Det går att rädda 2000-talet för frihet och solidaritet

Väljarna i Schweiz röstade i söndagens folkomröstning med överraskande stor marginal nej till förslaget från nationalistiska, högerpopulistiska partiet SVP om att utlänningar även vid mindre brott ska kunna utvisas automatiskt från landet. Uppenbarligen ansåg en majoritet att där går ändå något slags gräns för hur främlingsfientlig en asylpolitik ska få göras. Det förtjänar några rader, i en tid svältfödd på sådana nyheter.

En av de ledande rösterna på nej-sidan, och initiativtagare till ett uppmärksammat upprop för att väcka civilsamhället till motstånd inför folkomröstningen, var 80-årige Peter Studer, framstående schweizisk jurist och publicist. Han beskriver sig själv, och sin grundhållning, i en intervju med Frankfurter Allgemeine Zeitung, som ”gammal liberal”.

När han fick se hur ja-sidans förslag var formulerat blev han chockad. ”Antingen”, så återger han sin reaktion för FAZ, ”stoppar vi SVP här, eller så kommer det att gå väldigt illa för Schweiz.” Förslaget är enligt Studer inte förenligt med de mänskliga rättigheterna. Det degraderar alla med utländsk bakgrund till andra klassens medborgare och upphäver rättsstaten.

På bara några månader lyckades uppropet och andra kampanjer, i vilka både näringslivsföreträdare och konstnärer deltog, att vända vad som antogs bli en storseger för ja-sidan till ett tydligt nej och ett ganska högt valdeltagande.

Inte för att Schweiz med det blivit något föredöme. Det här handlade om att styra bort från en avgrund mer än att hyfsa det som redan gått väldigt snett. Och de som vill skärpa asylpolitiken lär återkomma med nya försök. Men ändå har resultatet ett symbolvärde som sträcker sig utanför Schweiz gränser.

För det går alltså, att väcka engagemang och vinna stöd med argument, principer och värderingar som inte anpassar sig främlingsfientlighet, falsk nostalgi och eländesbeskrivningar.

Problemet runt om i Europa är att alltför många ger upp från början, tävlar om att blidka trender i tiden och göda den historielösa föreställningen att i dag välorganiserade, trygga, hyfsat fria, jämlika samhällen egentligen var bättre förr, i ett ihopfantiserat, idylliskt förflutet, som nu tros gå förlorat. Och när den illusionen befästs, att det är på väg utför, i hopp om att ingen ska syna myten, slår otäcka instinkter till. Med främlingsrädsla och hat mot oliktänkande som de mest framträdande.

Eftersom själva utgångspunkten är att vägra erkänna allt som varit och är komplext, motstridigt och mångfacetterat, inte renodlat, homogent och svart-vitt, upphör kunskapsinhämtning och samtal som skulle kunna motverka upplevelsen av kaos och undergång.

Risken är att de reaktionsmönstren förstärks ytterligare om den tekniska utvecklingen – i sig positiv och full av möjligheter – med automatisering och digitalisering skulle börja förändra ekonomi, utbildning, arbetsmarknad, karriärer, skattesystem och ägande i grunden på ett sätt som faktiskt skapar ökad maktlöshet och otrygghet inom långt fler grupper än i dag.

Om branscher, yrken och verksamheter som burit upp samhällsekonomin börjar försvinna, och tillväxt och innovationer inte längre leder till nya jobb med bättre villkor och brett välstånd, utan bara gör tidigare för sysselsättningen viktiga näringar till kassakor för ett litet antal koncerner med relativt sett få anställda – då kommer de underförstådda samhällskontrakten som bygger på sambandet mellan utbildning, jobb, egenmakt, välfärd och trygghetssystem att rivas upp. Skatte- och omfördelningssystemen som vi känner dem kommer att vara överspelade. Möjligheterna till demokratiska beslutsprocesser mer begränsade.

Allt det skulle öka känslan av orättvisor, göra demokratier instabila och få en identitetskris att breda ut sig bland människor i industriländerna. I det läget, när tidigare sammanhållande mekanismer och torg brakar ihop, hotar destruktiva krafter att tar över helt och en nyauktoritär, antiliberal tid bryta in, med udden riktad mot minoriteter, nyanlända och allas fri- och rättigheter.

Det vi ser i extrema partier, ledare och kandidater – i USA nu framför allt Donald Trump, i Europa ett antal regeringar och oppositionspartier på politikens ytterkanter – är en föraning om vad som kan hända när maktlöshet, osäkerhet, irriterade stämningar, vag nostalgi, grupptänkande och aggressiv retorik sammansmälter i politiska rörelser som inte är logiska och vettiga, men som drivs av starka känslor, en upplevelse av nederlag, ett behov av yttre fiender och ett förakt för tidigare, demokratiska spelregler.

Men så behöver det inte gå. 2000-talet kan, om samhället hittar sätt att undvika farorna och prioritera rätt, bli en tid med större mångfald och frihet, fördjupad politisk delaktighet, tålmodigare solidaritet och ökad rörlighet.

För det krävs dock att fler engagerar sig med viss framtidstro för demokrati, rättsstat, öppenhet och en debatt där vi talar med varandra, inte skriker om varandra, och där vi vägrar att låta avhumanisering, myter och demagogi ersätta värderingar, kunskap, samtal, rimliga perspektiv och medmänsklighet.

***

(Krönikan ligger även ute på vk.se för den prenumerant som vill kommentera. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)