En fantastisk dockteaterscen

Av , , Bli först att kommentera 0

En fantastisk dockteaterscen. Tittar man till slutet väcker den här scenen många, rätt svåra och jobbiga tankar.

Bli först att kommentera

Främlingsfientligheten måste besegras politiskt

Av , , Bli först att kommentera 0

Bara en sak, väldigt banal men ändå värd att påminna om, apropå Sd:s senaste vedervärdiga flygblad, som de haft mage att underteckna med ”The People of Sweden:

De här främlingsfientliga och rasistiska krafterna måste ytterst besegras i de allmänna valen. Hindras att få institutionell makt, undergrävas, avslöjas, göras irrelevanta på politisk väg – ofta indirekt, genom en positiv samhällsutveckling. Och det är ett arbete som kräver tålamod och klokhet, och tydliga värderingar.

De går att marginalisera: Dels genom att andra parlamentariska (blocköverskridande) regeringssamarbeten utformas som gör en långsiktig, reformduglig regeringspolitik möjlig utan permanent kaoskänsla – sedan kan vi bråka om vilka de samarbetena borde vara, det är en annan fråga, de som läser VK:s ledarsida vet min position där och att jag hör till dem som inte vill minska asylmottagandet alls, men om det kan vi givetvis diskutera inom en anständig ram.

Dels genom att den integrations- och migrationspolitik som förs bedrivs utifrån andra problemformuleringar världsbilder och värderingar än de främlingsfientliga (det vill säga: om andra partier övertar deras positioner och förslag har Sd inte besegrats, utan vunnit, oavsett opinionssiffror).

Dels – och allra viktigast – genom att de seriösa partierna fortsätter ägna sig åt grundläggande frågor om jobb på framtidens arbetsmarknad, välstånd, bostäder, utbildning o.s.v. Debatter som inte fixeras vid Sd, utan som handlar om att ta sig an ständigt existerande samhällsutmaningar, närma sig missförhållanden och ägna sig åt frågor som berör områden där frustration, maktlöshet och hopplöshet kan spridas av helt andra skäl, men som sedan hotar att ta sig utlopp i hat och aggressioner mot minoriteter.

Vad jag tror att jag försöker säga är att man inte kan besegra Sd och liknande partier med deras egna metoder eller genom att övertyga dem om att sluta eller genom att uppröras över dem tillräckligt länge tillsammans, utan vi kan bara göra dem irrelevanta och maktlösa på politisk väg, genom att arbeta med samhällsfrågor och samhällsutmaningar som ändå kräver uppmärksamhet, reformer och beslut – alltså i slutänden via val.

Det är det tidsperspektivet vi måste arbeta utifrån, och det är med den insikten som grund vi måste utforma strategier och uppträdande, utan att få panik. Annars kommer vi att gå i deras fällor gång på gång.

Det här är lättare sagt än gjort, eftersom det är så oerhört provocerande att se sådant som de senaste flygbladen. Men efter det inledande dygnets indignation måste vi lära oss att kanalisera upprördheten i en koncentration på uthållig, seriös, och värdig, samhällsdebatt som sträcker sig över många områden – inte bara kring integration och migration. På sakfrågor och politiskt arbete för att lösa eller förebygga samhällsproblem.

På längre sikt är det bara så de främlingsfientliga krafterna kan undermineras och förlora både värderingsstriden och utsikterna till makt och inflytande.

Bli först att kommentera

Snowden borde ges asyl i Sverige

Av , , Bli först att kommentera 6

Vi är bara i början av övervakningssamhällets framväxt. Säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen – statliga och privata – kommer att driva på utvecklingen så hårt det går, i takt med att de tekniska möjligheterna blir större och mer subtila, nya hotbilder ger politiska svepskäl för ökade intrång i privatsfärer och en politisk och industriell avlyssningskapprustning äger rum mellan olika länders säkerhetstjänster.

En del av den här utvecklingen kommer att ske på halvt frivillig väg. Många kommer i en informationsekonomi självmant underordna sig några få IT-jättars kontroll-, manipulations- och registreringsmonopol, för att kunna ta del av effektiva hjälpmedel och forum. Den digitala underordningen kommer dock just därför i växande utsträckning att bli nödvändig, ibland obligatorisk, för jobb, boende, konsumtion och socialt liv.

Och mycket därutöver kommer att ske i hemlighet och med tvång, när stater eller storföretag masspionerar på människors kommunikation och rörelser, helt utanför lagstiftning och regelverk.

Det som för bara några år sedan avfärdades som galna konspirationsteorier har i avslöjande efter avslöjande visat sig vara sant.

Vi är i dag inte bara entusiastiska inför teknikens möjligheter, utan också medvetna om risken för att ett slags digital totalitarism kan uppstå om vi inte står upp för friheter och rättigheter, när massövervakare söker åsidosätta dem. En av dem som vi har mest att tacka för de avslöjandena och den medvetenheten, är Edward Snowden.

Med knapp marginal – 285 röster mot 281 – röstade i förra veckan Europaparlamentet igenom en resolution som uppmanar EU:s medlemsstater att ”lägga ner eventuella straffrättsliga åtal mot Edward Snowden och bevilja honom skydd och således förhindra att han utlämnas eller överlämnas till tredje parter, med hänsyn till hans ställning som visselblåsare och internationell försvarare av de mänskliga rättigheterna”.

Det vore på tiden. Sveriges regering borde följa Europaparlamentets uppmaning, Det är ynkligt att det inte redan skett.

**************************

En tidigare krönika på temat:

Övervakning som fräter – ge Snowden asyl i Sverige

Bli först att kommentera

Skenhelighet i mantrat om det toleranta, öppna Umeå

Av , , Bli först att kommentera 9

Det finns en skenhelighet och en arrogans i mantrat om det öppna, toleranta, engagerade Umeå – halmstrået, flamman och hoppet i en ond tid – som kan bädda för raka motsatsen: Intolerans mot, misstro inför och mobbning av det ändå avvikande, det som stör, motsäger och komplicerar flosklerna.

När ett budskap, en självbild, ältas till förbannelse, som besvärjelse, ska man se upp. Miljöer som uppfattar sig själva som föredömen när det gäller öppenhet, mångfald och tolerans, kan bli de värsta för grupper och individer som inte ryms inom gemenskapen. För i de miljöerna uppfattas kritik mot den goda självbilden lätt som förräderi och kätteri.

Har Umeå ett sådant problem? Den politiska och ekonomiska marknadsföringssektorn, kulturvänstern och dess för oliktänkande exkluderande arrangemang, vi i medierna med vår lust att skryta upp de egna utgivningsorterna, de akademiska sfärerna med sina behov av att förmedla bilden av en attraktiv studieplats och framgångsrika institutioner – alla dessa etablissemang i Umeå (ofta i konflikt med varandra), vill de höra från dem som inte känner sig välkomna i olika umemiljöer med sina åsikter eller bakgrunder. (Och please, jag talar inte om rasister nu, det här är en annan debatt). De som skulle störa ”berättelserna”? De som kanske flyttat härifrån just därför?

Finns det en förljugenhet här – inom politiken, kultursektorn, näringslivet, medierna – som minoritetsgrupper känner av varje dag, men inte är särskilt välkomna att vittna om?

De senaste dagarna har en debatt förts om manifestationen som planeras på Rådhuset i Umeå till minne av Kristallnatten nionde november. Judiska föreningen fick inte, förrän möjligen i sista stund, någon inbjudan dit. Ett av skälen till tveksamheten att bjuda in judar, som angetts från arrangörshåll, är enligt en artikel i Totalt Umeå, att judar – baserat på erfarenheter från liknande arrangemang – skulle kunna uppleva stämningen som ovälkomnande och otrygg. Detta på en manifestation till minne av Kristallnatten, nazisternas terrorpogromer mot judarna, inledningen på Förintelsen.

Jag är beredd att acceptera arrangörernas svar att det i år rentav gjorts ett försök att bredda arrangemanget, så att det inte bara blir förbehållet vänsterkanten. Men det är då ännu mer och djupare sorgligt att arrangörer ändå inte kan garantera att en judisk närvaro på manifestationer till minne av Kristallnatten, inte ska utlösa hot, reservationer och aggressivitet från andra deltagare; för att judar här på obehagliga grunder, och när lite salongsantisemitism får somliga att titta bort, ställs till svars för konflikter någon annanstans i världen.

Med tanke på den misstro som judar i Umeå även i övrigt ofta känner riktas mot dem, att de tvingas vara rädda för att berätta om sin bakgrund, rädda för negativa reaktioner, rädda för att annonsera ut arrangemang offentligt, har de senaste dagarna varit en påminnelse om att Umeå inte alltid är något föredöme när det gäller tolerans och öppenhet.

Fler minoriteter i Umeå – inte minst muslimer – har i andra sammanhang och miljöer liknande reservationer mot bilden av Umeå som den stora, harmoniska smältdegeln till vilken alla ska blicka i beundran. Bakom vänliga, välkomnande fraser kan en stad vara full av stängda dörrar, misstänksamma blickar och uteslutningsreflexer, när det börjar handla om konkreta intressen, offentlig närvaro och plats i samhället. Till det är vi många skyldiga. En första gottgörelse vore att inte hyckla om Umeå som ett lysande undantag.

Även på andra sätt har Umeå ibland svårt att leva upp till sitt eget skryt. Här går otaliga omkring och känner sig ovälkomna, när kotterier till vänster och höger definierar vad de uppfattar vara det ”sanna” Umeå, för vilket just den gruppen givetvis arbetar ädlare än andra. Det sker ständigt en indelning i finare och fulare umebor, utifrån de respektive etablissemangens värdeskalor.

Det lustiga – och en positiv bieffekt av att olika etablissemang står i klinch med varandra – är att ledande politiker, företagare, kulturdebattörer, forskare och journalister, alla samtidigt kan gå runt och känna sig som rebelliska outsiders i den stad där de utgör en del av makten, tryggt uppburna av sina respektive maktnätverk. I så måtto finns här en mångfald att tala om, som kanske är lite speciellt för Umeå, som förstås även är en jämförelsevis rik och välmående kommun, på åtskilliga områden ett öppnare och mer inkluderande lokalsamhälle än många andra. Men det är ofta en mångfald inom ramen för ett antal tydliga eliter, som de flesta inte tillhör alls.

Talet om det toleranta, öppna Umeå har därför blivit ett delvis förljuget mantra, som jag tror är skadligt för staden. Det höjer trösklarna för dem som vill vittna om motsatsen, om revorna i fasaden, dem för vilka vardagen präglas av rädsla och hotfullhet.

Vi är nog ordentliga i renhållning mot öppen rasism – även den närvarande i Umeå – men hur är det med subtilare former av fientlighet mot och diskriminering av minoriteter? Umeås politiska kramper i synen på romer har illustrerat hur snabbt mantrat om det unika, fina föredömet kan avslöjas som prat, och kommunen visa sig vara en i mängden.

Staden med mantrat blir sämre förberedd på att bejaka verklig mångfald, när utmaningarna växer och ideal prövas i praktik och prioriteringar. Mantrat gör att den självkritiska reflektionen försvåras. När man är upptagen med att påpeka allt som andra kan lära av en själv, blir man blind för allt man själv kan lära av andra. Viljan att erkänna egna missförhållanden blir mindre.

Kanske vore det bättre att börja i andra änden: förtjäna ett epitet genom uppträdande, politik och beslut när det verkligen gäller, istället för att börja med det flotta epitetet.

”””””””””””””””””””””””””’

(Den som vill kommentera krönikan, kan göra det på vk.se där den också finns publicerad.)

Bli först att kommentera

Byvägar, en banbrytande plog i Bjurvattnet och Amazons drönare

Av , , Bli först att kommentera 4

Vi är på väg in i drönarnas århundrade – till lycka och förfäran. Det senare först: Militära drönare sätts redan in, i huvudsak av USA och ofta i totalt rättsmörker eller grumliga gråzoner, för att döda misstänkta fiender från ovan, på distans och fjärrstyrt i svårtillgängliga konfliktområden. Mörkertalet när det gäller antalet oskyldiga civila offer är stort. Ansvarsutkrävande i efterhand nästan omöjligt. Insynen mycket liten. Principerna få.

De militära drönarna hotar, i takt med att alltfler länder införskaffar dem, att bli ett av 2000-talets stora brott och eländen, och det är bara en tidsfråga innan terrorgrupper gör tekniken till sin, med det av demokratiska stater etablerade rättsmörkret som propagandaskydd. Att det inte råder mer livlig debatt kring detta, kring drönardödandet – trots visselblåsare – visar att västvärlden, som vanligt, inte lärt sig särskilt mycket av gamla misstag.

Men det är en annan krönika.

***

Att 2000-talet förväntas bli drönarnas århundrade har kanske ännu mer med de civila drönare att göra, som sakta men säkert kommer att ta över mer av leveranser, bevakning, rekognosering, fotografering, räddningsinsatser, spionage och practical jokes. I takt med att tekniken, drivsätten, batterikapaciteten, prisbilderna och de politiska lagstiftningarna ger klartecken – i åtskilliga fal självklara klartecken för goda syften, ibland olyckliga klartecken, efter påtryckningar – kommer drönare i många situationer att framstå som så effektiva, kostnadsbesparande och smidiga i jämförelse med gamla alternativ, att utvecklingen exploderar.

Helt av sig själv går det dock inte. Time magazine rapporterar att det går trögare än förväntat med planerna inom stora koncerner som Amazon, Alphabet (Google) och Walmart att inleda drönarleveranser av produkter hem till kundernas ytterdörrar.

Lagstiftningen är inte förberedd på stor lufttrafik med obemannade farkoster, och myndigheterna behöver mer tid för att utveckla regler och garantera säkerheten. Batterikapaciteten måste höjas om eldrivna drönare ska kunna frakta paketlast under en längre tid. Kostnaderna är fortfarande för stora för att det ska vara konkurrenskraftigt. Och om konsumenterna alls vill ha servicen är osäkert. David Vanderhoof från UAV Digest, säger till Time att det rentav kan dröja till slutet av århundradet innan drönarleveranser blir lika vanliga som markbunda system.

Men det är en annan krönika.

***

I den charmanta boken ”Tre århundradens bygd”, om Karlsbäck med omgivande byar, utgiven 1999 av Karlsbäcksbygdens utvecklingsgrupp, handlar ett kapitel om vägarna i Västanfjällsbygden, en trakt som inte varit lätt att trafikera. ”Djupa ådalar, niplandskap och åtskilliga branta bergssluttningar har gjort det svårt att på enkelt och rakt sätt dra fram vägar mellan byarna”. De första farlederna gick längs älvdalarna, men när vägarna skulle gå tvärs över terrängen blev det krångligare, med ”höga berg och blöta myrmarker” som låg i vägen och bromsade framväxten av ett allmänt vägnät. Att få vägarna någorlunda raka, var en utmaning som krävde påhittighet på den tiden.

I boken berättas om hur det gick till praktiskt när den första landsvägen skulle byggas från Norrfors till Bjurvattnet i början av 1900-talet, och sträckan stakas ut. För att få en överblick tillgrep man metoden ”att skicka upp Norrnäsbon Erik Lindström i en tall. Där skulle han sitta och hoa för att vägstakningsmannarna skulle få rätt riktning. Jonas Moström från Bjärten skulle då ha gjort kommentaren: ”Ja skull jag ha staka då skull ja ha kömmä mitt i hövvä på Lindström”.”

För den sista biten bad man en av bröderna Odell i Bjurvattnet att tända en eld på berghällen vid Odells bagarstuga, och använde sedan rökpelaren för att nå målet, ”och det utföll till belåtenhet, vilket den sedermera rakstakade vägen över sjömyran vittnade om.”

Det var inte bara vägdragningen som satte uppfinningsrikedomen på prov, utan även årstiderna. Framför allt vintrarnas snö. En av de lokala profilerna under första halvan av 1900-talet var mångbegåvningen Johan Burström – bland annat utbildad vid Katrineholms Tekniska Läroverk. Han var mest känd för den betydelsefulla busstrafik han drev, men utmärkte sig också som kunnig trädgårdsodlare, snickare, fiolbyggare, fiskeentusiast och tavelmålare.

När trafiken ökade på 30-talet och vinterplogning blev en krävande del av väghållningen, berättar ”Tre århundradens bok”, insåg man ”att här behövdes kraftigare don än träplogar för att hålla vägarna i området trafikabla.”

Det blev Burström som tillsammans med Hilmer Norberg, ”konstruerade en träplog förstärkt med smide som kopplades till en Chevrolet med lastflak.” Konstruktionen gjorde snöröjningen effektivare, och var den första av det slaget i Västerbotten. Senare byttes Chevan ut mot en starkare Volvo.

Men det är en annan krönika.

***

De civila drönarna är ett teknikskifte som på sikt inger löften för landsbygden om bättre service på vissa områden, snabbare transporter i vägkrångligt land. En ny infrastruktur. Det gäller för de lokala innovatörerna, fixarna i gammal tradition, att upptäcka möjligheterna.

Bli först att kommentera

Vändpunkten av Klaus Mann

Av , , Bli först att kommentera 0

Erika Mann var den mest begåvade i familjen Mann, och Klaus Mann den mest vilsne, vilkens öde berör djupast, enligt mig. En politisk kabaré av Erika Mann och en essä av Klaus Mann, om vår tids Europa – det vore något.

Klaus tog livet av sig 1949, efter decennier av drogproblem, depressioner och självmordsförsök, för att han inte hittade fotfästet i efterkrigstiden, kände sig sakna plats och uppgift.

Hans memoarer ”Vändpunkten” är fantastiska, jag är betagen av den boken. Några rader ur dem, från åren 1940-42, när han från exil i New York var helt upptagen av kampen mot nazismen; självständiga, upproriska, stridslystna, fundersamma, visionära rader, som ett värn mot tvivlet, tomheten, ensamheten och ångesten:

”Senare samma dag … Men vad för slags bok?
Stunden är allvarlig. Jag är medveten om stundens allvar. Jag är allvarlig till mods. Jag vill skriva en allvarlig bok – en uppriktig bok.
Kan en roman vara riktigt allvarlig, riktigt uppriktig? Kanske. Men jag vill inte skriva någon roman – inte nu, inte i detta ögonblick. Jag är trött på alla litterära klichéer och trick. Jag är trött på alla masker, alla föreställningskonster. Är det själva konsten, som jag är trött på? Jag vill inte längre ljuga. Jag vill inte längre leka. Jag vill bekänna.
Den allvarliga stunden – det är biktens stund.
(…)
Senare samma dag. Att vara uppriktig! Att inte längre ljuga! Att ha mod att vara sig själv! Varför skulle jag anstränga mig att smickra någon annan eller göra intryck på någon annan? Jag är ensam. Jag är fri. Jag äger ingenting; jag vill ingenting äga. Varför skulle jag vara diplomatisk? Till vem skulle jag ta hänsyn? Jag bekymrar mig inte om börsnoteringarna, inte om borgerliga eller marxistiska zeloters sexualtabun, inte om nationalistiska fraser av något slag.
Nationalismen – all nationalism står för mig som den moderna människans farligaste och dummaste förvillelse. Jag har utträtt ur min nation, därför att dess aggressiva skrytsamhet äcklade mig.
Jag tror på den odelbara, universella civilisation, som århundradet fordrar.”

***************’

Och för den som vill veta lite mer om honom: Klaus Mann och ensamheten efter barrikaderna

Bli först att kommentera

Några ord om opinionsbildning, och så Lars Forssell

Av , , Bli först att kommentera 0

”Den som känner sig föraktad, gör allt i verlden för att bli hatad.” (Johan Henric Kellgren 1751-1795)
Det är insiktsfulla, utmanande och lite besvärliga ord jag tänkt på en del senaste tiden.

Utmaningen i dag är att genom uthållig opinionsbildning, glasklara ställningstaganden, men också lyhördhet för våndor och frustration bakom första intrycket och liten gnutta människoklokhet försöka vinna, locka, övertyga människor på glid ut i obehagliga åsikter och stämningslägen tillbaka in i något slags grundläggande gemensamt samtal på humanistisk, respektfull och medmänsklig grund.

Då är det fel, och principlöst, att svara hån med hån, hat med hat, förakt med förakt, avhumanisering med avhumanisering. Vi måste vara mycket smartare än så, för att inte helt tappa greppet om opinioner som glider mot avgrunden, och motstå frestelsen att möta sekterism med egen sekterism, hur jobbigt och tålamodsprövande det än är.
Det är ingen poppis uppgift, men den är den kanske allra viktigaste i dag, och den utförs ständigt, inte minst på landets skolor, på fritids och i många föreningar. Även många köksbord och fikarum har opinionsbildande vardagshjältar, som inte backar, som inte ger vika, men som inte heller lämnar rummet.
Att enbart tala med likasinnade, och enbart i det likasinnade sällskapet säga sådant som man vet kommer att bejublas, har inget med principfasthet, opinionsbildning eller samhällsförändring att göra. Och läget är alldeles för allvarligt och farligt just nu, för att vi ska ha råd att inte ägna vår energi åt just opinionsbildning i djupare mening.

Men det är också för jobbigt att klara av en sådan opinionsbildande insats på egen hand. Vi måste hjälpas åt, backa upp varandra, växeldra och ställas oss framför varandra, när hatet kommer, när vänner och kollegor drabbas av förföljelse och trakasserier. Inte för att kunna möta det med samma medel, utan för att tillsammans kunna orka hålla nivån, tålamodet och principerna upp i vår argumentation, och i vår beredskap att alltid fortsätta en demokratisk debatt, för att nå dem som vacklar, tvivlar och famlar.

Kellgrens rader stötte jag för övrigt på i en diktsamling av Lars Forssell, som hör till de poeter jag alltid återvänder till. En av hans dikter, ur Det möjliga, går så här:

”Jag vet att du är ledsen,
ledsen till döds
och bara vill gå din väg

fast morgonen över Mälarn står ljus
och solen lyser på strandens hus
och isen är spegelklar.

Vem var det som sjöng?
Du frågar: Vem var det som sjöng?

Jag svarar: Vi skall gå vår väg
men låt oss gå med långsamma steg
Montreal tog mitt hopp
Brooklyn min tro
och i Salisbury i Zimbabwe
såg jag människodjur
och en slaktkniv skar
i människokött

Men i tystnaden var det någon som sjöng
Starkt, inte sprött
varför och hur?
Och frågar du: Vem var det som sjöng?
så blir din fråga ett svar

Jag är ledsen som du
Jag vill gå min väg
men låt oss gå med långsamma steg
Mitt huvud är tomt, jag är feg som du
men vi har några timmar kvar
Och någon sjöng
Vem var det som sjöng?
och sången var underbar.”

Bli först att kommentera