Föraktet för människors brister, i de små stegens tyranni

Jag beundrar och håller allt mer på människor som inte riktigt passar in, som är skeva, udda, otympliga och lite besvärliga.

De som inte alltid har förstått sitt eget bästa, fast ett helt etablissemang förmanar dem om hur man ska leva sunt, komma långt, använda rätt ord och gå hem. De som får kommunikations- och effektivitetskonsulterna att börja gråta, teambildarna att förtvivla och all slimmad powerpointlogik att implodera av pur förvåning: finns det sådana som ni kvar?

De som inte skyndar att vara tiden och trenderna till lags varenda jävla sekund, som inte går att definiera i en kommersiell eller kulturell målgrupp, vare sig till livsstil eller åsikt, som är oberäkneliga och orädda, och därför inte är helt bekväma att välkomna för något politiskt eller ekonomiskt nätverk, inte harmlösa för någon social eller kulturell bubbla.

De som aldrig blir nyttiga idioter eller praktisk galjonsfigurer för något. De som när de hamnar fel åtminstone gör det efter en egen, självständig, levande, öppen, ärlig tankeprocess, och som när de hamnar rätt går att lita på, som något robust, konkret och genuint. De som vägrar vara pusselbitar på millimetern tillsågade för att passa i den förutbestämda helhet tillverkaren utlovar på förpackningen.

***

Jag fruktar drömmen om den helt igenom sunda, glada, vältränade, hälsomedvetna, harmlösa, salongsfähiga människan som vet hur man svarar på enkäter för att göra frågeställare glada, som kan rapa upp alla de rätta flosklerna i senaste för karriärer gångbara jargongen på under tio sekunder, som desperat jagar bekräftelse hos agendasättarna för dagen och som vet hur man beter sig för att inte utmana och störa skenheligheten i onödan.

När politiska, ekonomiska, mediala och kulturella etablissemang smälter samman i gemensamma livsstilar, poser och samtalsämnen – en jakt på korrekta och ansedda ramar för ett liv, och möjligheten att politiskt, kommersiellt och kulturellt förutspå och manipulera människors beteenden – minskar motståndskraften mot de små stegens tyranni av integritetsövergrepp och frihetsinskränkningar i jakten på den perfekta och lätthanterliga människan.

***

Den politiska snusfixering som just nu råder är, för att ta det som exempel, ett steg i en sådan de små stegens tyranni. Kommuner fortsätter med horribla förbudsaktioner riktade mot medarbetare. En ny statlig utredning kräver krafttag mot snushandeln, även till priset av grundlagsändringar. Snuset är en liten, men symbolstark fråga, som tydligt och pedagogiskt visar hur gränser förskjuts under hänvisning till goda, folkuppfostrande syften. Oroväckande många politiska aktörer lägger ner alldeles för mycket tid och prestige på den typen av åtgärdsjakt. Det kommer inte att stanna vid snuset.

Därför finns starka skäl, för alla som oroas över utvecklingen, att börja säga nej.

***

Så här har jag motiverat det tidigare på ledarsidan de senaste åren när liknande debatter pågått. Ett manifest om ni så vill:

Försöken att nagga den personliga integriteten i kanten med hänvisning till goda ändamål är för många just nu. Föreställningen att det kan finnas svagheter och irrationella inslag hos människor som inte måste åtgärdas, som kan få existera, som hör till livet själv, har svårare att få fäste än kraven på handling. Även mediedramaturgin går ofta ut på att efterlysa ”åtgärder”.

Allt för många söker aktiviteter att kunna redovisa, för att de ser bra ut. Då tillräknas den personliga sfären inte värde eller värdighet. Tålamodet med människors brister, trötthet, egenheter och kamp för att orka genom dagen, tynar bort, när kraven växer på regelverk, kontroller och mediala pekpinnar för en reformerad människotyp.

Illusioner om den rätta livsstilen, den perfekta hälsan och existensen av en yttre genväg till inre lycka, får politiker, företag, medier och myndigheter att förskjuta gränserna alltmer till nackdel för människors personlig integritet. Är ändamålet gott anses medlen helgade. Tuta, kör och tvinga.

Det är bara en tidsfråga innan obligatoriska gympastunder med avprickning och kontroll i de moderna kontorslandskapen. Lite fluorsköljning på det?

En eliternas – ofta tidskrävande och dyra – livsstil ska överföras till så många som möjligt, med misstänkliggörande av dem som inte följer påbuden eller lyckas upprätthålla fasader intakta.

För ungdomar, som är fullt utsatta för de sociala mediernas vardagspropaganda och jakt på stilpoäng, kommer det att komplicera självbild och självacceptans enormt, själsligt och kroppsligt.

När big data, algoritmer och övervakningsregister i ett digitaliserat samhälle börjar koppla ihop den moralismen, det indirekta föraktet för svaghet, med företags, försäkringsbolag, bankers och myndigheters beslutsfattande är vi ute på ett sluttande plan.

Vi ägnar för mycket energi åt en yttre jakt på perfektion, och för lite åt att försöka se kvaliteterna, uppoffringarna och det fantastiska hos människor just som ofulländade, ibland fula, ibland otillräckliga, ibland töntiga, ibland irrationella individer.

Mindre oro för skrovligheterna, det skeva, det fritt valda i våra liv och verksamheter, och tvärtom större stress över att inte utvecklingslusten, initiativkraften, solidariteten, medkänslan och företagsamheten frodas ännu mer i samhället, vore på sin plats.

Att avstå från en politisk åtgärd, även om inte allt är tillrättalagt i människors liv, kan visa på större humanism och insikt, än att brumma igång ett åtgärdsbatteri som lamslår och misstror.

***

(Krönikan ligger även ute på vk.se för den prenumerant som vill kommentera. Den här bloggen fungerar i första hand som ett textarkiv.)