Merkel både vinnare och förlorare i svårtolkade tyska delstatsval

Europa våren 2016 är cynismens, aggressionernas, kappvänderiets och febrighetens politiska landskap; upprivet, löddrigt, explosivt. En blick ut över det avslöjar tusentals nervösa makthavare, lokala, nationella och europeiska, som kämpar febrilt för att återfå kontrollen över främlingsfientliga opinioner och nationalistiska stämningar; inte genom att motverka mytbildning och vanföreställningar, utan genom att blidka dem, inte genom att hålla emot och ta värderingsdebatter, utan genom att söka bli främlingsfientlighetens lite mer putsade förstaval.

Rädsla, fördomar och krav på stängda gränser sätter dagordningen för det politiska samtalet. Rasism och hat mot minoriteter tar sig uttryck i fysiskt våld, övergrepp och attentat mot de allra svagaste och mest utsatta.

En antiliberal längtan efter nyauktoritära ledarskap som ska återställa gamla inbillat goda tider får extremister till både höger och vänster att kasta trånande blickar mot Putins och andras brutala regimer. Och en överspänd nationalism tuggar fradga och ser undergången nära redan när ett vagt, intetsägande ord i nationalsången tillfälligt byts ut mot ett annat.

Det är inte längre av krig, förtryck och humanitära katastrofer plågade flyktingars situation vid Europas gränser som står i centrum för utspel, bekymrade miner och politiska förslag, utan det välmående, rika Europas önskan att slippa ta emot flyende, nödställda och sämre lottade överhuvudtaget.

Vill man förstå varför så mycket uppmärksamhet riktas mot Tysklands förbundskansler Angela Merkel är ett av skälen – vid sidan om hennes makt och inflytande – att hon varit ett av de sista undantagen från allt detta på högsta politiska nivå. En, inte felfri men anständig, punkt av lugn, sans, tålamod, samtalston och långsamhet i en tid av hysteri, virrvarr, skrän och panik.

Få andra europeiska ledare har det senaste året som hon försökt att stå emot både kraven på stängda gränser och de förgiftade, främlingsfientliga stämningar som driver fram dem.

Under galna månader där hämningar släppt och perspektiv skiftat totalt – från en yta av humanitär solidaritet till löften om att gränser ska stängas och främmande hållas borta – har hon gjort sitt bästa för att hålla emot, även till priset av sjunkande opinionssiffror.

Hon har inte lyckats helt. Till slut har även den tyska regeringen dessvärre börjat reträtten – bla. i form av en skamlig EU-uppgörelse med Turkiet – från Merkels hållning av öppenhet och tillförsikt förra sommaren. Men utan hennes uthållighet hade den reträtten kunnat gått betydligt fortare, blivit mer omfattande och tagit sig grövre, otäckare uttryck. Merkel har sökt värna åtminstone en gnutta av den värdegrund EU har inskrivet i sina fördrag.

Därför är det av europeisk betydelse hur det går för Angela Merkel även i tysk inrikespolitik. Hur hennes ställning är, som förbundskansler i en koalition med socialdemokratiska SPD och som kristdemokratisk partiledare.

I söndags hölls det tre viktiga delstatsval i Tyskland: i Baden-Württemberg, Rheinland-Pfalz och Sachsen-Anhalt. Var det, som en del hävdat, ett katastrofval för Merkel där hon fick underkänt av väljarna för sin flyktingpolitik? Nej, det är en grovt förenklad bild av resultaten i framför allt Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz.

Vad som är sant, och djupt oroande, är att det extremt främlingsfientliga, nationalistiska och mediehatande populistpartiet AfD fick tvåsiffrigt stöd i alla tre valen, och till och med blev näst största parti i Sachsen-Anhalt. Skulle samma anpassning av politik och dagsdebatt till AfD nu ske i Tyskland som redan skett till exempelvis Sd i Sverige, mörknar det ytterligare i EU.

Men det finns också något positivt att ta fasta på i söndagens delstatsval, för dem som satt sitt hopp till Merkel.

Heribert Prantl i vänsterliberala Süddeutsche Zeitung sammanfattar det bra när han skriver att valen visat både de faror som hotar och vad som kan göras åt dem. Även konservativa Jasper von Altenbockum i Frankfurter Allgemeine Zeitung medger att Merkel kan ses som både vinnare och förlorare.

En noggrannare titt på resultaten utifrån de valrörelser som föregick dem stödjer tesen: Den stora vinnaren i Baden-Württemberg, Winfried Kretschmann, som blev de grönas första ministerpresident i en delstat redan 2011, vann ökat förtroende. Han gjorde de gröna, otänkbart för bara några år sedan, till största parti i delstaten, bland annat genom att tydligt ställa sig bakom Merkels flyktingpolitik, medan Merkels egna partikamrater i regionen distanserade sig från den. Kretschmann är med sin pragmatism kontroversiell inom de gröna, men har genom praktisk delstatspolitik vunnit ett brett förtroende bland väljarna. Han kände aldrig trycket att fly in i populism.

Prantl lyfter fram Kretschmanns ”avspända beslutsamhet”, integritet och trovärdighet som ett ideal i arbetet mot främlingsfientliga opinioner.

Och i Rheinland-Pfalz var det socialdemokratiska ministerpresidenten Malu Dreyer som stödde Merkels linje och vann valet, medan de lokala kristdemokraterna kritiserade sitt partis flyktingpolitik, och förlorade.

I båda delstaterna kan CDU:s valnederlag därför delvis och lite paradoxalt tolkas som en viss upprättelse för Merkel. Den analysen är inte oomstridd, men görs av flera tyska bedömare, utan att de på något sätt nonchalerar det nya hotet från AfD och dess främlingsfientliga stödtrupper.

De är inte perfekta och har krångliga, lokala regeringsförhandlingar framför sig, men tillsammans visade Kretschmann och Dreyer – båda kompromissberedda pragmatiker, med grundvärderingar i behåll – att det går att vinna val i Europa även när man vägrar följa främlingsfientliga strömningar, utan istället koncentrerar sig på de stora frågorna kring jobb och välfärd.

I en eländig tid, bör också solkade ljusglimtar noteras.