Kommentar till en utredning

Även om slanten inte träffar koppen,
utan faller bredvid
när den släpps, singlar ner
i bruntrampad snö,
och inte går att spåra,
när fler och fler trampat
en måndag, en tisdag, halvvägs hem,
– går gesten ändå,
förtvivlad i sin enkelhet,
inte
frustrerad i sin otillräcklighet,
förlorad
mänsklig i sin begränsning,
som en släpande vinge,
med en vinges
tro att nästa pust
ska föra savanner
med sig,
eller fjällisar
eller vinkullar
men det är ingen vårflod,
bara droppen som fuktar stenen,
varken mer eller mindre,
ett sätt att säga
att du är där, på samma torg
av släpande vingar,
att du inte heller har
något sätt att hjälpa,
utom den gesten,
en bekännelse, barhuvad, enkel,
att du ser, varken mer eller mindre,
och att om det ska börja
nånstans, får det gärna
börja här, och fortsätta här
– då är det aldrig förgäves;

gesten är inte en resurs,
effektivitet som mäts
– där glöder ett annat frö,
gror med eld och värme inåt,
hos dig, hos andra
och om det blir många frön,
som eldflugor i dans,
i själens mörkgröna mellanrymder
hos dig, hos dem ingen vill ha,
hos oss, hos dem ingen tar emot

låt det börja i ett erkännande
av här och nu, vågar vi kalla det ödet,
av rätten till livet,
tills vi har något gemensamt,
en hel snårskog av något gemensamt;
befriade kommer att vandra där,
och göra upptäckter,
det kommer att blänka till
på botten
i en av åarna,
den första eldflugan.
Och landskapen som aldrig sådde,
som jagade bort och hägnade in,
blev livrädda, värjde sig för
släpande vingar
ligger öde, barskrapade.

Du har råd att vänta.
Du har råd att be en bön.
Du har råd att låta torget stå på glänt.