En febrig stämning i samhällsdebatten
Notis 1. I senaste numret av tidskriften Lyrikvännen skriver Marie Pettersson om poesins sjunkande status hos de stora svenska bokförlagen:
”…faktum är att den här hösten når storförlagen nya bottennivåer när det gäller satsningar på poesi. Bonniers: 0 diktsamlingar, Norstedts: 1, Wahlström & Widstrand: 2, Natur & Kultur: 0. Ingen återväxt att tala om, ingen debutantsatsning från de ”fyra stora”. ”
Mindre förlag kämpar på. Men söker man tecken i tiden, på uppjagade, kortsiktiga, andnödiga stämningar, är den nya poesins svåra läge, lyrikens tilltagande skuggtillvaro, ett av många. Den är inte nyttobetonad, lättdefinierad eller lättsåld. I ruset och hetsen, i stressen från de tusen, sekundsnabba, osorterade intrycken, stör den genom att tvinga oss till långsam, aktivt medskapande läsning, där vi måste ta ansvar för våra egna tolkningar. Varje ord räknas, men inget ord inbjuder till ett enkelt gillande eller en bekräftad fördom. Så sanslöst omodernt.
***
Notis 2. Lars Gyllensten (1921-2006) är väl tämligen bortglömd som författare i dag. Men söker man lite tankeutmaning, utan överdriven inställsamhet, är hans böcker värda några stunder under julhelgerna. Varför inte börja med den svårkategoriserade essäsamlingen ”Mänskan djuren all naturen. Läsefrukter och kompotter” från 1971.
En av de små, eleganta betraktelserna där diskuterar ögats nervtrådar och hur de kommunicerar med hjärnan om vad som händer i näthinnan.
Tar man hjälp av elektriska mätinstrument, skriver Gyllensten, finner man ”ett ständigt sorl av elektriska impulser i nervtrådarna – ett sorl, dels av budskap och dels av brus. Det är aldrig tyst och stilla.” Men vad i detta sorl, frågan han, ”säger någonting om yttervärlden, som duger att tolka och nyttja, och vad är bara alster av nervcellernas egen självhushåll?”
För när ögat ”sover eller blundar eller stirrar ut i mörkret”, inträffar det egendomliga, att bruset ökar. När ögat tittar igen ”dämpas bruset, så att de meningsbärande budskapen blir tydligare och väger över”.
Det gäller de flesta sinnen och funktioner i nervsystemet, konstaterar Gyllensten: ”…när meningsfulla handlingar skall företas, när uppmärksamheten eller viljan träder till, då dämpas bruset så att de budbärande signalerna träder fram.”
Allt kretsar kring att tolka och hantera det både nödvändiga och ofrånkomliga bruset, för att ”kunna ta emot meningsfulla upplysningar, åstadkomma meningsfulla tolkningar och mönster och utföra dugliga handlingar”. Ordningen träder fram ur ett ”skapande kaos”, lyder slutsatsen i Gyllenstens lilla text.
***
Notis 3. Den liberale idédebattören och författaren Johan Norberg, en av de intressantaste rösterna i svensk samhällsdebatt just nu, skrev i går en mycket tänkvärd och angelägen krönika i tidningen Metro – ”Du behöver inte delta i mobbjournalistiken” – om hur myter, skrönor och fördomar, riktade mot asylsökande och invandrare sprids okritiskt och med blixtens hastigheter, inte minst på sociala medier.
”Just nu”, skriver Norberg, ”sprids mängder av rykten om migranter som vid närmare påseende ofta visar sig vara överdrivna eller till och med påhittade. Nej, det fanns inga belägg för en vapengömma på ett flyktingboende i Jämtland. Ingen klass med flickor i Norrköping som könsstympats i Sverige. Det var inte bilder på muslimer som firade terrordåden i Paris, utan på pakistanier som firade en cricketseger. Det har inte varit slagsmål mellan tiggare och flyktingar på Malmö Central.”
I alla tider, fortsätter han, ”har vi berättat skrönor för att roa och för att varna, och de som spelar på vår oro sprids snabbt, så de säger väldigt mycket om oss. En gång i tiden skrämde vi varandra med vättar, troll, gengångare och häxor. Nu skrämmer vi varandra med vandringssägner om syrier, afghaner och irakier. Och det farliga är att vissa nu bygger sin politik på att vi ska vara uppjagade.”
Norberg avslutar med en viktig påminnelse: ”Följ Metros Viralgranskaren och Medierna i P1 så ser du hur lätt vi faller för myter. Och du – du måste inte vara först med att sprida allt du ser. Andas, räkna till tio, ta en kopp kaffe först. Det är inte en tävling.”
***
Det finns något febrigt, hätskt och hypernervöst i svensk samhällsdebatt den här hösten – som om bruset svämmar över fakta och aktiva, kritiska tolkningar av flödet hamnar i tidsnöd.
På många håll låter det som om Sverige är ett land i kaos, kris, med oöverblickbara problem och ett starkt behov av andrum, paus och stängda gränser. Den bilden har väldigt svagt stöd i fakta och samhällets vardagsscener. Raden av positiva ekonomiska prognoser den senaste veckan, för att bara ta ett exempel på temat resurser, går ju helt på tvärs med farhågorna om ett samhälle som är på väg att gå sönder.
Paniken känns istället mer som ett uttryck för uppjagade stämningar som nu blir ett slags självuppfyllande profetior, och tillåts fungera som underlag även för politiska felprioriteringar och förhastade regeringsbeslut.
Motståndskraften mot vantolkningar, fördomar och myter minskar alltid när perspektiv, lugn och överblick går förlorade.
Det är inget att leka med.
