Ord inför helgen

Helena Eriksson är en poet med nu ganska många diktsamlingar och prestigefulla utmärkelser bakom sig.

Ändå är hon förmodligen ganska okänd för de flesta, vilket delvis kan bero på att hennes poesi ser mer svårtillgänglig ut på papper än den är när man faktiskt läser den och upptäcker musikaliteten, de ofta konkreta bilderna och känslan av tankeväckande relevans i dikterna, trots det vid första anblicken krångliga.

Tycker ni om poesi som kräver en stund av lugn och koncentration från läsarens sida för att blomma ut, tycker jag att ni ska ge Helena Eriksson en chans. Där ni hittar ni rader som dess, ur samlingen ”Skäran” från 2001:

”en blomförskjutning/ Man offrar gärna/ Man offrar det som ändå faller/

Allt måste vända/ Uppbrottet är normen Vad man gör/ när normen inte längre gäller/

eller söker den rosendöden/ deras uppåtvända munnar märkliga.”