Något själlöst vilar över Ikea-euforin i Umeå

När de försvinner ner i arkiven, femtio eller hundra år senare, bläddrar bland tidningarna, i minnesskrifterna, i återblickarna, när de söker efter spåren av det unika och omistliga på just den orten, i just den staden, vill hitta det väsentliga, det mest betydelsefulla, kommer de att fastna för det lokala skapandet, det lokala hantverket, den lokala satsningen, det lokala företagandet, de lokala kulturmiljöerna.

Sånt med rötter. Sånt som byggdes upp på plats, av invandrade eller infödda, utifrån erfarenheter från många olika delar av världen, av förbiresande eller bofasta, men där den lokala förankringen, det lokala engagemanget, det unika bidraget till en mångfald, inte går att tänka bort.

De kommer att lyfta fram, som sköra, värdefulla upptäckter, allt som växte underifrån. Verksamheter, initiativ som togs sats ur ett konkret sammanhang och hade sitt hjärta på en plats.

Det stod något på spel, just här. Det fanns något inre. Allt var inte utbytbart, inte standardiserat.

***

Tittar man på ämnet för den här krönikan, näringar och branscher, innovationer och hantverk, ägande och investeringar, så behövs det givetvis alla sorter för ett brett näringsliv, lokal sysselsättning och en differentierad arbetsmarknad. Även de nationella och internationella kedjorna – självklart.

Men det som ger en stad själ och djup – och långsiktig ekonomisk konkurrenskraft – är det som de lokala miljöerna föder, rymmer och tillåter. Och hur samhället betraktar, värderar och intresserar sig för det som växer underifrån, säger det viktigaste om hur ett företagsklimat ser ut. Hur en stadsbild kommer att utvecklas. Vilka möjligheter som finns att bevara något unikt, genuint, småskaligt och oberoende.

I en stad som Umeå, en av få starka tillväxtkommuner i norra Sverige, med stora anspråk och ett enormt ego, borde den insikten och medvetenheten – kanske kan man även använda ett ord som stolthet – komma lättare. Och när den saknas, finns det skäl att fråga sig varför.

Just därför vilar det något själlöst, underdånigt och ängsligt i den Ikea-eufori som råder i stan – och i entusiasmen över att Ikeas etableringen här lockar till sig ytterligare några filialer från de obligatoriska kedjor som finns överallt annars också.

När beskedet om att Ikea var på väg till Umeå kom för några år sedan skrev jag på ledarsidan, och jag återger delar här, att Ikea kommer till Umeå för att det är bra för Ikea, inte av något annat skäl. Det är Umeå – en växande, studentstad där flyttlassen rullar kors och tvärs inför terminerna – som är viktigt för Ikea. Därför kommer Ikea hit. Inte som välgörenhet gentemot kommunen.

Nu utesluter förstås inte det ena det andra. Att Ikea kommer till Umeå är ett plus sett till jobb och handel. Och Ikea är intensivt efterlängtat hos många umebor av andra konsumentbetonade skäl, som inte alltid är rationella; men vilka känslor är rationella här i världen. Den här etableringen är populär i stan på ett emotionellt sätt, och givetvis förtjänar de som ska driva varuhuset här i Umeå ett lycka till.

Men för Umeås långsiktiga utveckling är nyföretagande och lokalt småföretagande i Västerbotten, ägande, teknik och kapital med förankring på orten, mångdubbelt viktigare. Framtidens nya jobb skapas av många små, i notisform, inte av enskilda stora till jätterubriker.

De utskällda kulturpolitiska satsningarna i kommunen kommer att vara betydelsefullare över tid, än att en enskild kedja slår upp portarna.

Framtidens Umeåskildrare kommer nog att inspireras mer av, och söka återge stämningarna och drivkrafterna bakom, något års kulturverksamhet i lokstallarna, än hela Ikea-hypen.

Småskaliga, regionala företagare, de som överlever, håller ut, får chansen – de som inte är utbytbara – kommer att ägnas egna kapitel i framtidens Västerbottensberättelser, inte kedjorna som fyller hela Sverigekartan, eller som Ikeas fall, stora delar av världskartan.

Hur levande, blandat och tillgängligt stadscentrum kändes, kommer att anses som viktigare än hur välfyllda parkeringsplatserna på de externa köpcentrumen var.

Det finns något både tänkvärt och problematisk i den hallelujastämning som råder kring Ikea – en bitvis väldigt sluten, hemlighetsfull och arrogant maktfaktor, som tack vare sitt varumärke kommer undan men somligt andra inte kan unna sig.

Utropen av tacksamhet, som inför en räddare i nöden, som inför ett epokskifte, är både överdrivna och oroande.

Kommuner ska aldrig falla ner i passiva tacksamhetskänslor inför enskilda stora företag. Det kan lätt bli till en dålig vana, som leder tankar och prioriteringar fel. Fixeringen vid att ett bolag som Ikea öppnar ett varuhus på orten kan lura en hel stad, dess makthavare, medier, medborgare och andra, att titta åt fel åt, bort från det lokala, besjälade, bort från det som gör platsen omistlig, som bidrar till en mångfald. Ikea-jublet är ett litet återfall i den gamla tron att enskilda etableringar ska lyfta Umeå en gång till. Det kommer inte att ske. Om någon står i en beroendeställning här, så är det Ikea till Umeå.

***

Och när de, långt efteråt, fördjupar sig i litteraturen, filmen, musiken och konsten som fångade platsens själ, revolt eller värdighet, som skildrade miljöerna där stadens framtid bryggdes, också ekonomiskt, kommer de att göra helt andra upptäckter, och inte förstå vår blindhet för det viktigaste.

************************************

(Den här bloggen används i första hand som textarkiv, och det går inte att kommentera här. Krönikan ligger utlagd på vk.se för den som vill kommentera den.)