortronen mognar i skogen”
Ett digitaliserat Västerbotten – ut i världen och hem till byn
Stockholms fördumning ett problem
