En bortglömd sorg under ytan i svensk samhällsdebatt

”Bäst är mänskan när hon önskar det goda hon inte förmår och slutar odla det onda som hon lättare förmår. Då har hon dock en riktning.” skrev Harry Martinson i Passad 1945.

Kanske kommer man att titta tillbaka på det senaste året i svensk politik, debatt och samhällsliv och i efterhand se något ovanligt, starkt, djupt och hoppingivande glimta till, skymta fram och sedan slockna en aning.

Kanske kommer man att undra varför det inte vårdades bättre, värderades högre, fick chansen att visa vad som hade varit möjligt med lite större tillit till det goda i ett samhälle.

En kraftsamling av engagemang som lyste upp många av Sveriges miljöer, samlings- och mötesplatser, föreningslokaler och källare, och sedan tvingades på reträtt, fick se etablissemanget vända ryggen åt, men ändå inte gick att blåsa ut helt.

En bred, realistisk, klarsynt och mogen ansträngning för att värna det öppna samhället och den humana asylpolitikens principer, mot rasism, avhumanisering av minoriteter, europeiska murar och nationellt navelskåderi. Ett ömsesidigt löfte mellan många av civilsamhällets aktörer och aktivister, över generationsgränser, mellan frivilligarbetare, slitvargar inom socialtjänsten, företagare och entreprenörer med socialt hjärta, kyrkor, organisationer, studenter, kulturarbetare, forskare, att gemensamt försöka få det att fungera, visa att det går.

***

Osäkerhet, kaos, katastrof, systemkollaps, bristningsgräns, hotad välfärd, våldsvåg, behov av andrum. Bilden av stämningsläget i Sverige den gångna hösten och vintern har varit präglad av panikmakare.

Det är lätt att bli helt fixerad vid bullret på ytan i en samhällsdebatt. Bara höra och ständigt förhålla sig till de som vill skrämma mest. De som målar upp spektakulära, men suddiga hot vid horisonten, som utnyttjar historielöshet och vandringssägner för att alstra en känsla av att samhället mörknar, att något hotar gå förlorat.

När en myt, en konspirationsteori, en fördom, en statistisk förfalskning spricker, rasar en destruktiv debatt snabbt vidare till nästa.

Det noggranna och genomtänkta upprensningarbetet efteråt – perspektiv, sammanhang och proportioner med förankring i verkligheten – får sällan samma genomslag som haveriet och skrämselakten.

Det handlar om försök att bygga upp maximalt tryck på beslutsfattare och medier att överge gamla värderingar, acceptera grova övertramp och bidra till en normupplösning i attityden till människor med annan bakgrund. Man vill se främlingsfientlighetens världsbild långsamt omsatt i praktisk politik. Inte bara genom att gränser stängs och asylrätten minimeras, utan genom att själva människosynen förgrovas och debatten börjar föras i en anda av misstro och fördomsfullhet.

***

Men det finns en annan stämning i Sverige också, som vuxit fram under hösten och vintern, lite starkare för varje politisk reträtt bort från den humana asylpolitiken. Det är en bortglömd, tyst men viktig underström av sorg och besvikelse hos alla som mobiliserade och kraftsamlade för att visa att ett land som Sverige kan, vill, har råd och orkar ta på sig att hjälpa skyddssökande som flyr undan vår tids stora katastrofer ute i världen. Alla – inte minst unga aktivister – som utan illusioner om att det skulle bli lätt eller gå snabbt, var beredda att engagera sig långsiktigt, under ett bombardemang av rasistiska glåpord, för ett samhälle som visar att det finns andra möjligheter än en europeisk kapplöpning bakåt till stängda gränser och nationalistiska aggressioner.

De tog risker och visade på en förmåga att erkänna verkligheten som den såg ut – inte bara den inom de egna gränserna – och tänka i längre tidsperspektiv.

Om deras stämning i dag, efter de politiska sveken, talas och berättas det alldeles för lite. Trots att sorgen över allt det som avbröts och ställdes in när svensk migrationspolitik lades om förmodligen är mer utbredd än den högljudda främlingsfientlighet till vilken partier nu känner sig tvingade att anpassa budskap och tonfall.

Oavsett hur framtiden för svensk migrationspolitik ser ut, förutsätter all samhällsutveckling, all trygghet, fungerande demokrati, lyckad integration, långsiktig välfärd, att det finns en beredskap hos medborgare och framtida generationer att ta sig an utmaningar även när utgången inte är given, att ge av tid och kraft för att hjälpa andra, att våga önska det goda.

När det unga, politiskt engagerade civilsamhället mitt upp i kampen för att visa att asylrätten går att värna, i det ställningstagandet, i den uppoffringen, vände sig om, fanns inte det politiska etablissemanget längre där. Etablissemanget hade valt att lyssna på andra, mer upphetsade röster, längre från verkligheten, trots att de kriser och resursbrister det talas mest om, exempelvis inom bostadspolitiken, socialtjänsten, vården och rättsväsendet, har vuxit fram under decennier och har väldigt lite med migration och asylmottagande att göra.

Det finns två förtroenden som i det läget hotar att gå förlorade, när löften vid manifestationer skingras som rök och blottar en hård, cynisk, ryggradslös politik: Att politiska ledare menar vad de säger. Och att mobilisering i goda men svåra syften när utmaningarna är som störst överhuvudtaget tjänar något till.

Där har vi ett hot att ta på allvar. Desillusionen hos dem som var beredda att stå upp principiellt och praktiskt i ett försvar och engagemang för andras liv, skydd och rättigheter, men lämnades ensamma i debatten.

****************************”

(För den som vill kommentera krönikan finns den även utlagd på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)