Avspänd Obama kom med en berättigad varning

Hur långt kan en president gå omkring i underkläderna i Vita Huset innan det blir ocoolt? (Det är aldrig coolt). Vilken sport påminner mest om politik? (Amerikansk fotboll).

När Barack Obama för ett par veckor sedan medverkade i Jerry Seinfelds webbserie Comedians In Cars Getting Coffee dominerade som sig bör det ljuvliga tom- och småpratet. Men inkilade däremellan fanns ett par intressanta ögonblick av allvar och ärlighet, nästan med viss ”sa han det högt”-karaktär.

Som när han erkände att en ansenlig procent av de utländska ledare han möter är tämligen galna, och att den risken ökar ju längre ett maktinnehav varar: ”Jag menar, till slut, dina fötter gör ont, du har svårt att kissa, och du har absolut makt”.

Man kan utgå ifrån att ledare i ett antal med USA:s allierade länder skulle kunna känna sig träffade. Sådana mustigheter avslöjar att Obama är inne på sitt sista år som president och inte har någon kandidatur att skydda längre.

Men Obama – i grunden en ganska introvert politisk personlighet, åtminstone jämfört med exempelvis Bill Clinton – kan kosta på sig lite mer avspändhet och ärlighet nu, både cynismer och visioner, när han är fri från det slags anpassning till snåriga opinioner och mäktiga särintressen som ambitioner att bli omvald kräver. En president i slutet på sin andra mandatperiod kan ta en del strider som blivit över. Inte alltid i hopp om att kunna genomdriva något, utan för att så frön, bilda opinion och putsa på sin roll i historieböckerna.

Båda avspändheten och friheten att ta sig an ouppklarade frågor utan att ett omval står på spel präglade även Obamas sista State of the Union-tal inför kongressen natten till onsdag svensk tid.

State of the Union- talen – inbäddade i gamla ritualer – brukar tillskrivas stor betydelse i sak, men lågt underhållningsvärde jämfört med mer slagkraftiga kampanjtal eller installationstal. Obama höll dock denna gång en ledig, leende ton genom talet, trots många allvarliga ämnen där kongressen är djupt splittrad och Obama ifrågasatt – automatiseringen, globaliseringen och framtidens arbetsmarknad, ekonomin, terrorismen och utrikespolitiska prioriteringar, klimathotet och vapenlagstiftningen.

Och han tog chansen att komma med en varning, på alla sätt berättigad, som blir det bestående minnet av talet: Om USA:s inrikespolitik fortsätter att vara lika förbittrad, konfliktfylld och oförsonlig som i dag, med valdistrikt utformade för att öka polariseringen, om misstron förblir djup, extrema röster och resursstarka särintressen får oproportionellt inflytande och enighet inte ens kan nås kring grundläggande fakta, då kommer USA att förlora greppet om sin framtid och förmågan att lösa problem. Han kallade bristen på samarbete i Washington en av de få saker han är ledsen över i sitt presidentskap, att han inte lyckades skapa ett klimat av ömsesidighet och uppgörelser.

Besvikelsen är begriplig. Det har varit ett tema hos Obama från början.

I sina memoarer från förra året – ”Believer, My Forty Years in Politics” – beskriver David Axelrod, ledande strateg i Obamas båda presidentvalkampanjer en scen från hösten 2012, i Iowa, vid Obamas sista kampanjtal inför återvalet. Obama, återger Axelrod, tog på nytt upp hjärtefrågor som återstod att ta tag i. Allt känns igen: ekonomin, klimatet, utrikespolitiken, invandringsreformer. Men också önskan om en mer konstruktiv anda av samarbete mellan partierna. Den gick inte i uppfyllelse.

Inne på sitt sista år i Vita huset vet Obama att mycket förblev ogjort, trots omvalet. Och låsningarna i Washington består. En av de få gånger som representanthusets republikanske talman Paul Ryan applåderade under State of the Union var i början när Obama meddelade att han skulle hålla sig kortare än vanligt. Presidenten motiverade det med att han ju vet att några är angelägna att återvända till Iowa, där kampanjerna inför primärvalet pågår.

För det är Obama också medveten om: 2016 kommer att kretsa kring vem det blir som får ta över stafettpinnen.

Kontinuitet eller kursomläggning?