Det viktigaste ledarskapet kommer kanske inifrån oss själva

Vad är styrka, handlingskraft och vaksamhet egentligen, i kampen mot terrorism? När man fattar beslut i upphetsade, stressade, oklara stämningslägen, är risken stor att bedömningar sker med grumlig blick. Utifrån felaktiga prioriteringar.

Åtgärder vidtas i syfte att gå lösa krav på handlingskraft till mötes, snarare än att faktiskt agera rationellt, lösa problem och åstadkomma resultat. Jag vill hävda att handlingskraft, för att inte tala om principfasthet, istället ofta kräver en förmåga, från både institutioner och individer, att motstå kollektiv överspändhet när de hårda orden trendar i flöden och utspel.

Kanske har det med Sveriges unkna utrikespolitiska historia av neutralitet och moralisk hållningslöshet att göra. Det underliggande dåliga samvetet, det uppdämda behovet av att äntligen få spänna muskler och ta till de största orden, som förstärker irrationella stämningslägen just här. Men det tog bara några dagar efter Paris innan fördämningarna i debatten uppvisade farliga sprickbildningar.

Nu dröms det högljutt om patriarker och landsfäder, stora, starka karlar, mytomspunna agenter, megaövervakning, en gatukrigets estetik och politiska ledare som förväntas ägna dygn ut och dygn in åt att försöka låta som Winston Churchill.

Det som skulle bli en kamp för det öppna, demokratiska rättssamhällets värderingar mot terrorism av alla slag – en kamp som som rimligen borde inbegripa att ett rikt, välmående land ger skydd åt människor som flyr från daglig terror – har stundom mer liknat en testosteronretorikens kapprustning.Plötsligt är det som om många börjar förlora nerver, tillit och tålamod, och tappar sans och fattning i synen på medmänniskor.

På sociala medier blir det övertydligt hur tidsperspektiven förskjutits, när utrop, fördömanden och ställningstaganden görs sekundsnabbt. Ett race uppstår om att länka först och stå för dagens mest drastiska oneliner. Det triggar i sin tur en stämning av intensitet i avgrundens närhet. Den ädla konsten till eftertanke, lägesbedömning och kritisk reflektion ses i de sammanhangen som hopplöst utdaterad.

Att suggestivt sikta mot lägsta gemensamma instinkter – att utlösa farliga ryggmärgsreaktioner hos människor som inte orkar värja sig mot liverapporteringens alla oklarheter – vinner de kortsiktiga belöningssystemens gillande i allehanda forum. De lugna rösterna, som söker höja nivån och fördjupa frågeställningar, tränger fram först senare. Då kanske redan ödesdigra beslut, med efterverkningar för åratal framåt, pressats fram.

Det pågår en obehaglig, hysterisk och intellektuellt ohederlig sammanblandning i debatten just nu av asylpolitiska frågor, integritetsfrågor, terrorismbekämpning, ekonomi och välfärd.

Ögonblickliga, ologiska och godtyckliga språng görs från det ena till det andra, huller om buller, i syfte att skapa en total hotbild bortom alla proportioner. ”Sverige håller på att gå sönder”, upprepas allt oftare. Det förblir en verklighetsfrämmande och provinsiell hållning man kan tänka sig, som tömmer begrepp på allt innehåll, när katastrofer pågår runt om i omvärlden. Försöken att i samma anda utmåla krav på stängda gränser som ett uttryck för omtanke om flyktingar är, milt sagt, cyniska.

Bilden målas upp av ett hjälplöst, skräckslaget och ledarlöst folk i behov av stora superpappans fasta hand, tydliga ord och kraftfulla tag, för att hålla en farlig värld borta

Jag har inte hört någon – nedanför monsterrubrikerna -–på ett sakligt sätt beskriva vad det är som exempelvis Stefan Löfven förväntas göra och säga just nu, som skulle kunna förändra situationen i grunden. Är det verkligen hans uppgift att anpassa sitt uppträdande utifrån hets- och skräckpropaganda om en förestående samhällskollaps?

Det finns mycket i kritiken mot regeringen som är berättigat, och självklart ökar behovet av starkt närvarande politiskt ledarskap i takt med att en oro sprider sig i samhället.

Men uppenbarligen är det många som darrar som asplöv vid tanken på att ett lands motståndskraft mot terror och terrorhot består av långt mycket mer än politiska överslagshandlingar, tomma symbolutspel och en ledare som alla kan rikta blicken mot.

Utöver ett kompetent, resursstarkt, professionellt säkerhetspolitiskt och polisiärt arbete – som även om kompetensen är hög kommer att begå misstag, vilket är skälet till att grundläggande rättsprinciper och integritetsprinciper inte får överges i något läge – utgörs ett samhälles kanske bästa motstånd mot terrorism av lugna, sansade, upplysta medborgare. Vaksamma, men inte panikslagna. Klarögda, men inte paranoida.

Då kan också den politiska debatten och därefter de politiska besluten, få en djupare och sakligare grund. Rätt och långsiktiga problem kan lösas utifrån genomtänkta värderingar, istället för kortsiktiga behov av symbolhandlingar tillfredsställas helt vid sidan om de ideal vi säger oss vilja försvara.

Även för säkerhetsarbetet, för tips och information från allmänheten, är lugn och omdöme att föredra, om inte ett tillstånd av permanent evakuering och förlamning ska råda. Den irrationellt skräckslagna ser sämre, upptäcker mindre och är mer sårbar, än den som förmår behålla perspektiven och skilja substans från hysteri.

Kampen mot terrorismen får inte föras på ett naivt, eftergivet eller relativiserande sätt, eller skulden läggas någon annanstans än där den hör hemma – hos terroristerna själva.

Att IS måste bekämpas militärt i en stor internationell, samordnad aktion, har även den här ledarsidan krävt länge. Mindre av terrorskäl än för att rädda de i Irak och Syrien som i dag tvingas fly för sina liv från det ofattbart grymma förtrycket.

Men kampen mot terrorismen förs inte – om vi ser till hela samhällets roll och ansvar – enbart av uniformerad personal, av militär, av nationella ledare och i akuta krislägen. Den förs också långsiktigt, ofta lokalt, genom små politiska reformer, i civilsamhället, i föreningar, i social miljöer av olika slag.

Den förs i allas sätt att uppträdda och vara mot andra människor, i ett förebyggande arbete mot fördomar, motsättningar och spänningar i samhället, i vår vägran att anpassa oss till terroristernas logik och världsbild, i modet att fortsätta leva våra liv i trygg vetskap om att terrordåd även framöver kommer att döda, skända och försätta oss i vrede och sorg, men att de aldrig någonsin kan besegra ett demokratiskt, öppet samhälle i grunden.

Det är därför inte naivt, eller relativiserande, att hävda att mycket som rör arbetsmarknad, bostadsmarknad, skola, kultur och näringsliv, den ospektakulära dagspolitiken, är viktiga delar även i ett långsiktigt arbete mot terror och terrorns grogrunder. Att man säger och gör B, betyder inte att man inte säger eller underskattar vikten av att också med kraft säga och göra A.

Om vi blir fixerade vid tanken på att någon uppifrån ska frälsa oss med handlingskraft, för att döva en begriplig, men tillfällig rädsla, kommer vi att begå fler misstag än vi skördar framgångar. Det viktigaste ledarskapet i kampen mot terrorism, mot rasism, mot våld och hat, i ett demokratiskt samhälle, kommer kanske inte alltid uppifrån, från ledare och institutioner, hur viktiga de än är, utan inifrån oss själva. Och det gemensamma ledarskapet består i bland av förmågan att bevara lugn och perspektiv, att tänka efter, att lita på en vardag.

Det gör oss inte naiva, det gör oss starka på riktigt.